[PeterR]

Jag minns att du brukade ställa en del svåre quiz på Astronet så jag trodde att du hade gjort en väldigt snäv beskärning i texten för att göra det svårare och att den lilla “thumbnail” som syns här på Nattmolnet var enda ledtråden. Men nu har poletten trillat ner och när jag klickar på den så öppnas ju bilden i större format och man kan läsa hela raderna, dumt av mig att inte tänka på det.

Men kvarstår, och det är oförklarligt, att Sirius B skulle kunna uppträda innan Sirius A med den positionsvinkel stjärnorna hade vid tillfället.

Om man i stället hävdar att Sirius B syntes i 3 sekunder efter att Sirius A hade försvunnit in i skuggan hade det varit mera logiskt men om min tidigare uträkning är rätt så borde den ändå inte ha kunnat synas i mycket mer än 0,5 sekunder.

Så jag håller med dig att det är besynnerligt men mycket intressant.

• Det här svaret redigerades för 1 år av PeterR.

[PeterR]

Jag tror att urklippet inte riktigt ger någon antydan på vilken stjärna som försvinner först in i skuggan, för mig kändes det logiskt att byggnaden skuggade åt väster dvs att Sirius A försvann först tätt följt av B.

Du kanske kan lägga ut hela sidan så småningom, skulle vara intressant att läsa.

[PeterR]

Utifrån vad jag kan läsa så tror jag att texten beskriver när far och son Alvan Clark observerar Sirius B genom att att låta Sirius A glida in i skuggan av en byggnad och då kunna observera denna “osynliga följeslagare” under 3 sekunder. Sirius B borde ha stått i samma position som år 2012 i grafen, dvs nästan rakt öster om Sirius A med en separation på kanske 8-9″.

Fast jag får ändå inte ihop det då Jorden roterar med 15″/sek så med den metoden borde de bara kunna observera Sirius B ca 0,5 sekunder.

Jag får kasta in handduken och vänta på svaret. Men “The Astronomical Scrapbook” verkar ha många högintressanta artiklar så jag ska se om det går att få tag på ett begagnat ex då de inte är billiga.

 

/*Peter R

[PeterR]

Här kommer lite fakta klippt från nätet runt Sirius B som verkligen är en spännande stjärna.

På ett avstånd av endast 8,6 ljusår är Sirius en av våra närmaste stjärnor.Tidigt i sin livscykel anses Sirius A och B ha varit två blåaktigt vita stjärnor som kretsar kring varandra i en elliptisk bana med en omloppsperiod på 9,1 år och där B-komponeneten var den mer massiva av de två. Sirius B har gått igenom sin livscykel, blivit en röd jätte och efter att ha kastat ut sina yttre höljen förvandlats till en vit dvärg.

1844 började man misstänka att Sirius A hade en osynlig följeslagare eftersom den verkade wobbla och 1862 gjorde Alvan Clark en visuel detektering när han testade ett nytt 18,5″ teleskop, dåtidens största refraktor. Det påminner om hur man även upptäckte Neptunus och Pluto, först genom störningar i banorna, uträkningar och till slut observationer.

Sirius B är den första vita dvärg man har upptäckt. Det som gör den så svår att se eller fotografera  är närheten till Sirius A som är 10.000 gånger ljusstarkare och dränker sin följeslagare i ett bländande sken. Sirius B har ungefär samma massa som vår sol men är endast aningens mindre än vårt eget jordklot. Dess gravitationella dragningskraft är 350.000 gånger starkare än jordens så kunde jag stå på dess yta skulle jag väga 30 miljoner kg. Kanske dags att börja banta 🙂

Tack och grattis till fångsten Hans H. När man har jagat den här nästan osynliga lilla ljuspricken i 13 år så känns det stort att inte bara kunna uppvisa stillbilder utan påvisa dess rörelse i omloppsbana runt Sirius A.

/*Peter R

 

[PeterR]

Apropå FLOs erbjudande att köpa Hubble hittade jag den här kommentaren på Stargazers Lounge:

“The HST on FLOs site is based on the original so it doesn’t focus properly, you’d have to get some NASA  astronauts to modify it before use”.

