[PeterR]

Tack Fredrik,

Ett webbinarium kan jag absolut hålla efter sommaren som förhoppningsvis kan få flera engagerade i att observera solen under kommande maximum. Nu ska jag ta lite solledighet… alltså ledigt från solen då det har varit enormt intensiva 6 veckor med bildbehandling och problemlösning till småtimmarna.

[PeterR]

Var det det här utbrottet som du missade? https://spaceweather.com/archive.php?view=1&day=28&month=05&year=2024

Michael Karrer beskriver att han aldrig sett något liknande under sina 40 år som solobservatör https://spaceweathergallery2.com/indiv_upload.php?upload_id=208944

Jag fotograferade också solen den 27:e men som du under eftermiddagen så jag missade också utbrottet.

/*Peter R

[PeterR]

Ny bild idag 19 maj visar att protuberansen har vuxit ytterligare och att solen fortsatt har väldigt hög aktivitet.

Attachments:

1. 

   Solen-Ha-2024-05-19_14-46-22_02H.jpg
   

[PeterR]

Animation med en bild var 5:e minut i 1,5 timmar

Attachments:

1. 

   Solen-anim-06M.gif
   

[PeterR]

Tack Johan. Jag har varit bortrest i några veckor och kom hem lagom till ett stabilt högtryck som ser ut att hålla i sig i ytterligare några dagar till. Trotts en del teknikstrul har jag fått till 3 dagar hittills och hoppas kunna fortsätta och ta en bild om dagen i Ha under en längre sammanhängande period nu när vi går mot ett solmaximum för att slutligen sammanställa en animation av solens yta.

Jag eftersträvar just att få till en 3D känsla och försöker hitta bästa inställningen både för capture och för efterbehandling och det är inte lätt då jag använder mig av ett relativt litet solteleskop. Idag har jag bland annat testat att köra med 2 st 2x barlows stackade och tycker att jag har fått till finare detaljer och bättre upplösning. Det blir dock till att göra en mosaik som kommer att ta rejält med tid.

Så här blev första testbilden nerskakad 50%.

Attachments:

1. 

   Solen-Lunt-2x__000044__2024-05-14T15-00-55-03H.jpg
   

[PeterR]

Tack för länken till artikeln.

En annan intressant artikel är den som Lasse H la upp en länk till på gamla Astronet http://astronet.se/phpBB3/viewtopic.php?p=76791&sid=e90b6bb10d091e90af33f3ce59336c62#p76791 (länken finns på rad 2).

Ja, man får säkert dra slutsatsen att Ashbrooks beskrivning är felaktig, märkligt nog eftersom det inte saknades beskrivningar av hur upptäckten gick till.

Vad som också är märkligt och som framgår av artikeln här ovan är frågan varför ingen lyckades observera Sirius B mellan 1844 till 1862 då man visste att det fanns en “osynlig kropp” och att separationen under delar av perioden var tillräcklig stor, och att samma men även mindre instrument lyckades vid ett flertal tillfällen efter den bekräftade detektionen av Alvan Clark.

När jag började jaga Sirius B 2011 så hade jag ingen aning om dessa spännande historiska perspektiv.

/*PeterR

[PeterR]

Samma solfläcksgrupp 3615 som ovan fotograferad samtidigt i vitt ljus med aporefraktor WO FLT-110 och med grönfilter och 2x Barlow.

Attachments:

1. 

   Solen-FLT110-2x-Green__000003__2024-03-30T12-35-49-02XH.jpg
   

[PeterR]

Nu när valpen är på tapeten mindes jag att även Lars Hermansson och Magnus Johansson lyckades observera Sirius B visuellt 2018 med hjälp av den akromatiska refraktorn från 1892 i Uppsalas gamla observatorium. Berättelsen finns på gamla Astronet med en fin bild på det vackra teleskopet: http://astronet.se/phpBB3/viewtopic.php?t=16303 .

/*Peter R

[PeterR]

Det här var en väldigt intressant observation som borde ha uppmärksammats och åtminstone sätter ett stort frågetecken framför Clarks tillskrivna upptäckt och lite märkligt att inte Ashbrooks kollade upp detta. Det finns en annan beskrivning https://www.naturalhistorymag.com/universe/102167/curiouser-and-curiouser som talar om att far och son Clark testade teleskopet på flera ljusstarka stjärnor för att kontrolera färgåtergivningen och detta borde tala emot att de hade valt en speciell placering där Sirius B skulle skuggas av en byggnad. Jag antar att en riktigt fin 18,5″ refraktor kan tillåta en visuell detektion på 31,15° höjd (Cambridgeport, Cambridge, Massachusetts) under bra förhållanden utan speciella arrangemang men det är ju inte så upptäckten beskrivs av Ashbrook.

Nu har jag i alla fall beställt ett inbundet begagnat exemplar av boken och ser fram emot spännande läsning under våren.

• Det här svaret redigerades för 2 år av PeterR.

[PeterR]

Jag minns att du brukade ställa en del svåre quiz på Astronet så jag trodde att du hade gjort en väldigt snäv beskärning i texten för att göra det svårare och att den lilla “thumbnail” som syns här på Nattmolnet var enda ledtråden. Men nu har poletten trillat ner och när jag klickar på den så öppnas ju bilden i större format och man kan läsa hela raderna, dumt av mig att inte tänka på det.

