[PeterR]

Bild tagen igår 4:e augusti kl. 13:22 UT.

Solfläcksgruppen 4167 har närmat sig solranden och den andra aktiva gruppen 4168 ligger nära mitten.

Protuberanserna runt solranden  verkar ha öka i antal och storlek jämfört med de senaste dagarna.

Fotograferad med Lunt 60 enkelstackad och med 2x Barlow.

Jag vet inte hur det fungerar i Windows men på Mac får man hålla nere “CTRL”, klicka på bilden, välja “öppna bild i ny flick” och sedan zooma in om man vill se bilden i full upplösning.

/*Peter R

[PeterR]

Jag har rendrerat Solen en bra bit förbi ekvatorn då jag tycker att det ger en intressanktare helhetsbild men det vore ju naturligtvis omöjligt om man flög över Solens poler.

Därför har jag på denna bild lagt in en tunn markering för ekvatorn.

[PeterR]

Hej Matteo,

Jag har själv 2 st Maksutovs och är väldigt förtjust i konstruktionen för mån- och planetobservationer. Det här teleskopet har jag aldrig tittat genom men har några allmänna tankar som kanske är bra att tänka på.

En av de stora fördelar med traditionnella Maksutov konstruktioner är den lilla sekundärobstruktionen men det verkar inte gälla denna Klevtsov-Maksutov. Jag har inte sett några specifikationer men den ser väldigt stor ut på bilderna och det kan försämra kontrasten. Samma sak gäller de böjda sekundärhållarna som ser ovanligt tjocka ut och som inte behövs på andra Mak-konstruktioner.

1997 släppte SkyWatcher en snarlik men mycket större Mak på 12″ med en 32% obstruktion. Den fanns inte kvar så länge på marknaden och det kunde vara intressant att ta reda på varför.

/*Peter R

[PeterR]

Min observation av 2 skikt som rör sig i motsatt riktning har nu publicerats på SpaceWeather ihop med en djupare analys och möjligtvis är detta första gången fenomenet har fångats så tydligt på video.

https://www.spaceweather.com/archive.php?view=1&day=11&month=07&year=2025

[PeterR]

Efter att jag la upp filmen på Youtube har flera amatörastronomer frågat om det skulle gå att sakta ner flödet i sekvenserna. Det är lättare sagt än gjort eftersom antalet kartor är begränsat till det som jag har fått ihop från riktiga bilder. Filmen flyter på i 30 bilder/s och att gå ner till 15 b/s skulle göra att det hackar/flimmrar då jag tror att den lägre gränsen ligger runt 20 b/s så det var ingen lösning.

Jag har ändå lyckats dra ner på farten till halva tidigare hastigheten så nu är sekvenserna 24 sekunder långa vilket alltså motsvarar utvecklingen över mer än 100 dygn eller ca 240 jupiterrotationer. Det är ändå en hastighetsökning på 360.000 gånger jämfört med “real time”. Jag har också reducerat antalet övertoningar och ersatt dem med raka klipp. Kanske mindre visuellt tilltalande men i gengäld syns sekvenserna i sin helhet.

Den nya filmen ligger här: https://www.youtube.com/watch?v=CvbVDzdhF6E

[PeterR]

Tack Hans,

I morse när jag vaknade kom jag på att det var fel i UT tidsangivelserna men tänkte inte på SNT versus SST så nu har jag rättat till båda.

I Aftonbladets artikel står det “– Meteorer kan man se varje natt. Men en så här fin ser man kanske en gång var femte år.” Jag vet inte om detta kan stämma, Jag har nattetid sett flera ljusstarka meteorer under åren men den här var “once in a lifetime”.

/*Peter R

Tillägg: Den bästa filmen jag har sett hittills på boliden är denna av Vincent Bergman https://www.facebook.com/alandsradio/videos/vincent-bergman-filmande-det-som-kanske-var-en-meteorit-eller-en-bolid-det-m%C3%A4rkl/1978924069525038/

Många filmer har saturerat på grund av det starka ljusskenet och visar då bara en vit boll men första bilden i Vincents film visar ganska bra färgerna så som jag såg dem genom nästan hela förloppet där det gröna huvudet var mest iögonfallande och färgerna var betydligt intensivare.

