Forumsvar skapade
-
Solaktiviteten fortsatte att öka under juli 2024. Det högsta enskilda dygnsvärdet blev 290 vilket uppnåddes 18 juli, det är högsta dygnstalet sedan 29 juli 2002 då vi noterade 293.
Månadsvärdet för juli 2024 blev 196.5, en klar uppgång från 164.2 under juni. Vi får gå tillbaka ända till december 2001 för att hitta ett högre månadsvärde (213.4).
När det gäller den långsiktiga trenden (13-månaders-värden) har vi nu kommit fram till januari 2024, som gav 131.1, vilket är högst sedan december 2002 (131.4).
Mycket tyder på att den nuvarande cykelns 13-månaders-max kommer att inträffa någon gång under kommande vinter, men exakt när får framtiden utvisa.
Diagrammet från SILSO visar hur solfläckstalet har ändrat sig under de senaste decennierna. Blå streck avser enskilda månadsvärden, den röda kurvan 13-månaders-värden.
Attachments:
Nytt ATel om novan:
https://www.astronomerstelegram.org/?read=16746
Edit:
Novan heter nu officiellt V0615 Vul.
http://www.cbat.eps.harvard.edu/iau/cbet/005400/CBET005423.txt
Thomas:
Det bästa är kanske att SVO behåller namnet N Vul 2024 tills AAVSO ändrar primärnamnet i VSX? Och att obsarna med det gamla namnet då förs över till det nya namnet.
En läskig sak med T CrB är att den nu under höstsäsongen är så lättillgänglig från min balkong. Jag tittar ut och ser Arcturus och då vet jag att jag kan obsa T CrB. Det tar två minuter att plocka ut teleskopet, en minut att obsa, och två minuter att plocka in teleskopet. Ingen mörkeranpassning behövs, ingenting alls förutom att jag ägnar dessa fem minuter åt stjärnan.
Och det är just enkelheten som är det läskiga. Det betyder att jag i efterhand skulle undra varför i hela världen jag inte gjorde det när jag hade kunnat göra det. Om det nu hade betytt att jag fångat stjärnan i början av ett utbrott…
En känd icke-observation av T CrB gjordes (eller snarare gjordes inte) av Leslie Peltier år 1946:
”My affair with T Coronae was not a happy one. Normally T was a star that hovered around tenth magnitude until back in May 1866 when it suddenly increased until it was equally as bright as nearby Alphecca, the brightest star in the Northern Crown. In true nova form it soon began to fade and eventually was back as before though with the occasional flutter that seems inherent in the metabolism of some of these stars.
Of all these old novae, T Coronae seemed to me the one most likely to quaff the enchanted herbs of renewal. The star was an easy one to observe regularly as it was located far enough north to be visible at some time nearly every clear night. From 1920 on I watched it closely at every opportunity. For more than twenty- five years I looked in on it from night to night as it tossed and turned in fitful slumber. Then, one night in February 1946 it stirred, slowly opened its eyes, then quickly threw aside the draperies of its couch and rose!
Full eighty years had passed since last the star had shattered the symmetry of the Northern Crown. And where was I, its self- appointed guardian on that once-in-a-lifetime night when it awoke? I was asleep! I had set the alarm clock for 2:30 A.M. intending to get up and observe some early morning variables. The alarm clock did its part. I looked out the window and the stars were clear and bright, but apparently I was not, for I sneezed once or twice and got the feeling that I was coming down with a cold-or maybe even worse. Self-pity comes easy at 2:30 on a cold February morning so I went back to my warm bed with the comforting thought that I owed it to my family, at least, to take care of my health.
And thus I missed the night of nights in the life of T Coronae. It was the night the spectroscopists long for. It is in those earliest hours of awakening that the newborn star-with all the exuber- ance of youth, divulges its most intimate secrets. I alone am to blame for being remiss in my duties, nevertheless, I still have the feeling that T could have shown me more consideration. We had been friends for many years; on thousands of nights I had watched over it as it slept and then, it arose in my hour of weakness as I nodded at my post. I still am watching it but now it is with wary eye. There is no warmth between us any more.”
