[Hans Bengtsson]

Alltså, detta är svåra saker … åtminstone för mig. Tolkning av spektra för variabla täta dubbelstjärnor med ackretionsskiva. Huvaligen. Egentligen krävs nog datormodellering.

De flesta artiklar om spektret för SS Cyg ligger antingen bakom betalvägg, eller är skrivna långt över mitt huvud, eller handlar bara om korta våglängder. Men här är en artikel som jag tycker är relevant och inte alldeles oförståelig:

https://www.bav-astro.eu/images/BAVMS_07-2020.pdf

[Hans Bengtsson]

SS Cyg i utbrott, se AAVSO-diagram nedan.

Attachments:

1. 

   BE3EBF23-227F-4DB1-99A2-59AABD1CA45B.png
   

[Hans Bengtsson]

Björn:

Det viktigaste är att man trivs med det observationsprogram man satt upp, oavsett vilken typ av objekt man vill fokusera på.

Variabler:

Man behöver inte fotografera och mäta på bilder, även om den metoden faktiskt numera dominerar när det gäller antal obsar. Men vi har i vår svenska databas SVO just nu 128056 visuella skattningar, och denna klassiska metod används fortfarande av många ledande observatörer världen över.

[Hans Bengtsson]

Ja, vad som händer med R CrB den närmaste tiden står skrivet i stjärnorna. Just nu har den återhämtat sig till magnitud ca 9.4 efter ha varit nere på 10.0.

 

• Det här svaret redigerades för 2 år av Hans Bengtsson.

Attachments:

1. 

   B94E2313-1F50-450E-B804-4AB63E9D0605.png
   

[Hans Bengtsson]

Det argument som jag tror biter bäst stavas pengar.

Om man kan visa klart och tydligt att det är ett slöseri med ekonomiska medel att låta lampor lysa rakt upp mot himlen, vilket det ju är, då tror jag att fler i verkligt bestämmande position kommer att vakna. Stjärnhimlen är ju för oss primär i sammanhanget, men jag misstänker att den ganska mycket ses som ett ”särintresse”. Djurlivet fungerar nog mera effektivt? Och allra bäst är förstås en kombination av alla relevanta argument, sådana saknas förvisso inte.

Man brukar säga ”Think globally,  act locally” och det är nog ingen dum tanke vad gäller ljusföroreningar … och även när det gäller föroreningar av annat slag givetvis. Vi måste bli mera rädda om vår miljö än vi är idag.

[Hans Bengtsson]

Hoppas ni inte har missat senaste numret av Telescopium! Om ni skulle ha gjort det är saken enkelt fixad, det är bara att gå med i SAAF.

Tycker det är helt underbart att det finns kvar tryckta tidskrifter av detta slag även i vårt digitala tidevarv.

Den eminente Ulf R ger på sitt oefterhärmliga sätt god PR åt SAAF och Telescopium i sin blogg:

https://www.astb.se/cassiopeiabloggen/

• Det här svaret redigerades för 2 år av Hans Bengtsson.

[Hans Bengtsson]

Björn:

Att ha ett obsprogram som man trivs med är ju minst lika viktigt som att ha ett funktionellt teleskop.

Du har inte funderat på att vid sidan om deep-sky plocka in variabla stjärnor i programmet? För närvarande har vi 321259 svenska variabelobservationer i vår databas, men vill förstås ha fler!

En fördel med visuellt observerande av variabler är att det inte kräver perfekt himmel, obsarna blir precis lika bra även om det finns en del drivande moln, är disigt osv. Vid sämre förutsättningar obsar man lite ljusstarkare variabler helt enkelt. Från södra Sverige har vi drygt 100 goda kvällar per år för variabelobsar, det är fler än man vanligen orkar med att utnyttja (jag tror jag använde ca 80 kvällar per år när jag höll på som mest).

Bara som förslag.

http://var.saaf.se

[Hans Bengtsson]

Bifogade inlägg från Timo Karhula, landets mest aktive visuelle observatör av deep-sky, supernovor och kometer, tycker jag mycket bra sammanfattar ett standardfall: med zoomen kan man lätt reglera så att man ser deep-sky-objektet allra bäst, och för att se svagare stjärnor ändrar man sedan till högre förstoring (exempelvis med Hyperion 5 mm).

 

Attachments:

1. 

   DD021FB2-7245-4BA6-B8F1-97CE02E4E4CF.png
   

[Hans Bengtsson]

Nu har NOT-teamet svarat på kommentarerna från MNRAS och redigerat manuset i enlighet därmed.

Allt verkar flyta på hur fint som helst. Man kan väl förmoda att det blir ytterligare någon runda före publikation, som brukligt är.

[Hans Bengtsson]

Många kloka synpunkter här, tycker jag.

Det finns många olika formler för att beräkna gränsmagnitud, en del av dem tar hänsyn till en hel radda olika faktorer som påverkar. Ändå är min erfarenhet att den enklaste formeln är den som verkligen håller:

mlim = X +2.5 log D + 2.5 log M

Den kallas Bowen’s formel.

