Forumsvar skapade
-
Håller helt med. Södra Ölands alvar vore det självklara första valet i ett sådant projekt.
– Det enda någorlunda stora landområdet i de sydligaste landskapen med noll invånare per kvadratkilometer.
– Lättillgängligt. Ett par små bilvägar går tvärs över alvaret.
– Perfekt horisont varvet runt. Se länk:
– För svenska förhållanden bra astronomiskt klimat. Dessutom så sydligt beläget att även sommaren är fullt användbar.
– Redan ett på olika vis skyddat område. Men mörkret bör också skyddas!
– Tradition i form av den årliga Sagittarius-träffen.
– Givetvis finns det längre norrut i landet mycket större och ännu mörkare områden, men där känns det inte som någon större risk för framtida ökning av ljusföroreningar. Dessutom är det svårt att hitta fri horisont om man inte klättrar högst upp på någon bergstopp. Det inre Småland har också en del mörka platser … men också mycket granskog.
– Några öar i Blekinge skärgård är också tänkbara, liksom Kosteröarna i Bohuslän. Men som jag ser saken, borde södra Ölands alvar vara en rätt ohotad kandidat som första val.
Det internationella solfläckstalet störtdök under maj 2025 ner till 79.2, det lägsta månadsvärdet sedan augusti 2022 (74.6).
Detta bidrog till att även 13-månaders-talet för november 2024 sjönk en del, från 160.8 i oktober till 157.0. Vi kan dock inte dra slutsatsen att innevarande cykel maxade i oktober, det kan hända åtskilligt ännu som leder till högre framtida 13-månaders-värden. Innevarande max skulle nästan bli atypiskt spetsigt om en mera definitiv nedgång redan har inletts. Vi får se hur det blir.
Bifogade diagram är hämtat från SILSO. Månadsvärden plottas i blått, 13-månaders-värden i rött.
Attachments:
Det är roligt att se att dina studier av perioder för miror används flitigt inom BAA, exempelvis här:
Fantastiskt roligt att Johan W lyckades obsa stjärnan visuellt natten 28-29 maj (mag 12.1).
Utbrottet 2011 väckte berättigad uppmärksamhet och studerades en hel del. Se bifogat AAVSO-diagram.
När stjärnan nu får det första kända nya utbrottet tycks händelsen väldigt mycket ”gått under radarn”. Är det bara här på Nattmolnet som saken blivit en rubrik?
För egen del var det i stort sett en slump att jag fick kännedom om det. I samband med att jag sammanställde en lista över de ljusaste dvärgnovorna ville jag kolla ungefär vilken visuell magnitud V0624 Peg hade vid utbrottet 2011, VSX ger R-magnitud.
Då lade jag märke till en oväntad enstaka markering allra längst uppe i högra hörnet, se klipp med pil och frågetecken. För att verkligen få saken bekräftad skyndade jag mig att beställa ASASSN-data. Och då stod det helt klart att ett nytt utbrott verkligen har inträffat!
Attachments:
Lite ovanligt att obsa CH UMa med fältkikare, men det går förstås bra när det handlar om så stora kikare som i ditt fall.
Den aktuella utvecklingen av utbrottet framgår av bifogade AAVSO-diagram.
Relativt nära denna berömda dvärgnova hittar vi också M81 och M82.
Attachments:
Roligt att du obsat CH UMa! När den är ljusstark utgör den ”det saknade hörnet” i en spektakulär femhörning.
Lite kuriosa:
– När upptäckten publicerades 1972 innebar det en smärre sensation i den variabla världen. Hur kunde en så ljusstark nordlig UG-stjärna ha undgått upptäckt så länge?
– Genom en felaktig translitteration från ryskan kom stjärnan i början att kallas Transkij’s objekt alternativt Tanskij’s objekt. Det skulle ha varit Goranskij’s objekt.
– Med en hemmatillverkad reflektor kunde Sören Eriksson från Floda observera stjärnan även vid minimum flera gånger år 1973. Den är då av magnitud ca 15.0 eller ibland 14.5 så det var säkerligen korrekt. Obsarna finns förstås i SVO.
– År 1975 publicerade BAA en artikel om stjärnan. De svenska observationerna kom med, jag hade skickat dem per brev till Howarth i BAA.
