Forumsvar skapade
-
De första observationerna från svensk mark av Sirius B gjordes åren 1869-75, vid fem tillfällen, med refraktorn i Lund. Teleskopet (25 cm) var nästan nytt, det hade installerats 1867, och observatör var förstås Dunér.
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
.
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
Det förefaller som om Ashbrook har beskrivit händelseförloppet på felaktigt sätt, jag vet inte varifrån han fått sin info. Den bok om Alvan Clark som jag fjärrlånat ger inget svar.
Men: jag fann nu en artikel på nätet (funkar inte att ge länken här, se istället bifogat klipp så kan ni googla), där det hela beskrivs ganska detaljerat. Och där uppges tydligt att kompanjonen enligt Clark låg 10 bågsekunder ”following”, dvs där Sirius B verkligen befann sig. Så det tycks som om Clark verkligen var upptäckaren, något som verkade tveksamt om man bara läser Ashbrook.
Attachments:
Solcykel 25 fortsätter att tuffa vidare utan större sensationer. SILSO-värdet för mars 2024 landade på 104.9, vilket är ganska lågt för att inträffa mitt i en cykel.
Den långsiktiga trenden, som visas av 13-månaders-värdena, ger i stort sett en platå i intervallet 121-125 under tiden mars-september 2023. Möjligen med en topp i juni, eftersom trenden i september var aningen sjunkande. En rimlig gissning är att vi så småningom får en andra topp, detta baserat på hur kurvan har sett ut under de senaste cyklerna.
Något riktigt kraftigt max kommer det knappast att bli, i så fall hade platån inte ägt rum. Men en andra topp tror jag kan bli lite starkare än den som tycks ha inträffat i somras. Och det är inte alls säkert att andratoppen kommer i år, den kan alternativt komma nästa år.
Ett diagram med SILSO-tal bifogas. Blå kurva betyder månadsvärden, röd kurva betyder 13-månaders-värden.
Siffervärden för månadstal och 13-månaders-tal ges även.
Attachments:
På kvällen den 31 mars hittar man 12P strax intill Hamal (Alfa Arietis).
Se kartan nedan, där Hamal är den ljusaste stjärnan och kometen ligger exakt i mitten.
Attachments:
Ännu nyare beslut säger att meteoriten tillhör markägaren:
https://www.domstol.se/svea-hovratt/nyheter/2024/03/dom-i-mal-om-battre-ratt-till-meteorit/
En liten karta för 12P ikväll den 22 mars kan ju inte skada. Se bilaga. Magnitud ca 5.2.
PS:
Kollade på kometen för en liten stund sedan, 22 mars klockan 19:20 UTC, med refraktor 8 cm f/5, från balkongen. Faktiskt ett litet fint och behändigt instrument. Kometen syntes bra när molnen i området försvunnit, jag bedömde magnitud 5.0.
Attachments:
En ganska säregen aktiv region kan nu skådas på solskivan. Den heter AR3615 och består nu vid middagstid den 22 mars av 52 olika fläckar!
Vanligen utgörs ju en aktiv region av en eller ett par dominerande fläckar, men här handlar det om en hel arkipelag av små ”holmar”.
Den magnetiska klassen är beta-gamma-delta.
Se bifogade klipp från SpaceWeatherLive.
För min del sträcker sig säsongen för att kunna observera T CrB, även vid minimum, från mitten av juli till mitten av december. Detta med 8-tummare från balkongen. Övriga tider under året kan jag vid behov ta ut min ultralätta refraktor 8 cm f/5 på videostativ och se i andra väderstreck.
Ska försöka att bidra så gott jag kan men lovar inget.
Boken är på 468 sidor, mycket välskriven och lättläst, svårt att sluta läsa när man börjat. Stabila och bra pärmar. Jag är säker på att du blir nöjd!
Det som jag i första hand tänker mig att Clark såg var en spökbild (lens flare) av Sirius A. Sådana är ju mycket vanliga när man visuellt observerar ljusstarka stjärnor.
Hela upplägget med att man väntade på att Sirius skulle vandra in i synfältet efter att ha varit dold bakom en husvägg känns ganska udda … om avsikten inte hade varit just att hitta Sirius kompanjon, som man visste fanns genom att stjärnans egenrörelse hade visat sig wobbla. Annars borde man ha väntat någon minut eller mer till Sirius gick fri utan problem. Men problemet var alltså att Sirius B i verkligheten måste ha drivit in efter Sirius A.
PS:
Jag har nu antecknat mig för fjärrlås av boken i klippet nedan. Det är Ashbrooks huvudsakliga källa när det gäller Clark.
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
Attachments:
Själva frågetecknet jag har gäller texten ”a faint star came into view three seconds before dazzling Sirius itself”. Och jag vet inte hur det kunde bli så att Sirius B kom in i synfältet före Sirius A. Alldeles oavsett hur synfältet är orienterat kommer ju en västligare stjärna (Sirius A) in i synfältet före en ostligare (Sirius B).
Hela den aktuella sidan ses nedan. Boken är mycket bra, jag sträckläste den i september 1985 då jag köpte den, och det var då jag fastnade för texten som jag citerar ovan.
Jag har ju egentligen inte svaret, men det som slog mig när jag läste kapitlet var att Sirius B vid den tiden, som nu, låg öster om huvudstjärnan, dvs var ”following”. Hur den trots detta kunde glida in i synfältet före huvudstjärnan förstår jag inte. Det borde ha varit precis tvärtom.
Minns att jag tänkte att det kanske inte var Sirius B som observerades vid det tillfället … utan möjligen en spökbild av Sirius A? En annan möjlighet är att Ashbrook helt enkelt citerat fel.
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
Senaste diskussionerna
Månadens bild i galleriet
-
- Ou4 Giant squid (Arvid Emtegren)
Årets bild i galleriet
-
- C/2023 A3 (Tsuchinshan- ATLAS) (Andreas Holmström)
Senaste bilderna i forumet
-
- NGC 7023 (Irisnebulosan) (Peter Folkesson)
-
- LDN 1355, LDN 1357, LDN 1358, LBN 643/VdB 9, SU Cas (Arvid Emtegren)
-
- Norrsken och SAR:s röda ljus (Göte Flodqvist)
-
- Caldwell 14 (christian bergqvist)
-
- Norrsken (Alex Fernandez Reinholdsson )
-
-300x300.jpg)
- C/2025 A6 (Lemmon) (Arvid Emtegren)
