Forumsvar skapade
-
Gustav:
Jag vet tyvärr inte magnitudgränsen, och egentligen inte så mycket annat heller. Vilken noggrannhet blir det på mätningarna? Att man kan mäta mycket ljussvaga stjärnor är uppenbart, men hur ljusstarka, och hur noggrant?
Hur långt norrut på himlen man tänker observera känner jag inte heller till. Jag vet att man kommer att studera hela ekliptikan, men går man ända upp till exempelvis deklination +50?
Det är möjligt att svaren på frågorna redan finns dokumenterade, men jag har inte kollat närmare. Under alla omständigheter kommer det att finnas mycket kvar att studera för amatörer, inte minst för oss som bor långt norrut på klotet.
Intressant och ovanlig bild!
Nebulosan syns utan problem på POSS-bilder från 1990 och 1991, men det var nog ingen som uppmärksammade den förrän långt senare trots att materialet låg allmänt tillgängligt på nätet.
Se bifogat klipp 2×2 bågminuter från blå POSS-bild tagen 1990.
Attachments:
Håller helt med. Södra Ölands alvar vore det självklara första valet i ett sådant projekt.
– Det enda någorlunda stora landområdet i de sydligaste landskapen med noll invånare per kvadratkilometer.
– Lättillgängligt. Ett par små bilvägar går tvärs över alvaret.
– Perfekt horisont varvet runt. Se länk:
– För svenska förhållanden bra astronomiskt klimat. Dessutom så sydligt beläget att även sommaren är fullt användbar.
– Redan ett på olika vis skyddat område. Men mörkret bör också skyddas!
– Tradition i form av den årliga Sagittarius-träffen.
– Givetvis finns det längre norrut i landet mycket större och ännu mörkare områden, men där känns det inte som någon större risk för framtida ökning av ljusföroreningar. Dessutom är det svårt att hitta fri horisont om man inte klättrar högst upp på någon bergstopp. Det inre Småland har också en del mörka platser … men också mycket granskog.
– Några öar i Blekinge skärgård är också tänkbara, liksom Kosteröarna i Bohuslän. Men som jag ser saken, borde södra Ölands alvar vara en rätt ohotad kandidat som första val.
Det internationella solfläckstalet störtdök under maj 2025 ner till 79.2, det lägsta månadsvärdet sedan augusti 2022 (74.6).
Detta bidrog till att även 13-månaders-talet för november 2024 sjönk en del, från 160.8 i oktober till 157.0. Vi kan dock inte dra slutsatsen att innevarande cykel maxade i oktober, det kan hända åtskilligt ännu som leder till högre framtida 13-månaders-värden. Innevarande max skulle nästan bli atypiskt spetsigt om en mera definitiv nedgång redan har inletts. Vi får se hur det blir.
Bifogade diagram är hämtat från SILSO. Månadsvärden plottas i blått, 13-månaders-värden i rött.
Attachments:
Det är roligt att se att dina studier av perioder för miror används flitigt inom BAA, exempelvis här:
Fantastiskt roligt att Johan W lyckades obsa stjärnan visuellt natten 28-29 maj (mag 12.1).
Utbrottet 2011 väckte berättigad uppmärksamhet och studerades en hel del. Se bifogat AAVSO-diagram.
När stjärnan nu får det första kända nya utbrottet tycks händelsen väldigt mycket ”gått under radarn”. Är det bara här på Nattmolnet som saken blivit en rubrik?
För egen del var det i stort sett en slump att jag fick kännedom om det. I samband med att jag sammanställde en lista över de ljusaste dvärgnovorna ville jag kolla ungefär vilken visuell magnitud V0624 Peg hade vid utbrottet 2011, VSX ger R-magnitud.
Då lade jag märke till en oväntad enstaka markering allra längst uppe i högra hörnet, se klipp med pil och frågetecken. För att verkligen få saken bekräftad skyndade jag mig att beställa ASASSN-data. Och då stod det helt klart att ett nytt utbrott verkligen har inträffat!
Attachments:
Lite ovanligt att obsa CH UMa med fältkikare, men det går förstås bra när det handlar om så stora kikare som i ditt fall.
Den aktuella utvecklingen av utbrottet framgår av bifogade AAVSO-diagram.
Relativt nära denna berömda dvärgnova hittar vi också M81 och M82.
Attachments:
Roligt att du obsat CH UMa! När den är ljusstark utgör den ”det saknade hörnet” i en spektakulär femhörning.
Lite kuriosa:
– När upptäckten publicerades 1972 innebar det en smärre sensation i den variabla världen. Hur kunde en så ljusstark nordlig UG-stjärna ha undgått upptäckt så länge?
– Genom en felaktig translitteration från ryskan kom stjärnan i början att kallas Transkij’s objekt alternativt Tanskij’s objekt. Det skulle ha varit Goranskij’s objekt.
– Med en hemmatillverkad reflektor kunde Sören Eriksson från Floda observera stjärnan även vid minimum flera gånger år 1973. Den är då av magnitud ca 15.0 eller ibland 14.5 så det var säkerligen korrekt. Obsarna finns förstås i SVO.
– År 1975 publicerade BAA en artikel om stjärnan. De svenska observationerna kom med, jag hade skickat dem per brev till Howarth i BAA.
– Det var officiellt inte Goranskij som upptäckte stjärnan, utan den berömde Kukarkin, generalkatalogens redaktör. Hmmm. Goranskij var vid den tiden ung (född 1949) och ännu ingen särskilt etablerad astronom. Känns faktiskt inte omöjligt att Goranskij’s objekt i realiteten och rent praktiskt upptäcktes av just Goranskij?
– Att hitta fel i Astronomical Almanac är ungefär som att hitta stavfel i SAOL. Men 1987 upptäckte jag att CH UMa hade tilldelats en deklination som var en hel grad för nordlig! Bildbevis bifogas. Minns att jag faktiskt skrev dit och påpekade saken. Men om detta ledde till någon rättning har jag inte följt upp, förutom att felet kvarstod i 1988 års almanacka.
-
Det här svaret redigerades för 2 månader av
.
-
Det här svaret redigerades för 2 månader av
-
Det här svaret redigerades för 2 månader av
-
Det här svaret redigerades för 2 månader av