Som värde på X sätter Sidgwick 5.5, vi får då Bowen-Sidgwick’s formel:

mlim = 5.5 + 2.5 log D + 2.5 log M

Formeln fungerar i mitt tycke väldigt bra, den har stämt med de instrument jag har använt. Oavsett stadsmiljö eller landsbygdsmiljö, förvånansvärt nog.

Sedan är Whittaker-värdet av avgörande betydelse. Det säger att man kan förstora upp till 13 D och fortfarande tjäna gränsmagnitud. Även Whittaker har mitt stora förtroende, hans värde stämmer utomordentligt väl under normala men inte exceptionella förhållanden.

Man måste också tänka på att formlerna gäller vid vanliga storlekar för amatörteleskop, säg upp till 50 eller 60 cm öppning.

– Angående okular:

För egen del är det 1.25 tum som alltid har gällt. För att få extremt stort synfält kan ju behövas 2-tums-fattning så att man slipper vinjettering … men det har jag aldrig haft behov av. Mycket stort synfält får jag i sökaren.

Vid ”normala” förstoringar räcker 1.25-tums-fattning gott och väl. Vill man tränga djupt ner i gränsmagnitud måste man ändå använda hög förstoring.

Det finns förstås enstaka objekt med stor utbredning där 2-tum kan vara bra, men dessa är så få till antalet (jämfört med alla som kan ses) att det aldrig varit aktuellt för mig med 2-tum.

Zoomen jag har kan användas både som 1.25 och 2 tum, men jag nyttjar bara 1.25 tum. Då kan jag vid behov snabbt skifta till annat okular (5 mm) och själva uppställningen vid okularändan gör 1.25 tum mera praktiskt.

 

[Hans Bengtsson]

R CrB har nu avtagit ner till en nivå som ligger 4 magnituder under maximum.

Magnitud 10.0 natten 16-17 juni.

 

Attachments:

1. 

   065AE6D8-DF91-4174-8A0D-FAAB6F9761C4.png
   

[Hans Bengtsson]

I likhet med mig tror jag att många nya observatörer har gått igenom tre faser när det gäller instrumentets öppning vs förstoringen:

1. Innan man vet något alls så tänker man att det är förstoringen som avgör hur svaga stjärnor man kan se.

2. Snart får man lära sig att det inte alls är förstoringen utan instrumentets öppning som betyder något.

3. Vid minsta lilla praktiska test upptäcker man att det är öppning och förstoring i kombination som avgör.

Jag blev medveten om detta när jag precis hade börjat (1969) med hobbyn, och inte kunde undgå att märka att de flesta stjärnor jag såg i min 5 cm refraktor på bordsstativ (50x eller om det var 40x?) inte alls kunde skymtas med 7×50 fältkikare. Trots att öppningen i båda fallen var 5 cm.

Det jag hade läst var formellt helt korrekt: instrumentets ljussamlande förmåga beror endast på objektivets öppning. Men: det är inte bara den ljussamlande förmågan som avgör gränsmagnituden, utan även kontrasten mot bakgrunden. Och den ökar med högre förstoring.

Jag får erkänna att det dröjde många år innan jag insåg fullt ut hur långt det faktiskt går att pressa gränsmagnituden genom att öka förstoringen. Det var när jag till en Newton 6-tum f/5 började använda 4 mm okular istället för 6 mm för högsta förstoring. Funkade förvånansvärt ofta att skönja svaga stjärnor med 4 mm trots att de var osynliga med 6 mm.

Men, som sagt, stjärnor och nebulösa objekt är två ting som observationsmässigt kan skilja sig åt mycket vad gäller metoder.

 

• Det här svaret redigerades för 2 år av Hans Bengtsson.

[Hans Bengtsson]

Björn:

När det gäller hur svaga stjärnor man kan se med olika teleskop vid olika förstoringar, så har jag gjort en sammanställning här (några inlägg ner i tråden) …

http://astronet.se/phpBB3/viewtopic.php?t=16068

För deep-sky-objekt är saken mycket mera komplicerad. Objektets totala magnitud säger inte så mycket om hur enkelt det är att observera. Generellt gäller att utbredda objekt kräver mörk himmel, eftersom man då ofta inte kan utnyttja tricket att höja förstoringen för att öka kontrasten mot himlen. Ett svagt nebulöst skimmer uppträder som om det vore himmelsbakgrund!

Inte heller den angivna ytljusstyrkan är ett pålitligt indicium på objektets synbarhet. En galax kan ha en stjärnlik kärna som är synlig även mot ljus bakgrund, medan en annan galax kan ha sin totala ljusstyrka jämnt fördelad över hela ytan och då blir svår att se när himlen är ljus.

Varje deep-sky-objekt är således unikt vad gäller synbarhet.

Stjärnhoppning:

Metoden är rolig och mycket snabb och effektiv när man fått en smula vana. Det mesta av stjärnhoppningen görs i sökaren, det är bara alldeles i slutet som man behöver justera synfältet i teleskopet en smula för att komma exakt rätt. Med 9×50 sökare ser du ungefär magnitud 8 utan ansträngning. Nästan oavsett var på himlen du befinner dig så finns en stjärna av mag 8 eller ljusare strax intill det objekt du ska observera. Att förflytta sig kanske 5-10 grader i teleskopokularet är i normalfallet helt onödigt och skulle ta lång tid. Det är sådant man fixar i sökaren på nolltid.