• Detta svar redigerades för 4 månader sedan av PeterR. Anledning: Tillägg

[PeterR]

Det verkar vara en stor nyhet som har tagits upp av flera medier. Det verkar ha varit en bolid men jag hörde inte smällen som beskrivs.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Jbdg2P/mystiskt-foremal-pa-himlen

 

[PeterR]

Tack Hans för att du la upp länken till SpaceWeather.

Projektet har även uppmärksammats med en artikel på PetaPixel: https://petapixel.com/2025/06/24/amateur-astronomer-spent-seven-months-creating-a-unique-look-at-jupiters-massive-storms/

I övrigt har det dragit till sig ett relativt stort intresse i främst Frankrike där jag har tillbringat mycket tid med att diskutera olika aspekter av innehållet. Nu känns det som att det är läge att ta lite semester och kanske damma av solteleskopet 😎☀️

[PeterR]

Tack Johan,

Jag har nu tagit bort videon från Youtube och ersatt den med en ny version utan texter då jag störde mig på att det inte gick att fokusera på innehållet då man ständigt måste läsa om vad man ser. Nu är den mycket mera njutbar och jag har istället flyttat över alla förklaringar till beskrivningen under videon. Nya länken: https://youtu.be/x1W_Ux_jgaE .

Beträffande de ljusa fläckarna nära nordpolen så är de riktiga, det har jag nu kunnat bekräfta genom att ladda ner polkartor från ALPO Japan och jämföra. Men det du beskriver får bli ett separat projekt som bara fokuserar på polregionerna. Nu var det nordpolen som var bäst belyst men det skulle också vara spännande att göra samma sak på sydpolen när det blir “sommar” där 😀

Det går att animera även de råa kartorna men för att få till ett konstant tidsflöde och så här mjuka rörelser måste det nog till interpolation, jag har i alla fall inte kommit på något annat. Det är också därför jag i dagsläget inte vill arbeta vidare med nordpolssekvenserna för de är inte interpolerade utan helt råa och kommer inte att bli bättre än så här. Jag ska höra med Gerald Eichstaedt eller Björn Jònsson (om jag får tag på hans e-mail) om det har gjorts några nya kartor över området sedan ca 2021 som då också kan användas vid jämförelse av strukturer. De befintliga bilderna på Mission Junos hemsida är svårtolkade då man inte vet riktning, skala och där halva polen befinner sig i skugga.

/*Peter R

[PeterR]

Planeten Mars fotograferad vid samma tillfälle som Jupiter här ovan alltså under medelmåttiga förhållanden. Johan Warell skrev under sin publicerade bild den 11:e “Den långa mörka rännan Rima Borealis tudelar norra polarkalotten” och jag tycker att man kan skönja den väldigt svagt även i min bild.

Det mörka området ovanför bildens mitt är Terra Meridiani. Fram till oppositionerna 2016 och 2018 låg den frilagd med en ljusare region ovanför men den verkar undan för undan ha fördunklats https://stsci-opo.org/STScI-01EVSZXJDA88VMPPT9D0V5QFGB.png. Dessa bilder visar norr uppåt och 2018 härjade en stor sandstorm som gjorde alla albedostrukturer mindre tydliga.

• Det här svaret redigerades för 8 månader av PeterR.
• Det här svaret redigerades för 8 månader av PeterR.

[PeterR]

Den här bilden som är en av de tydligaste av totalt ca 80 bilder illustrerar ovanstående bildbehandlingsresonemang.

Den övre raden visar hur osynlig kometen är både i RGB och i de 3 enskilda färgkanalerna med i stort sett original färgbalans. Genom att skifta färgbalansen, öka kontrasten och skärpan framträder kometen och svansen. Jag har genomgående använt mig av råfilerna i 16 bitar som är ställda i Adobe CameraRaw.

Bruset som blir väldigt framträdande får man reducera genom att stacka flera bilder. Här har jag stackat 5 stycken men det räcker inte för att få en helt jämn bakgrund.

 

Attachments:

1. 

   Komet-synligorande.jpg
   

[PeterR]

Tack alla 🙂

Hej Johan. Jag tog 2 bilder vid varje helminut från 07:35 till 08:15, en med uppmätt normalexponering och en med +1 steg. “Olika exponeringar” betyder att jag varje minut också kompenserade för att himmeln blev ljusare så exponeringstiden ökade kontinuerligt från 1/12 s –  f/5,6 –  Iso 400  till 1/125 s för sista bilden.