– Det var officiellt inte Goranskij som upptäckte stjärnan, utan den berömde Kukarkin, generalkatalogens redaktör. Hmmm. Goranskij var vid den tiden ung (född 1949) och ännu ingen särskilt etablerad astronom. Känns faktiskt inte omöjligt att Goranskij’s objekt i realiteten och rent praktiskt upptäcktes av just Goranskij?
– Att hitta fel i Astronomical Almanac är ungefär som att hitta stavfel i SAOL. Men 1987 upptäckte jag att CH UMa hade tilldelats en deklination som var en hel grad för nordlig! Bildbevis bifogas. Minns att jag faktiskt skrev dit och påpekade saken. Men om detta ledde till någon rättning har jag inte följt upp, förutom att felet kvarstod i 1988 års almanacka.
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
.
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
En stor aktiv region på solen.
I skrivande stund, 3 maj, finns bara två aktiva regioner att beskåda på solen. Den ena av dem, med namnet AR4079, är dock rejält stor och närmar sig nu solskivans centrala delar.
Än så länge har regionen mest varit en papperstiger, inte en flodhäst (behemot), och ganska inaktiv. Den magnetiska klassen är beta-gamma, man kan säga att den är måttligt komplex i det avseendet. Vilket inte behöver betyda att den fortsätter vara en smula tillbakadragen, det återstår att se.
Förmodligen är regionen identisk med AR4055 som i så fall har överlevt passagen över den icke jordvända solskivan.
Bildkälla: SWL, morgonen 3 maj.
Attachments:
April 2025 är slut, och vi kan konstatera att månadens internationella solfläckstal blev 140.6. Värdet liknar mycket hur det sett ut ett bra tag.
Det långsiktiga talet över 13 månader har nu nått oktober 2024, då en fortsatt stigning till 160.8 noterades. Det är det högsta värdet sedan juli 2002, när förrförra maximet befann sig i avtagande.
När innevarande cykel kommer att maxa, om det inte redan har skett, är för tidigt att säga. Det blir först när en stadig och definitiv nedgång syns som vi kan veta detta.
Diagrammet från SILSO visar månadsvärden i blått och 13-månaders-värden i rött.
Attachments:
Olle:
Variabla stjärnor kan observeras från södra Sverige året runt … även om det förstås kan vara svårt några veckor mitt i sommaren. Men maj och augusti brukar vara två fina månader.
Först behöver du en signatur och lösenord. Kontakta:
thomas.karlsson
(snabel-alfa)
saaf.se
Att registrera en obs är en enkel procedur. Se bifogade lilla hjälpreda. Det behövs fler observatörer!
Startsidan för SVO finns här:
Attachments:
Du tänker nog på titandioxid. Men titanoxid (TiO) har många linjer i området 4900-5200 Å, se klipp, och är ett dominerande inslag hos många röda jättar. Visserligen brukar det mest vara som absorptionslinjer, men det förekommer även som emission.
Ifall det är just TiO det handlar om i detta fall vet jag inte, det var bara en tanke. Den gemensamma faktorn för de tre stjärnorna är ju att de är extremt röda, och redan när jag såg din bild förstod jag att de måste vara röda, eftersom jag tidigare sett liknande effekter på just röda stjärnor. Men kopplingen till OIII-emission förstår jag inte riktigt. Det finns flera här i forumet som säkert är mera hemma på detta ämne än jag.
Attachments:
Senaste diskussionerna
Månadens bild i galleriet
-
- M87, M86, M84, NGC4438, mm (Arvid Emtegren)
Årets bild i galleriet
-
- IC434, Barnard 33 (Lars Anmark)
Senaste bilderna i forumet
-
- SN2026aaiv i NGC 7331 (Per Johansson)
-
- Pickerings Triangel (Filip Gloria)
-
- NGC 7640 (Gabriel Wiklund)
-
- Solen (Peter R)
-
- Messier 27 – Hantelnebulosan (Gabriel Wiklund)
Senaste nytt från SAAF-webben
- Partiell solförmörkelse och Perseider 12 augusti 2026!
- Dags att anmäla sig till Sagittarius 2026!
- Gymnasieprojekt med fjärrteleskopet
- Nystart för SAAF:s fjärrteleskop!
- Årets bild på Nattmolnet 2025!
- Sagittariusträffen, 20–22 augusti på Öland
- Apertur nummer 1 2026!
- Variabelmöte 12/5 – öppet för alla, speciellt nyfikna astrofotografer
- Introduktionsmöte om bildbehandling i Siril, 26 mars
- Årsmöte i SAAF – 16 april 2026