Zoom-okular:

Det mest populära är Baader-zoomen 8-24 mm. Men jag vet inte om det finns bra zoomar för bara en tusenlapp idag. Det kanske det finns? Har ingen aning faktiskt.

Den stora fördelen med en zoom är just … zoomfunktionen. Man behöver inte hålla på och skifta okular hela tiden. Baader-zoomen är bättre vid alla förstoringsgrader än fasta okular i prisnivån några hundralappar. Sedan kan det kanske inte fullt ut tävla mot fasta okular som kostar många tusenlappar, men man slipper som sagt hålla på och byta stup i kvarten och det är värt mycket.

För egen del har jag med 8-tum f/5 använt zoom genomgående vid obs av variabla stjärnor. I kritiska fall, när jag har varit tvungen att komma ner mot magnitud 14, så har jag bytt till 5 mm fast Baader-Hyperion, ett mycket bra okular till rimligt pris.

[Hans Bengtsson]

Jag har aldrig använt något av de två aktuella teleskopen, och kan inte ge något råd som gäller vilket du bör välja. Men några helt allmänna synpunkter:

– Du kommer att kunna se betydligt fler Herschel-objekt med 12-tum än med 10-tum. Många av objekten ligger någonstans i gränslandet mellan 10 och 12 tum.

– En bra sökare är ett måste! Minst 5 cm öppning. RACI är mest praktiskt om du vill spara ryggen. Undvik sökare som ger spegelvänd bild!

– En kappa behövs till ett öppet teleskop. Skyddar mot ströljus, fuktbeläggning, tappade prylar osv.

– Bra kartmaterial, annars går det inte. Finns både på nätet och i böcker.

– Tänk på att höjden till okularet måste vara bekväm. Antingen kan du välja att observera stående rakt upp och ner, eller sittande på en stol. Bekvämlighet i obs-positionen är A och O.

– Bra okular är viktiga. Ett zoom-okular av hög kvalitet tycker jag personligen sparar enormt mycket tid.

– Träning krävs för att hitta snabbt och lätt, men i grund och botten handlar det mest om att lära sig ”läsa en karta”. Det är enklare än man kanske kan tro.

– Små mycket lätta teleskop är enklare att frakta än tyngre. Samtidigt är större och stabilare teleskop enklare att observera med när de väl är på plats. Rimliga kompromisser är alltid det som gäller.

[Hans Bengtsson]

Jag tror att detta är en variabel som ska gå bra för dig att följa, särskilt när nätterna blir lite mörkare.

I stora drag ser stjärnans ljuskurva ut såhär:

Om vi utgår från tid noll vid en primärförmörkelse så är V = 12.59 (g = 12.85).

Vid tid 0.1 dygn är V = 12.34 (g = 12.60). Nu är stjärnan i max.

Vid tid 0.2 dygn är V = 12.57 (g = 12.83). Nu är stjärnan i sekundärförmörkelse.

Vid tid 0.3 dygn är V = 12.34 (g = 12.60). Stjärnan är åter i max.

Vid tid 0.4 dygn är V = 12.59 (g = 12.85). Stjärnan är i en ny primärförmörkelse.

Tiden mellan två primärförmörkelser är stjärnans ljusväxlingsperiod som också är systemets omloppstid. Jag har ovan angett 0.4 dygn för enkelhetens skull, perioden är mera exakt 0.3972678 dygn.

När en primärförmörkelse (primäreklips) sker är det den ljussvagare komponenten som delvis skymmer den ljusstarkare, vid sekundärförmörkelsen tvärtom.

V-magnitud är alltså magnituden med standard V-filter, medan g-magnituden är visuell magnitud i Sloan-systemet.

Dina TG-mätningar för stjärnan ligger lite för ljussvagt. Chk-stjärnan du använde har V = 13.383 (g = 13.697), så variabeln är alltid ljusare än chk-stjärnan, men det tycks i din kurva som om variabeln ibland är svagare än chk-stjärnan? Tror det helt enkelt handlar om att du behöver mörkare himmel som det blir i augusti för att få bättre SNR.

Under alla omständigheter är det oerhört roligt att se vilka snabba framsteg du gör i den här variabla hobbyn!

Bifogar en schematisk bild som visar hur den här typen av variabler (W UMa) ser ut.

Precis som för alla andra periodiska variabler är perioden inte helt konstant, även om katalogen ger många decimaler! Att studera periodändringar är en viktig del av variabelastronomin. Och man behöver inte mäta under många timmar under samma natt (även om det förstås är bra), utan man lägger in obsar under många nätter i ett och samma  fasdiagram för periodiska variabler som denna.

• Det här svaret redigerades för 2 år av Hans Bengtsson.
• Det här svaret redigerades för 2 år av Hans Bengtsson.
• Det här svaret redigerades för 2 år av Hans Bengtsson.

Attachments:

1. 

   854F0271-B084-4A7E-8392-281AB1B3816C.png
   

[Författare]

Inlägg