Eftersom jag trodde att det skulle bli lätt att detektera kometen på bilderna så var jag lite “slarvig” vid fotograferingen och det kan skifta med upp till 7-8 sekunder från helminuten mellan bildparen. Det låter kanske inte som så mycket men i praktiken motsvarar det flera pixlars vobblande av kometens koma från bild till bild vid en inverterad tracking, dvs en motsvarande förskjutning av bilderna för en stackning. Det går ju att göra ett excelark med den exakta pixelförskjutningen i x och y mellan tagningarna (men kan nog bortse från fältrotationen under ett så pass kort intervall)  men kändes som väldigt tidskrävande metod med högst osäkert resultat.

Jag hade nog ändå testat detta om inget annat hade hjälpt men lösningen var mycket enklare. Man måste jobba med råfilerna och någorlunda neutralisera färgbalansen i den del av himmeln där kometen befinner sig samtidigt som man ökar på kontrasten, skärpan och allt som kan öka separationen mellan pixelvärdena, det är ju bara frågan om att få fram en positiv detektering i detta skede och inte en vacker gryningsbild, det kommer senare. Att neutralisera färgbalansen är det viktiga steget för färgerna är väldigt mättade, nära saturering från det orangeröda nertill till det turkosblåa upptill. Luminans och mättnad är de 2 beståndsdelarna i alla färgbilder men även varandras motsatser dvs en hög mättnad minskar separationen i luminans som står för kontrasten. Genom att neutralisera färgbalansen så bidrar alla 3 färgkanalerna i högre grad till luminansinformationen i bilderna. Ock då kunde jag se den lilla ljusa punkten som förflyttade sig från bild till bild

Nu i efterhand så kan jag tänka mig att det troligtvis också fungerar genom att omvandla alla bilder till gråskala eller bara använda grönkanalen som står för 2/4 ljuskänsliga sensorer jämfört med rött och blått som bara står för 1/4 vardera. Jag ska testa det senare.

En gång man har detekterat kometen är det lätt att göra en visuell förskjutning och stackning. Detaljbilden på kometen är en stack av 4 bilder och gjorde att den lilla svansen blev synlig.

/*Peter R

[PeterR]

Frågan kommer ganska naturligt varför det har gått att se kometen med blotta ögat samt fotografera den enkelt även efter solens uppgång från mellan- och sydeuropa och att det har varit näst intill omöjligt från våra breddgrader. Den synbara vinkeln mellan kometen och solen är ju desamma oavsett latitud så vad beror skillnaden på?

Hans, med utgångspunkt från dina intressanta länkar har jag hittat en animation som visar hela perihelium passagen från den 11:e till den 15:e https://soho.nascom.nasa.gov/data/LATEST/current_c3_combo.mp4 .

Och några till länkar: https://spaceweathergallery2.com/indiv_upload.php?upload_id=219425 https://spaceweathergallery2.com/full_image.php?image_name=Toni-Scarmato-tricromy_1736872439.jpg . Här ser man ett stort antal svansar varav en del borde väl tyda på ett visst sönderfall i flera fragment. Hur som helst är det en vacker komet och synd att den bara kommer att vara synlig på södra halvklotet liksom McNaught var 2007 när den utvecklade en fantastisk solfjäderformad svans som vi gick miste om.

/*Peter R

 

[PeterR]

Tack Hans,

Men jag skulle nästan ändå vilja hålla med dig om att den är “osynlig”.

Jag har gått igenom alla bilder jättenoga flera gånger och det fanns inte en tillstymmelse till någon ljus prick. Men så kom jag på en ny bildbehandlingsidé och då dök den diskret upp på samtliga bilder med en regelbunden förskjutning. Jag borde ha satt kameran med följe på en kameravridare för då kan man stacka 20-30 bilder även av något som verkar osynligt. Det var så jag lyckades få fram en några timmars gammal Danjonmåne mitt på dagen för några år sedan men jag trodde inte att det skulle vara så knepigt att få syn på denna komet.

[PeterR]

Tack Hans, så är det nog för trots att jag vet exakt var kometen borde befinna sig i bilderna så finns det absolut ingen avvikelse från himmelsbakgrunden.

Simuleringen i SkySafari visade att vinklarna gjorde det värt ett försök och det var ändå en fantastisk gryning att njuta av och väl värd att försaka lite nattsömn på.

Attachments:

1. 

   IMG_9192.png
   

[Författare]

Inlägg