Forumsvar skapade
-
Att stjärnan inte syntes vid det ena tillfället beror på att den var för ljussvag då. Katalogdata säger variation i rödmagnitud 17.9-19.7, vilket bygger på en mycket begränsad tidsrymd:
Minimum maj-juni 2018.
Maximum dec 2018 – jan 2019.
Minimum maj-jun 2019.
Det kan mycket väl hända (och är synnerligen troligt!) att stjärnan kan bli både starkare och svagare än vad VSX anger, det är statistiskt osannolikt att extremvärdena råkade inträffa just under den ganska korta tid då stjärnan studerades. Men det finns säkert mycket mera ZTF-data att hämta hem.
AAVSO-kartan (se klipp i mitt förra inlägg) har en jfr-stjärna 169 som ligger nära variabeln. I övrigt är ju de flesta stjärnorna i närheten katalogiserade variabler!
Ytterligare några jfr-stjärnor finns lite längre bort, se karta nedan.
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
.
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
Attachments:
Det är ett ungt stellärt objekt som heter MGAB-V2926.
Verkligen bra gjort! Upptäckt av Murawski så sent som 2020.
https://www.aavso.org/vsx/index.php?view=detail.top&oid=1542407
De första observationerna från svensk mark av Sirius B gjordes åren 1869-75, vid fem tillfällen, med refraktorn i Lund. Teleskopet (25 cm) var nästan nytt, det hade installerats 1867, och observatör var förstås Dunér.
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
Det förefaller som om Ashbrook har beskrivit händelseförloppet på felaktigt sätt, jag vet inte varifrån han fått sin info. Den bok om Alvan Clark som jag fjärrlånat ger inget svar.
Men: jag fann nu en artikel på nätet (funkar inte att ge länken här, se istället bifogat klipp så kan ni googla), där det hela beskrivs ganska detaljerat. Och där uppges tydligt att kompanjonen enligt Clark låg 10 bågsekunder ”following”, dvs där Sirius B verkligen befann sig. Så det tycks som om Clark verkligen var upptäckaren, något som verkade tveksamt om man bara läser Ashbrook.
Attachments:
Solcykel 25 fortsätter att tuffa vidare utan större sensationer. SILSO-värdet för mars 2024 landade på 104.9, vilket är ganska lågt för att inträffa mitt i en cykel.
Den långsiktiga trenden, som visas av 13-månaders-värdena, ger i stort sett en platå i intervallet 121-125 under tiden mars-september 2023. Möjligen med en topp i juni, eftersom trenden i september var aningen sjunkande. En rimlig gissning är att vi så småningom får en andra topp, detta baserat på hur kurvan har sett ut under de senaste cyklerna.
Något riktigt kraftigt max kommer det knappast att bli, i så fall hade platån inte ägt rum. Men en andra topp tror jag kan bli lite starkare än den som tycks ha inträffat i somras. Och det är inte alls säkert att andratoppen kommer i år, den kan alternativt komma nästa år.
Ett diagram med SILSO-tal bifogas. Blå kurva betyder månadsvärden, röd kurva betyder 13-månaders-värden.
Siffervärden för månadstal och 13-månaders-tal ges även.
Attachments:
På kvällen den 31 mars hittar man 12P strax intill Hamal (Alfa Arietis).
Se kartan nedan, där Hamal är den ljusaste stjärnan och kometen ligger exakt i mitten.
Attachments:
Ännu nyare beslut säger att meteoriten tillhör markägaren:
https://www.domstol.se/svea-hovratt/nyheter/2024/03/dom-i-mal-om-battre-ratt-till-meteorit/
En liten karta för 12P ikväll den 22 mars kan ju inte skada. Se bilaga. Magnitud ca 5.2.
PS:
Kollade på kometen för en liten stund sedan, 22 mars klockan 19:20 UTC, med refraktor 8 cm f/5, från balkongen. Faktiskt ett litet fint och behändigt instrument. Kometen syntes bra när molnen i området försvunnit, jag bedömde magnitud 5.0.
Attachments:
En ganska säregen aktiv region kan nu skådas på solskivan. Den heter AR3615 och består nu vid middagstid den 22 mars av 52 olika fläckar!
Vanligen utgörs ju en aktiv region av en eller ett par dominerande fläckar, men här handlar det om en hel arkipelag av små ”holmar”.
Den magnetiska klassen är beta-gamma-delta.
Se bifogade klipp från SpaceWeatherLive.
För min del sträcker sig säsongen för att kunna observera T CrB, även vid minimum, från mitten av juli till mitten av december. Detta med 8-tummare från balkongen. Övriga tider under året kan jag vid behov ta ut min ultralätta refraktor 8 cm f/5 på videostativ och se i andra väderstreck.
Ska försöka att bidra så gott jag kan men lovar inget.
Boken är på 468 sidor, mycket välskriven och lättläst, svårt att sluta läsa när man börjat. Stabila och bra pärmar. Jag är säker på att du blir nöjd!
Det som jag i första hand tänker mig att Clark såg var en spökbild (lens flare) av Sirius A. Sådana är ju mycket vanliga när man visuellt observerar ljusstarka stjärnor.
Hela upplägget med att man väntade på att Sirius skulle vandra in i synfältet efter att ha varit dold bakom en husvägg känns ganska udda … om avsikten inte hade varit just att hitta Sirius kompanjon, som man visste fanns genom att stjärnans egenrörelse hade visat sig wobbla. Annars borde man ha väntat någon minut eller mer till Sirius gick fri utan problem. Men problemet var alltså att Sirius B i verkligheten måste ha drivit in efter Sirius A.
PS:
Jag har nu antecknat mig för fjärrlås av boken i klippet nedan. Det är Ashbrooks huvudsakliga källa när det gäller Clark.
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
Attachments:
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
