Forumsvar skapade
-
Hej!
Kul, David!
Jag plockade in några tidigare obsar av superpucklar från tidigare utbrott och jämförde med din, i Peranso. Här är en tidigare till höger och dina obsar till vänster:
Tidsskalan är inte riktigt samma, din är lite mer utsträckt. Men de passar fint ihop, tycker jag. Som att du fångat en topp och sen en dal och nästan fram till botten, innan nästa utbrott kommer. Sinuskurva är det inte, men det är det väl sällan vid superpucklar? Det är lite “flicker” efter puckeln, som jag tolkar som turbulens i nån mening i ackreationsskivan – kan det vara nåt sånt? Alltså, det som lyser och formar superpuckeln är väl inte den heta punkten där materia “träffar” ackreationsskivan utan att skivan blir het och ändrar sina optiska egenskaper, och så får vi ett slags resonansfenomen som ger en period som typiskt är 10% längre än omloppstiden (hade det varit heta punkten hade det varit samma som omloppstiden). Men just nu har jag en lätt dimmig bild av förloppet. (jag tycker Helliers beskrivning av det är klargörande, mycket bättre än Warners – men minnet är som det är).
Anyway: nog är det en superpuckel du fångat, och nästan en hel period.
Sen tycker jag droppet i Airmass mitt i passet är mycket underligt. Meridianvändning, ja, men då ska ändå airmass vara kontinuerlig, ju – den vänder till samma punkt. Nåt mystiskt händer där.
Magnus
Hej!
Medan regnet öser ner och molnen hopas kommer här en liten status-uppdatering på mitt SUNSCAN-projekt.
Alla delar (utom två som jag missade) är nu printade och montering har börjat. Som synes i själva kroppen (högra delen) sitter två linser på plats i sina tuber och med god vilja kan man också se en liten spegel längst “ner” på bilden.
Även om printandet tog lite tid och några grejer fick jag göra om för de blev inte bra, så måste jag säga att kvaliteten på grejerna är fantastisk. Det är gängade delar som fungerar helt perfekt. Nu har jag printat med carbon (RigidX filament) och det bidrar kanske, men allt passar extremt bra. Och jag är djupt imponerad över designen – det är smart, det är lätt att sätta ihop, och det hela känns väldigt stabilt!!
Så, ganska lagom till vintersolståndet så är kanske min Sunscan klar för användning!
Magnus
Hej!
Bara en kommentar om mobiltelefoner: Det är ganska (mycket) lätt att printa en adapter om man har en 3D-printer. Om man inte har det (jag har det) så kan man höra om nån som har en sån (typ mig) om denne någon har lust att vara behjälplig och printa lite 🙂
Magnus
Hej!
Nu när utbrottet är över kan jag sätta samman en bild över det hela, dvs några få detaljer till:
Uppifrån och ner är det vid max utbrott och längst ner tillbaka i vilotillstånd. Kontinuuet vrider sig från att vara starkt i blått vid utbrottets max till att sjunka ner och vara i stort sett platt vid vilotillstånd, där ljuset primärt kommer från Balmer-seriens emission (ett tecken på att ackreationsskivan är optiskt tunn, som Johan/chatGPT skrev ovan) och släpper igenom ljuset från upphettade väteatomer i den heta fläcken.
Kontiuunet svänger lite i blått på vägen ner. Det kan i huvudsak tillskrivas lite skakigheter i min procedur och känslighet för små variationer i blått (det har att göra med hur man kan producera bra platt-fältsbilder i det här rätt stora frekvensomfånget med dagens ljuskällor).
Allt är taget med en C8:a vid f/10, Lowspec med 300 l/mm gitter, och en ASI183mm kamera. R är ca 1600-1800 (varierar lite och är ett oklart värde vid lågupplöst spektroskopi).
Magnus
Attachments:
Hej!
Ja, Balmer-dekrementet är ibland omvänt, och såvitt jag vet är det inte uppenbart varför. Är det den spektroskopiska atlasen av Walker du tänker på?
Det borde stå om det i Warners bok Cataclysmic variables (man kan maila mig om man vill ha nåt tungt att läsa) men jag har ärligt lite svårt att ta mig igenom den med nån större hastighet… 😉
Magnus
