[timokarhula]

Österbybruk ligger 2 bågsekunder innanför en slät, klotrund måne, dvs där syns en strykande ockultation antar jag.  Östhammar ligger 5 bågsekunder innanför så därifrån ses Mars nordpol täckas över i någon minut kring klockan 20:22.  En svagt böjd konvex linje dragen från Lysvik till Österbybruk ger ett hum var den strykande zonen finns.  Skattar att den är ca 5 km bred.  Bättre att vara något norr om linjen än söder om den för då missar månen Mars helt.

Jag ämnar för övrigt utföra en Mars grazing occultation expedition imorgon kväll tillsammans med Joel von Knorring.  Förmodligen blir det allra nordligaste Västmanland, vid Ingolsbenning.  Det ligger 2 bågsekunder innanför en slät måne. [Om nu CdC har räknat rätt.]

/Timo K

• Det här svaret redigerades för 1 år av timokarhula.

[timokarhula]

Jag kollade lite fort nyss med Cartes du Ciel och konstaterade att åtminstone Lysvik, Hagfors, Ludvika, Smedjebacken och Avesta kan bevittna en strykande ockultation.  De ligger inom en bågsekund utanför eller två bågsekunder innanför ett perfekt runt månklot.  Eftersom månen är ojämn med sina kilometerhöga berg motsvarar det ett par bågsekunder och bergen vid månens sydpol touchar Mars nordpol under någon minut.

3 mil norr om linjen Lysvik – Avesta kan se en partiell Marsockultation där en del av planeten syns hela tiden.  Mer norrut försvinner Mars helt.

/Timo K

[timokarhula]

På tal om strykande ockultationer.  Jag hade den osannolika turen att kunna observera en pytteliten partiell ockultation av Jupiter den 22 juni 1983.  Jag hade själv förutsagt denna händelse med hjälp av Jean Meeus formler för en miniräknare (Astronomical Formulae for Calculators).  Jag hade då en Texas Instruments 58 (TI-58) Programmable Calculator (en slags PC) 🙂

Det var svårt att avgöra om Jupiter skulle täckas av månen eller inte sett från min observationsplats i Virsbo, Västmanland.  Som tur var, blev kvällen molnfri (men inte myggfri!).  Beta Scorpii råkade ligga 10 bågminuter N om Jupiter.  Jag använde mitt klassiska orange Celestron-8 teleskop och ökade förstoringen till 400x och noterade att Beta Sco var en vacker dubbelstjärna.  Den 94% belysta månen närmade sig dubbelstjärnan.  Med 400x förstoring ser jag när månen ögonblickligen sväljer stjärnorna.

Jupiter står näst på tur.  Eller?  Månens sydpol närmar sig Jupiter.  Träffar den planeten?  Mellan klockan 23:26 och 23:33 tycks månens sydpol tangera Jupiters nordpol.  Vid goda seeing-tillfällen tycker jag mig se att en pytteliten del av Jupiter är bakom månbergen.  Jupiters deklination var -19.9 grader så seeingen var därför konstant mindre bra.  Endast Ganymedes av månarna såg jag blev ockulterad.  Io var tveksamt (också partiellt?) täckt av månen.

Jag frågade självaste David Herald, som skrivit mjukvaran Occult, om Jupiter blev ockulterad eller inte.  Han svarade att det var en äkta strykande ockultation, dvs att månbergen titt som tätt touchade Jupiters nordpol sett från min gård.  Wow!  Det här är fortfarande ett av de sällsyntaste astrononomiska fenomenen jag sett i mitt liv.

Bilden visar hur händelsen såg ut enligt Cartes du Ciel.  Här tränger månranden en bit in i Jupiter.

Jag hade då 1983 precis avslutat gymnasiestudierna (Naturvetenskapliga linjen) vid Brinell-skolan i Fagersta och vid avslutningsfesten nämnde jag den kommande händelsen för mina matte- och fysiklärare men vet inte om de fattade vad jag menade.  🙂

/Timo K

• Det här svaret redigerades för 1 år av timokarhula.
• Det här svaret redigerades för 1 år av timokarhula.
• Det här svaret redigerades för 1 år av timokarhula.
• Det här svaret redigerades för 1 år av timokarhula.
• Det här svaret redigerades för 1 år av timokarhula.
• Det här svaret redigerades för 1 år av timokarhula.

Attachments:

1. 

   Jupiter_partial_occultation.png
   

[timokarhula]

Snyggt foto.  Den ljussvaga stjärnan alldeles intill Saturnus, nere till vänster om den är inte Titan utan 85 Aquarii.