Men kvarstår, och det är oförklarligt, att Sirius B skulle kunna uppträda innan Sirius A med den positionsvinkel stjärnorna hade vid tillfället.

Om man i stället hävdar att Sirius B syntes i 3 sekunder efter att Sirius A hade försvunnit in i skuggan hade det varit mera logiskt men om min tidigare uträkning är rätt så borde den ändå inte ha kunnat synas i mycket mer än 0,5 sekunder.

Så jag håller med dig att det är besynnerligt men mycket intressant.

• Det här svaret redigerades för 2 år av PeterR.

[PeterR]

Jag tror att urklippet inte riktigt ger någon antydan på vilken stjärna som försvinner först in i skuggan, för mig kändes det logiskt att byggnaden skuggade åt väster dvs att Sirius A försvann först tätt följt av B.

Du kanske kan lägga ut hela sidan så småningom, skulle vara intressant att läsa.

[PeterR]

Utifrån vad jag kan läsa så tror jag att texten beskriver när far och son Alvan Clark observerar Sirius B genom att att låta Sirius A glida in i skuggan av en byggnad och då kunna observera denna “osynliga följeslagare” under 3 sekunder. Sirius B borde ha stått i samma position som år 2012 i grafen, dvs nästan rakt öster om Sirius A med en separation på kanske 8-9″.

Fast jag får ändå inte ihop det då Jorden roterar med 15″/sek så med den metoden borde de bara kunna observera Sirius B ca 0,5 sekunder.

Jag får kasta in handduken och vänta på svaret. Men “The Astronomical Scrapbook” verkar ha många högintressanta artiklar så jag ska se om det går att få tag på ett begagnat ex då de inte är billiga.

 

/*Peter R

[PeterR]

Här kommer lite fakta klippt från nätet runt Sirius B som verkligen är en spännande stjärna.

På ett avstånd av endast 8,6 ljusår är Sirius en av våra närmaste stjärnor.Tidigt i sin livscykel anses Sirius A och B ha varit två blåaktigt vita stjärnor som kretsar kring varandra i en elliptisk bana med en omloppsperiod på 9,1 år och där B-komponeneten var den mer massiva av de två. Sirius B har gått igenom sin livscykel, blivit en röd jätte och efter att ha kastat ut sina yttre höljen förvandlats till en vit dvärg.

1844 började man misstänka att Sirius A hade en osynlig följeslagare eftersom den verkade wobbla och 1862 gjorde Alvan Clark en visuel detektering när han testade ett nytt 18,5″ teleskop, dåtidens största refraktor. Det påminner om hur man även upptäckte Neptunus och Pluto, först genom störningar i banorna, uträkningar och till slut observationer.

Sirius B är den första vita dvärg man har upptäckt. Det som gör den så svår att se eller fotografera  är närheten till Sirius A som är 10.000 gånger ljusstarkare och dränker sin följeslagare i ett bländande sken. Sirius B har ungefär samma massa som vår sol men är endast aningens mindre än vårt eget jordklot. Dess gravitationella dragningskraft är 350.000 gånger starkare än jordens så kunde jag stå på dess yta skulle jag väga 30 miljoner kg. Kanske dags att börja banta 🙂

Tack och grattis till fångsten Hans H. När man har jagat den här nästan osynliga lilla ljuspricken i 13 år så känns det stort att inte bara kunna uppvisa stillbilder utan påvisa dess rörelse i omloppsbana runt Sirius A.

/*Peter R

 

[PeterR]

Apropå FLOs erbjudande att köpa Hubble hittade jag den här kommentaren på Stargazers Lounge:

“The HST on FLOs site is based on the original so it doesn’t focus properly, you’d have to get some NASA  astronauts to modify it before use”.

Och en användare av pistolen som hade fått motsatt effekt:

“its real, i bought one but put the batteries in the wrong way”

 

Tidigare i månaden kom en ny undersökning som visade att britterna är det näst mest olyckliga folket på jorden, men de har sin humor vilket förhoppningsvis räddar dem.

[PeterR]

Javisst är det märkligt att detta inte är mera allmänt känt när Sirius egenrörelse är så pass påtaglig. Under alla år som jag har blinkat bilder är detta det mest iögonfallande stjärnrörelse med tanke på den korta perioden på bara 13 år. Ett annat exempel är en stjärna i närheten till Krabbnebulosan M1 men där spände bilderna över mer än 120 år! Dessa bilder hade dock inte jag tagit 🤣

Enligt simuleringar jag har gjort i StarryNightPro+ 8 så kommer Sirius att passera under under Stockholms horisont för gott den 29 maj 6294. Jag antar att programmet inte har tagit hänsyn till atmosfärens refraktion vilket i teorin borde ge ytterligare några år av synlighet. Jag vet inte om programmet är tillförlitligt så långt in i framtiden så man kanske ska ta detta årtal med en nypa salt

Den kommer så småningom att lämna Canis Major och istället bli α Columbae (Duvan)

Sedan bär det av söderut och enligt Wikipedia kommer Sirius att så småningom bli sydpolsstjärna: “Sirius will take its turn as the southern Pole Star, around the year 66,270 AD. In that year, Sirius will come to within 1.6 degrees of the south celestial pole”.

/*Peter R

[Författare]

Inlägg