Forumsvar skapade
-
Det räcker nog inte med en PhD i astrofysik 🙂 för att förstå vad som egentligen händer rent fysikaliskt … tolkning av spektra kräver också specialisering och åratal av erfarenhet. Det är verkligen ett område där ett fåtal experter brukar anlitas (som Vladimir Grinin, specialist på UX Ori-stjärnors spektra!).
En sak som jag funderar på i artikeln jag länkade till (se klipp nedan) är varför H-beta-emission var nästan osynlig vid fotometriskt minimum (nedersta kurvan) samtidigt som H-gamma-emissionen då var stark. Jag hade trott att båda dessa linjer skulle vara starka vid minimum, men så verkar det alltså inte vara. Och jag förstår att det är ungefär samma fundering som du har?
Attachments:
Ja, vad som händer med R CrB den närmaste tiden står skrivet i stjärnorna. Just nu har den återhämtat sig till magnitud ca 9.4 efter ha varit nere på 10.0.
Attachments:
Det argument som jag tror biter bäst stavas pengar.
Om man kan visa klart och tydligt att det är ett slöseri med ekonomiska medel att låta lampor lysa rakt upp mot himlen, vilket det ju är, då tror jag att fler i verkligt bestämmande position kommer att vakna. Stjärnhimlen är ju för oss primär i sammanhanget, men jag misstänker att den ganska mycket ses som ett ”särintresse”. Djurlivet fungerar nog mera effektivt? Och allra bäst är förstås en kombination av alla relevanta argument, sådana saknas förvisso inte.
Man brukar säga ”Think globally, act locally” och det är nog ingen dum tanke vad gäller ljusföroreningar … och även när det gäller föroreningar av annat slag givetvis. Vi måste bli mera rädda om vår miljö än vi är idag.
Hoppas ni inte har missat senaste numret av Telescopium! Om ni skulle ha gjort det är saken enkelt fixad, det är bara att gå med i SAAF.
Tycker det är helt underbart att det finns kvar tryckta tidskrifter av detta slag även i vårt digitala tidevarv.
Den eminente Ulf R ger på sitt oefterhärmliga sätt god PR åt SAAF och Telescopium i sin blogg:
https://www.astb.se/cassiopeiabloggen/
Bifogade inlägg från Timo Karhula, landets mest aktive visuelle observatör av deep-sky, supernovor och kometer, tycker jag mycket bra sammanfattar ett standardfall: med zoomen kan man lätt reglera så att man ser deep-sky-objektet allra bäst, och för att se svagare stjärnor ändrar man sedan till högre förstoring (exempelvis med Hyperion 5 mm).
Attachments:
R CrB har nu avtagit ner till en nivå som ligger 4 magnituder under maximum.
Magnitud 10.0 natten 16-17 juni.
Attachments:
I likhet med mig tror jag att många nya observatörer har gått igenom tre faser när det gäller instrumentets öppning vs förstoringen:
1. Innan man vet något alls så tänker man att det är förstoringen som avgör hur svaga stjärnor man kan se.
2. Snart får man lära sig att det inte alls är förstoringen utan instrumentets öppning som betyder något.
3. Vid minsta lilla praktiska test upptäcker man att det är öppning och förstoring i kombination som avgör.
Jag blev medveten om detta när jag precis hade börjat (1969) med hobbyn, och inte kunde undgå att märka att de flesta stjärnor jag såg i min 5 cm refraktor på bordsstativ (50x eller om det var 40x?) inte alls kunde skymtas med 7×50 fältkikare. Trots att öppningen i båda fallen var 5 cm.
Det jag hade läst var formellt helt korrekt: instrumentets ljussamlande förmåga beror endast på objektivets öppning. Men: det är inte bara den ljussamlande förmågan som avgör gränsmagnituden, utan även kontrasten mot bakgrunden. Och den ökar med högre förstoring.
Jag får erkänna att det dröjde många år innan jag insåg fullt ut hur långt det faktiskt går att pressa gränsmagnituden genom att öka förstoringen. Det var när jag till en Newton 6-tum f/5 började använda 4 mm okular istället för 6 mm för högsta förstoring. Funkade förvånansvärt ofta att skönja svaga stjärnor med 4 mm trots att de var osynliga med 6 mm.
Men, som sagt, stjärnor och nebulösa objekt är två ting som observationsmässigt kan skilja sig åt mycket vad gäller metoder.