/Timo K

[timokarhula]

Ikväll obsade jag saturnusockultationen med min 12 cm refraktor. Jag hade sett ett sådant fenomen tidigare, den 16 april 2002. När planeten började täckas över blev den allt ljussvagare. Jag talade in i en diktafon för att få en exakt tid för försvinnandet. Ringens östra kant försvann helt bakom månens obelysta kant klockan 18:34:12. En kul grej var att en fixstjärna, den 6.7 mag 85 Aqr, imiterade en saturnusmåne endast 35 bågsekunder sydost om planeten. Naturligtvis antog jag först att detta var Titan.

Klockan 19:37 såg jag Saturnus komma fram bakom den belysta månkanten.  Planeten var täckt i hela 63 minuter.  I början syntes inte den tunna ringen alls när Saturnus väl hade kommit fram.

Innan ockultationen obsade jag även komet C/2023 A3 (Tsuchinshan-ATLAS) förmodligen för sista gången. Skattade kometen som magnitud 10.8, komadiameter 1′.5 och DC=3. Ingen svans var synlig.

/Timo K

[timokarhula]

Hans B har nu lagt upp ett antal variabelnamn (supernovor) i SVO som inte var upplagda där tidigare.  Jag har därefter kompletterat mina SN-observationer i SVO.  Mina 110 supernova-observationer av 82 unika SN är nu inlagda.  110, siffran låter bekant.  Som antalet Messier-objekt.  🙂

/Timo K

[timokarhula]

Hans B.  Kolla din spam-korg.  Ditt mail till mig hamnade i spammet och jag hittade den först igår.  Kanske du hade samma öde?

 

Thomas K.  Bra initiativ!  Hoppas jag når upp till supernova #100 vilket bör ske år 2032 enligt min takt.

/Timo K

[timokarhula]

Hans, skicka mig din epost-address så får du ett Excel-ark.

timo_karhula@hotmail.com

/Timo K

[timokarhula]

Ska kolla upp de återstående supernovaobservationerna. De finns i ett Excel-ark.

Om plaststjärnor inte längre är åtkomliga så går det lika bra med gipsstjärnor. Eller gummi.

/Timo K

[timokarhula]

Jag har dessutom sett 11 ytterligare supernovor som jag inte noterat i SVO.

Jag kanske är värd en plaststjärna av 15:e magnituden efter alla dessa vedermödor?  🙂

Timo K

[timokarhula]

Snyggt.  “Fingret” påminner om Pillars of Creation i Örnnebulosan, M16.

/Timo K

[timokarhula]

Tack vare Jim fick jag kännedom om blazarens (4C+27.50, AT2024wqf) utbrott i Pegasus.  Den är normalt av 19 magnituden men upptäcktes vara så ljus som mag 13.7 den 24 september.  Objektet är inte plottat på några tryckta stjärnkartor.

Den 7 november lyckades jag få syn på 4C+27.50 med 12 tum och 333x förstoring.  Den var mycket ljussvag men syntes många gånger med indirekt seende.  Jag skattade magnituden till 15.5.

En kul grej är att blazaren ligger långt bakom den 1.7 miljarder ljusår avlägsna galaxhopen Abell 2584.  Försökte se dess ljusaste galax, den mag 15.6 CGCG 476-22, men kunde inte skymta den.  Däremot såg jag de närliggande galaxerna NGC7624 och NGC7660.

/Timo K

[timokarhula]

And IV är alltså det lilla, ljussvaga skenet alldeles till höger om den ljusa, blå stjärnan rakt under M32, nära nedre kanten.

/Timo K

[timokarhula]

Intressant objekt.  Jag vet inte om jag någonsin tidigare sett ett foto av And I.  Dess katalogbeteckning är PGC 2666 (ej NGC).

/Timo K

[timokarhula]

Mycket fin kometbild!

Jag och Johan W diskuterade igår om kometens ljusstyrka och vi var överens om att observatörernas skattningar är i underkant. Dels har man inte använt hela kometens ljusstyrka.  Här är vi lite oöverens om man ska ta med svansen i ljusstyrkeskattningen eller inte.  Jag anser inte det men då blir kometen svagare än den rena siffran.

Sedan ska man alltid ta hänsyn till atmosfärens extinktion.  Igår kunde jag inte se Tsuchinshan-ATLAS med blotta ögat (disig himmel) men med kikaren tycktes den vara ungefär mellan Alfa och Epsilon Serpentis, dvs ca 3.1.  Denna skattning är i underkant då kometen låg under dessa skattningsstjärnor i horisonthöjd.

/Timo K

• Det här svaret redigerades för 1 år av timokarhula.

[Författare]

Inlägg