Dvärgnovan SU UMa i superutbrott
- Detta ämne har 5 svar, 3 deltagare, och uppdaterades senast 25-06-21 09:18 av
.
-
Dvärgnovan SU UMa befinner sig nu (4 december 2024) i superutbrott. Se diagram från AAVSO.
Attachments:
-
God morgon,
Körde en V-tidsserie i morse under ca 90 minuter med MWT i Oria med målsättningen att fånga superpucklar och deras period. Bra mätdata tycker jag men en aning förbryllande ljuskurva.
En tydlig topp i början av serien, följt av en nedgång för att sedan avstanna på en platå. En mindre topp verkar synas i slutet av mätserien och en påbörjad nedgång efter den.
Det verkar som att teleskopet gjorde en meridian flip ungefär i mitten av tidsserien och efter den återupptogs mätningen med samma låga mätfel som innan men med ljusstyrkan justerad något till en annan genomsnittsnivå. Syns särskilt när man tittar på graferna för jämförelsestjärnorna.
Hade förväntat mig ungefär 3/4 av en sinuskurva men är osäker på hur jag ska tolka resultatet. Tiden mellan topparna är betydligt kortare än de tidigare uppmätta perioder för superpucklar som återfinns i litteraturen och med tanke på platån och skillnaden i ljusstyrka mellan topparna är jag tveksam till att det är en hel superpuckelperiod som fångats.
Tidsspann: 7 december 2024, kl 0233 – 0359 UT
-
Det här svaret redigerades för 7 månader sedan av
.
-
Det här svaret redigerades för 7 månader sedan av
-
Det här svaret redigerades för 7 månader sedan av
-
Hej!
Kul, David!
Jag plockade in några tidigare obsar av superpucklar från tidigare utbrott och jämförde med din, i Peranso. Här är en tidigare till höger och dina obsar till vänster:
Tidsskalan är inte riktigt samma, din är lite mer utsträckt. Men de passar fint ihop, tycker jag. Som att du fångat en topp och sen en dal och nästan fram till botten, innan nästa utbrott kommer. Sinuskurva är det inte, men det är det väl sällan vid superpucklar? Det är lite “flicker” efter puckeln, som jag tolkar som turbulens i nån mening i ackreationsskivan – kan det vara nåt sånt? Alltså, det som lyser och formar superpuckeln är väl inte den heta punkten där materia “träffar” ackreationsskivan utan att skivan blir het och ändrar sina optiska egenskaper, och så får vi ett slags resonansfenomen som ger en period som typiskt är 10% längre än omloppstiden (hade det varit heta punkten hade det varit samma som omloppstiden). Men just nu har jag en lätt dimmig bild av förloppet. (jag tycker Helliers beskrivning av det är klargörande, mycket bättre än Warners – men minnet är som det är).
Anyway: nog är det en superpuckel du fångat, och nästan en hel period.
Sen tycker jag droppet i Airmass mitt i passet är mycket underligt. Meridianvändning, ja, men då ska ändå airmass vara kontinuerlig, ju – den vänder till samma punkt. Nåt mystiskt händer där.
Magnus
-
Magnus,
Ja mönstret med en flimrig platå under nedgången syns ju tydligt i mätningarna från förra utbrottet som du lade in. Jämförelsen hjälper mycket för att sätta min mätserie i ett sammanhang tycker jag, tack!
Jag undrar också vad som hände där i mitten av serien, men med tanke på att ljuskurvan ändå ser rimlig ut kanske det inte påverkade så mycket. Tänkte först att platån var ett resultat av vad det nu var som hände, men platån verkar ju vara en del av superpuckelmönstret.
Jag låg och sov i soffan i väntan på att serien skulle bli färdig när det hände så jag har ingen aning.
-
Jag tror att mätningarna är helt OK. Superpucklarna hos SU UMa varierar en hel del i utseende mellan olika omlopp, se bifogat klipp.
Attachments:
- Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.