Och en användare av pistolen som hade fått motsatt effekt:

“its real, i bought one but put the batteries in the wrong way”

 

Tidigare i månaden kom en ny undersökning som visade att britterna är det näst mest olyckliga folket på jorden, men de har sin humor vilket förhoppningsvis räddar dem.

[PeterR]

Javisst är det märkligt att detta inte är mera allmänt känt när Sirius egenrörelse är så pass påtaglig. Under alla år som jag har blinkat bilder är detta det mest iögonfallande stjärnrörelse med tanke på den korta perioden på bara 13 år. Ett annat exempel är en stjärna i närheten till Krabbnebulosan M1 men där spände bilderna över mer än 120 år! Dessa bilder hade dock inte jag tagit 🤣

Enligt simuleringar jag har gjort i StarryNightPro+ 8 så kommer Sirius att passera under under Stockholms horisont för gott den 29 maj 6294. Jag antar att programmet inte har tagit hänsyn till atmosfärens refraktion vilket i teorin borde ge ytterligare några år av synlighet. Jag vet inte om programmet är tillförlitligt så långt in i framtiden så man kanske ska ta detta årtal med en nypa salt

Den kommer så småningom att lämna Canis Major och istället bli α Columbae (Duvan)

Sedan bär det av söderut och enligt Wikipedia kommer Sirius att så småningom bli sydpolsstjärna: “Sirius will take its turn as the southern Pole Star, around the year 66,270 AD. In that year, Sirius will come to within 1.6 degrees of the south celestial pole”.

/*Peter R

[PeterR]

Imponerande fin M1. Det enda jag vill anmärka på är himmelsbakgrunden som ligger nästan på rent svart, då tycker jag att lite brus är att föredra. Det går ofta att dämpa med en anpassad kurva i Photoshop som man ser till att hålla väldigt flack i de mörkaste delarna av bilden, då minskas kontrasten just där. I skuggorna döljs ofta fina detaljer och gör att nebulosan inte känns klippt i kanterna eller inklistrad.

Har du kört Bin 3×3 för att hålla nere den totala exponeringstiden?

/*Peter R

 

[PeterR]

Under senaste veckan har den gröna blixten uppmärksammats av flera teknik / vetenskapsredaktörer som har kontaktat mig för att få mera info om animationen men också för att få reda på vad mera jag har observerat. Framför allt redaktören för PetaPixel publicerade en ganska omfattande artikel. Redan 2014 hade de skrivit om “Voyager 3 Project” som fyller 10 år i år. Och de tog även med min första färgbild av Jupiter som jag tog för snart 50 år sedan (20 mars 1974).

https://petapixel.com/2024/01/31/how-a-photographer-captured-an-incredible-green-flash-around-venus/

De 3 övriga artiklarna (den sista är på danska):

https://www.iflscience.com/green-flash-spotted-lighting-up-venus-in-stunning-photo-series-72761

https://www.livescience.com/space/venus/photographer-snaps-extremely-rare-green-flash-coming-from-venus

https://videnskab.dk/rummet/ekstremt-sjaeldent-groenligt-lys-fra-venus-fanget-af-svensk-fotograf/

/*Peter R

[PeterR]

Om man förstärker “hålet” i Hubble-bilden så tycker jag mig se svag nebulositet och olika zoner så det är inte helt tomt. Det känns som stråk som faller in från vänster till höger.

 

Jag prövade mig också på en animation (enkel övergång) mellan bilderna men med mera fokus på just “hålet”.

Jag tycker också att det ser ut som att nebulositet har strömmat in mellan Hubble och din bild togs men man måste veta i vilka våglängder Hubble-bilden togs så det är inte självklart att dra slutsatser om man jämför bilder tagna med olika filter.

Ok, det här är en kort gif-animation. Tidigare har det fungerat problemfritt att ladda upp sådana men de 2 senaste gångerna visas de bara som stillbilder. Jag låter den ligga kvar tills vidare och hoppas detta är något som kan åtgärdas.

