Forumsvar skapade
-
När det gäller hur ofta det är lämpligt att observera en stjärna, kadensen, erbjuder AAVSO en översikt som kan fungera som vägledning. Lämplig kadens beror på det specifika objektet men jag tycker man får en ganska god uppfattning här.
https://www.aavso.org/suggested-observing-cadences-variable-star-types
För att få reda på vilken typ av variabel ett visst objekt är kan man bland annat titta i informationsfältet i hörnet på de kartor man får i verktyget VSP. Där står bland annat magnitudspann, period och variabeltyp.
Bland Tools and Observer Resources på AAVSOs sida finns Variable Star Plotter (VSP) som är kartritningsfunktionen.
Om du skriver in t.ex. objektet Mis V1449 i rutan name of object och sedan väljer lämpligt synfält och gränsmagnitud så får du om du även klickar i alternativet ”SHOULD OTHER VARIABLE STARS BE MARKED?” en karta där andra variabler är utmärkta. De blir snabbt väldigt många så försök avgränsa till antingen ett snävt synfält eller en inte så djup gränsmagnitud.
Om du är ute efter inspiration kring målval i allmänhet brukar man kunna hitta förslag på observationsprogram hos t.ex. AAVSO och en sökning bland senaste tidens inrapporterade observationer kan ge en fingervisning om intressanta variabler som för närvarande står lämpligt till.
Petter,
AAVSO har guider för de som vill börja med fotometri. Kanske kan de ge vägledning?
Länk:
https://www.aavso.org/ccd-camera-photometry-guide
Läser att SN 2023ixf blivit klassificerad som en typ IIn, det vill säga att den uppvisar vissa smalbandslinjer i spektrumet. Just den typen har tidigare, vad jag kan se i ett par rapporter, uppvisat ett stort spann av ljusstyrkor, från närmare -17 till ljusare än -21 med ett medelvärde omkring -18,5 +/- 0,3.
Utifrån det och bortsett från osäkerheter kring extinktion, avstånd, skillnader mellan band med mera tycker jag man kan se en rimlighet i att supernovan kunnat nå 10:e magnituden. Medelvärdet skulle ju ge en skenbar magnitud 10,5. Optimisten kan även klamra sig fast vid hoppet om en exceptionell ljus typ IIn. Men så spelar ju som sagt extinktion med mera ofrånkomligen in.
Roligt att man på förhand inte kan vara säker på vad man ska förvänta sig tycker jag.
Artikeln jag länkade sammanställer alltså ljusstyrkespann för bl.a. subtyper inom typ II, vilket var vad jag syftade på.
Att vissa subtyper av typ II når 10:e magnituden, baserat på avståndsmodul = 29,03 för SN 2023ixf, verkar enligt den inte osannolikt. Att en typ II blir ljusare än typ Ia verkar däremot inte sannolikt, men heller inte omöjligt.
Rubriksättande för att locka läsare, absolut.
Utan att veta subtypen av SN typ II verkar absoluta magnitudspannet vara ganska stort, till skillnad från en typ Ia.
Har inte sett hur snabbt man kunnat konstatera subtypen för SN 2023ixf men om uttalandena var baserade på knapphändig information så kanske man utgått från ett absolut magnitudspann mellan -16,5 och -18,5 med superluminösa utliggare < -21.
En apparent magnitud inom 10:e magnituden vore inte allt för långsökt och det finns åtminstone en teoretisk möjlighet till ljusare än så om det vore en sällsynt superluminös typ II.
Jag tror ju dock att man som rubriksättare på sajten valt att formulera sig utifrån klickvänlighet snarare än utifrån sannolikheter.
Ref: Richardson et al 2014
https://iopscience.iop.org/article/10.1088/0004-6256/147/5/118/pdf
När jag kollar hos TS verkar det som ditt teleskop levereras utan fabriksmonterad fokuserare? När du beskriver det som att du får bäst resultat när sekundären inte är centrerad i fokuseraren kanske du behöver justera hur fokuseraren är riktad först. Men du har antagligen testat allt sånt här, eftersom det låter som du klurat ett tag.
Du kan ju också pröva att gå in i någon av kollimeringstrådarna på Cloudy Nights och tagga in Vic Menard. Han är hjälpsam och duktig på kollimering.
Beskriv ditt teleskop, kollimeringverktygen, problemen du har och lägg upp ett foto genom fokuseraren när du ställt in kollimeringen så bra du kan så brukar det komma tips.
Jag har förstått det så här,
Det behövs en viss offset av sekundären från tubens kanter och primärens optiska axel för att illumineringen ska bli bra. Anledningen att man säger att sekundären ska vara centrerad är nog för att metoden för att få rätt offset är genom att centrera sekundären, motsägelsefullt nog.
Om du kollimerar med ett cheshire/sikttubsverktyg och centrerar den skenbart cirkelrunda sekundären relativt fokuserartuben (eller kanten på cheshiretuben) så får du automatiskt den offset av sekundären som behövs.
Det beror på att sekundären inte är cirkelrund utan elliptisk. När du roterar den och skapar synvillan att spegeln är cirkelrund är sekundärens närmre och bortre kant olika långt bort från dig, så när du centrerar sekundären ger du den samtidigt en liten offset.
Man bör eftersträva att fokuserarens (eller cheshiretubens) kant, sekundärens riktiga kant och primärens reflekterade kant alla är koncentriska. Då är sekundärplaceringen bra.
Har du läst den här artikeln i Sky & Telescope av Nils-Olof Carlin?
https://skyandtelescope.org/astronomy-equipment/offsetting-your-secondary-mirror/
Många verkar för övrigt mena att man inte behöver övertänka det hela. Citat från CN:
”Pretend you never heard the words “secondary offset” is my advice. That, and quality tools along with knowing what to look for is the best way to collimate your scope.”
-
Det här svaret redigerades för 2 år av
.
-
Det här svaret redigerades för 2 år av
-
Det här svaret redigerades för 2 år av
-
Det här svaret redigerades för 2 år av
Senaste diskussionerna
Månadens bild i galleriet
-
- IC434, Barnard 33 (Lars Anmark)
Årets bild i galleriet
-
- C/2023 A3 (Tsuchinshan- ATLAS) (Andreas Holmström)
Senaste bilderna i forumet
-
- Sadr region (Petter Öhman)
-
-300x300.jpg)
- Western Veil Nebula (Mårten Frosth)
