Forumsvar skapade
-
Jag obsade V358 Lac i natt den 12:e september 2025 med MWT från Oria och mätte den till 10,9 i V. Noterar att den legat på så gott som exakt samma magnitud de senaste 81 dagarna med ett antal obsar från olika observatörer däremellan. Det sticker ut mot hur den historiska ljuskurvan sett ut. Tankar?
Attachments:
Hej Tobias och välkommen till hobbyn och forumet!
Teleskopbrännvidd/okularbrännvidd = förstoring. Den beräkningen stämmer bra.
De stora anledningarna att uppgradera till dyrare okular är 1) Större synfält, något som ger en mer estetisk upplevelse och även underlättar vid stjärnhoppning och tiden man har att följa ett objekt innan man måste knuffa teleskopet 2) Bättre korrigering för optiska fel som blir tydligare i snabbare teleskop (under ca f6).
Nästan alla okular är skarpa on-axis, dvs mitt i synfältet. Man hör ibland lite skämtsamt att du har tre faktorer:
1) Vidvinkel
2) Billig
3) Välkorrigerad för optiska fel off-axis.
Välj två av de tre egenskaperna!
Prisspannet är från basnivån 400 kr/okular (de du får med) upp till top-of-the-line som t.ex. TeleVue Ethos som kostar 10 000 kr/okular. Däremellan hittar man en flora av alternativ. Law of diminishing returns gäller.
Hur mycket man värderar förbättringarna är ett personligt val utefter hur man observerar. Kanske märker man inte om de är korrigerade eller inte och kanske tänker man inte på hur stort synfältet är. Svårt att ge generella råd, men de flesta som fastnar i hobbyn verkar uppskatta synfält närmare 70 grader eller mer.
Man rekommenderar ofta att ha okular som ger låg/mellan/hög förstoring med större avstånd mellan de med lägre förstoring och tätare mellan de högre. Med den fokallängden på teleskop du kollar på skulle jag säga det motsvarar ungefär:
Låg: 40-27mm
Mellan: 21-14mm
Hög: 10-6mm
Valet av okularens brännvidd är egentligen mer styrt av utgångspupillens storlek = objektivdiameter/förstoring.
Samma lista baserat på utgångspupill skulle kunna se ut såhär:
Låg: 7-5 mm utgångspupill
Mellan: 3-2 mm utgångspupill
Hög: 1,5-0,5 mm utgångspupill
Lägsta förstoringen bör inte ge en utgångspupill större än din maximalt utvidgade och mörkeranpassade pupill, ca 6 mm +/-
Högsta förstoring bör motsvara en utgångspupill kring 1mm och inte mindre än 0,5mm men med en maxgräns för förstoringen. Man når nämligen en begränsning pga atmosfäriska förhållanden, typiskt sett när man kommer en bit över x200. x200 går nästan alltid att använda men högre förstoringar än så endast undantagsvis.
Med min 254/1200 newton håller jag mig till inte mindre än 1mm men med refraktor ibland ned mot 0,5mm.
Tack för inspirationen Timo. Det är roligt att observera objekt som är fantasieggande även om de vid okularet inte framstår som något annat än en stjärna. Svarta hål får man väl säga är ett av dem.
Cygnus X-1, eller som du säger HD226868-systemet, var faktiskt ett av de tidiga objekten jag observerade även om jag just nu inte hittar någon referens till exakt när det var. Det var ett sådant objekt jag ofta hört och läst om men som jag inte trodde var möjligt att observera visuellt, vilket det såklart inte heller är, men att åtminstone kunna se systemet var roligt bara det.
Några andra svarta hål med ”stellära massor” har jag inte sökt rätt på vad jag minns, men om man inkluderar supermassiva svarta hål i din fråga så har några olika kvasarer observerats genom åren. 3C273, PG 1634+706 d.v.s. kvasaren i Draken med z=1,337 och senast på Öland, den gravitationslinsade Andromeda’s Parachute. Inte heller här ser man ju det svarta hålet direkt, men väl ljus kopplat till de fenomen som uppstår i de svarta hålens närhet.
Utöver dessa tillkommer några galaxer i den relativa närheten med aktiva galaxkärnor, men nu börjar man kanske gå ifrån frågans andemening, även om kopplingen till supermassiva svarta hål finns där med.
Hej,
Mellan kl 2310 – 0304 UT natten mellan 4-5 juli 2025 fångade jag flareaktivitet på EV Lac i B-bandet med MWT från Oria.
Det ser ut som åtminstone tre stycken flares där den första (1) avtar ned till baslinjen under en dryg timme.
Därefter följer en kraftigare flare (2a) och under avtagandet inträffar ännu en mindre flare (2b). De två senares avtagande ned till baslinjen kunde tyvärr inte följas helt då solen var på väg upp och passet fick avbrytas.
Jag gjorde en preliminär analys och konstaterar att den första flaren (1) hade en amplitud över baslinjen omkring 0,12 magnituder och den andra (2a) 0,15 magnituder. En approximation av arean under ljuskurvan med hjälp av numerisk integration visar att de två senare (2ab) tillsammans frigjorde mer än dubbelt så mycket energi i B-bandet som den första (1).
Edit: Obsarna är uppladdade till SVO.
Attachments:
Magnus,
Kör 30 sek i B vilket ger SNR 85-100 under passet för EV Lac. Tycker det borde vara ok, med längre exponeringstid försämras ju tidsupplösningen och det vill man ju inte heller.
Kör 10 sek i V och får SNR 120, men som det diskuterats på RDG-mötena kanske nyttan av en V-bild var 5-7:e minut är begränsad. Fortsätter ändå köra VBBBBBBBB ett tag till tror jag.
Edit: Magnus, kalibreringen verkar fungera fint nu hur som helst. Något spökade ju tidigare, men alla bilder från det senaste passet såg ok ut.
Fångade med hjälp av MWT i Oria en mindre flare från EV Lac tidig morgon den 27 juni. Tydligast i B men gav även utslag i V. Samma flare fångades samtidigt från Bulgarien av N Antonov.
Attachments:
Jag hittade en artikel från 2022 som behandlar variabilitet i blazarer och där magnitudgränsen för Vera Rubins LSST-survey diskuteras.
https://iopscience.iop.org/article/10.3847/1538-4365/ac3bb0/pdf
“The Rubin-LSST photometry of the brightest blazars, or blazars during outburst states, can be affected by saturation. In photometric conditions with 0.7” seeing, the saturation levels for a 15 s exposure are expected to be 14.7, 15.7, 15.8, 15.8, 15.3, and 13.9 mag for the u, g, r, i, z, and y bands, respectively. These values increase with the exposure time, but since the saturation levels change with the observing conditions, they can vary significantly over time and with the position in the sky …. In the 30 s single exposure case, the level of saturation increases by about 0.7–0.8 mag with respect to the 15 s double exposures.”
Som jag förstått det arbetar LSST typiskt sett med 30s exponeringar vilket i så fall skulle innebära att omkring 15-16:e magnituden är den ljusare gränsen för Vera Rubin i visuella området.
Hur väl det här stämmer med verkligheten blir vi säkert snart varse, men det verkar ju betyda att det fortfarande finns gott om variabler som amatörer kan observera som ligger utanför Vera Rubins område.
Hej,
Fin SN-bild!
Ett förtydligande, supernovan är i galaxen NGC 4156 och inte granngalaxen NGC 4151. Som du säger upptäcktes den 17 feb 2025 och verkar vara en typ Ia. SN 2025bvm.