/*Peter R

• Det här svaret redigerades för 2 år sedan av PeterR.
• Det här svaret redigerades för 2 år sedan av PeterR.

[PeterR]

Nu har animationen uppmärksammats på SpaceWeathers framsida

https://www.spaceweather.com/archive.php?view=1&day=10&month=01&year=2024

Det är inte bara en grön utan även en undre röd blixt vilket man inte observerar på solen på grund av dess större synliga storlek.

/*Peter R

 

[PeterR]

Hej Staffan,

Det stämmer att jag fotograferade dessa halos ett flertal gånger och hade diskussioner med Les Cowley som kallade dem för “Mystery Halos” för han sökte förklaringar till hur de uppstod och inbjöd till att bidra med bilder tagna på olika altitud vid samma tillfälle.

Jag lyckades fånga dessa runt Sirius och Jupiter där den runt Sirius var avlång och Jupiter nästan cirkelformad då planeten stod mycket högre.

Les har nu gått i pension och lagt ner sin Atoptics-sida som har varit en unik referens för att identifiera halokomponenter och andra atmosfäriska fenomen men han har sammanfattat vissa kapitel i form av en blogg.

https://atoptics.co.uk/blog/oval-aureoles-and-coronae-around-stars-and-planets/

Bilderna finns där men är så små att de knappast är användbara men texten är naturligtvis informativ.

Det här var min motsvarighet till din bild tagen den 3:e januari 2013. Den andra bilden på Jupiter och Sirius har jag lite svårt att hitta tillbaka just nu.

/*Peter R

[PeterR]

Tack Hans.

Länken var rätt när du la upp den men sedan ersattes den med en ny första sida på samma datum så man får använda den här länken istället som är för den 7:e januari https://spaceweather.com/archive.php?view=1&day=07&month=01&year=2024

/*Peter R

[PeterR]

En liten bonus på morgonens fotografering var en sällsynt och tydlig grön blixt på Venus som jag fångade på några bilder när planeten precis kommit över horisonten. Det är vanligare att observera den på solen men för några år sedan lyckades jag fånga den på planeten Mars.

Jag har gjort en gif-animation och det brukar funka här på Nattmolnet men den här gången visade den bara första bilden som en stillbild. Så jag laddade upp den tydligaste stillbilden på den gröna blixten. Är det någon som vet varför det inte längre går att ladda upp gif-animationer?

• Det här svaret redigerades för 2 år sedan av PeterR.

[PeterR]

[PeterR]

Hej Dan och Leo,

Jag vet inte hur väderprognosen ser ut för resten av landet men här i Stockholm verkar det knappast bli några klara nätter med fotomöjligheter fram till 10 januari.

En möjlig lösning är att använda sig av något planetarieprogram för att simulera Jupiters månars positioner vid valfria tidpunkter. De är absolut exakta och fungerar troligtvis lika bra för ändamålet om ni inte kan få in verkliga foton.

Jag har tagit fram en simulering av Jupiter med mitt program StarryNightPro. Den första bilden visar en vy med norr uppåt (alltså inte teleskopvy) för ikväll kl. 21:00 UT (kl. 22:00 svensk vintertid). Bild 2 är densamma med etiketter på månarnas namn och bild 3 visar dessutom månarnas omloppsbanor. Öppna bilderna i ett nytt fönster så visas de i originalstorlek.

Om det fungerar för ändamålet och ni inte har tillgång till ett bra planetarieprogram så hjälper jag gärna till att ta fram bilderna åt er.

 

Här är lite tilläggsinfo om Jupiters 4 Galileiska månar: De har alla en låst rotation till Jupiter dvs liksom vår egen måne som alltid visar samma sida mot Jorden med lite avvikelser på grund av librationerna.

Ett annat intressant faktum är att de 3 innersta av de 4 månarna, Ganymede, Europa och Io är  låsta i en 4:2:1 banresonans https://sv.wikipedia.org/wiki/Galileiska_m%C3%A5nar#/media/Fil:Galilean_moon_Laplace_resonance_animation.gif

 

/*Peter R

Sektionsledare / Solsystemssektionen

[Författare]

Inlägg