Fantastiskt att du lyckades mäta UV Per! Den rutschade neråt i kurvan som om det hade varit Hahnenkammrennen.
Mitt nostalgisks minne av UV Per härrör från utbrottet 1991. På själva julaftonen fick jag meddelande från The Astronomer att UV Per var ljusstark. Jag läste in detta på min telefonsvarare ”Astronomiska Nyheter” och givetvis nappade både Margareta Westlund och K-G Andersson på detta.
För egen del blev det tre positiva obsar, och vid ett av tillfällena blåste det något alldeles i hästväg, på Vinga var det full storm. Teleskopet, 6-tums Newton, skakade våldsamt. Men under några sekunder då och då lugnade det ner sig, och jag hade då tillfälligt enormt bra gränsmagnitud. Stjärnan 137 syntes utan problem, liksom UV Per. Faktiskt jättebra för en 6-tummare inne i Göteborg.
Efter det utbrottet, som sträckte sig över nyår, har jag aldrig sett stjärnan.
Diagram och obs-lista bifogas …
Attachments:
Ja det var bra i övrigt. Man ska komma ihåg att meteorastronomi ligger utanför de flesta meteorologers bekvämlighetszon, det blir ofta fel i terminologin. Det blev det förresten även när en yrkesastronom uttalade sig på TV angående ”meteoritsvärmen” Perseiderna, jag tror det var förra året! Meteorastronomin är relativt obekant även för de flesta astronomer, liksom för Rymdstyrelsen.
Nedan ges den terminologi som bestämts av IAU.
Attachments:
Det verkar som om SS Cyg nu (23 juli) har påbörjat ett utbrott, se AAVSO-diagram. Ganska långsamt stig än så länge, så utbrottet blir nog inte av det kortvariga slaget.
Attachments:
Håller helt med om att AO Her är intressant men understuderad.
Variabiliteten upptäcktes 1924, som HV 3777, så stjärnan kan i år fira ett sekel som känd variabel! Upptäckten gjordes på Harvard-plåtar av Miss Woods, benämnd enligt den tradition som rådde när det gällde Harvard-kvinnorna. Hennes förnamn var Ida. Tack och lov så har vi idag kommit åtminstone en liten bit på vägen när det gäller att uppmärksamma alla dessa ”Missar” vid Harvard som upptäckte variabler på löpande band.
AO Her är ju en RCB-stjärna men man trodde länge att den var långperiodisk, något som den har gemensamt med Z UMi.
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Ida_E._Woods
https://library.cfa.harvard.edu/women-at-hco/ida-e-woods
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
.
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
En nordlig dvärgnovs som är ganska ljus är KT Per. Magnitud i minimum ca 15, i utbrott vanligen 12-13. Utbrotten kommer mycket tätt!
Stjärnan klassades förr som Z Cam-stjärna, ända tills någon insåg att den aldrig haft något standstill och därför inte uppfyllde grundkravet.
Kanske ett lämpligt objekt för fotometri och spektroskopi?
Attachments:
När det gäller NLC brukar jag trots en del variationer från natt till natt utgå från persistensen: om det fanns NLC förra natten så är sannolikheten stor att de finns där även nästa natt. Några exakta prognoser finns knappast att tillgå, man får ta en titt om man orkar hålla sig vaken…
Även från Göteborg syntes fina NLC den gångna natten (20-21 juli). Men jag har sett starkare ett par gånger under de senaste veckorna. Faktiskt har jag sett NLC varje gång jag kollat hittills den här månaden (tror det är 5 gånger, det är inget jag antecknar).
Det har aldrig hänt mig att jag inte kunnat göra astronomiska obsar pga NLC, däremot hände det en gång pga norrsken.
Mira-stjärnan Chi Cyg befinner sig nu (14 juli 2024) i maximum. Visuell magnitud ca 4.5.
Attachments:
