Forum Replies Created
-
Här är en bild från senaste natten, 1 april, tyvärr lite störd av tunna moln. Bilden är tagen med samma kamera och objektiv men på stativ, 20 sek ISO 12800, och skenet är lite svårare att urskilja från bakgrunden.
Man kan se att motljuset har förflyttat sig till en punkt strax ovanför till höger om gamma Vir (Porrima). Spica ligger i centrum, Arcturus nöära horisnten rakt under, Antares med sin nebulosa nere till höger och Regulus längst upp till vänster.
Man kan tydligt se att motljuset har rört sig österut utmed ekliptikan (mot höger i bild) cirka 10 grader mellan 22 mars och 1 april.
Attachments:
+2Även den senaste natten var det mycket moln och vi avbröt vid midnatt. Trots det blev det en hel del observationer mellan molnen, 32 objekt för mig. Inför denna natt hade jag valt ut objekt ur Interstellarum Atlas och Guide och gick systematiskt igenom de ljusaste objekten, kartsida för kartsida. Huvudinstrumentet var min Schmidt-Newton 14 cm (Celestron Comet Catcher) vid x31, 71, 87 och 200.
Först ut blev ett tiotal nebulosor och hopar i SMC som jag tidigare hade observerat med 25×100, som jag ville titta närmare på. Därefter ljusa och svaga “gems” mestadels i form av klotformiga stjärnhopar och planetariska nebulosor, vissa rekommenderade för 8″ apertur och därför utmaningar för 5,5″. Här är några höjdpunkter.
Av objekten i SMC var NGC 602 en riktig goding i Timos 25 cm dob x156, en stor ljus oregelbunden nebulosa, avlång med ett brett centralt stoftstråk tvärs över. Nära sågs en mycket liten diffus nebulosa med två svaga stjärnor, Lindsey 107.
Longmore 3 i Puppis var fin, en svag pln av mag 11,8 med 1′ diameter som syntes som en blek rund skiva, bäst utan filter. NGC 2626 i Vela var en diffus nebulosa runt en 10 mag stjärna, oregelbunden och ca 5′ stor, bäst utan filter. NGC 2792 i Vela krävde x200 för att ses som liten rund skiva 15″ diameter utan centralstjärna, men var ett något diffus objekt redan vid x71. NGC 5286 var en fin klotformig hop vid x71, välkondenserad och grynig, endast 4′ från M Centauri. NGC 5927 var en måttligt kondenserad klotformig hop, grynig över hela ytan vid x71.
IC 2220, Fjärilsnebulosan eller Toby Jug-nebulosan i Carina, hade jag tidigare observerat med 25×100 men inte sett någon nebulositet i, endast den gula jättesttjärnan som lyser upp reflektionsbenulosan. Med 25 cm x156 såg man en något oregelbunden nebulositet centrerad på stjärnan. NGC 6752 i Pavo var en mycket fin klotformig hop lätt upplöst vid x71 i CC:n. NGC 6362 var en ljus och stor, mycket löst kondenserad klotofrmig hop i Ara som var grynig över hela ytan med indirekt seende, några av dessa var ljusare och lätta att se individuellt.
IC 4662 var en oregelbunden liten galax i Pavo av mag 11,3 med något ljusare centrum, avlång i E-W led. Den ligger bara 10 bågmin från eta Pavonis och ligger strax bortom Lokala gruppen på ett avstånd av 8 miljoner ljusår.
Vi hoppas på två observationsnätter till medan de två sista nu ser uta att bli helmulna, kanske till och med regn under natten fredag-lördag. Jag har en del fotande med 14 mm och 135 mm objektiv av fält på morgonhimlen kvar att göra och håller hårt i tummarna för att himlen ska klarna och möjliggöra lite mer vidvinkelfoto.
Litet överraskande har vi faktiskt ännu inte sett en enda creepy crawlie. Det ruggigaste hittills har varit onödigt nyfikna kängurur vid sidan av vägen. Lite som svenska harar.
+1Det har varit några helt fantastiska nätter här down under, de tre senaste “allnighters”. Att kunna observera i 25 graders värme med t-shirt och kortbyxor under varma lätta vindar och inte någon antydan till dagg är verkligen en lyx. Hittills har vi fått 55 timmar under en i det närmaste perfekt stjärnhimmel.
De extremt svaga och utbredda motskenet, zodiakalbandet och Magellans spöke har varit synliga under alla nätter. De kan ses endast genom att jämföra himlens ljusstyrka över ett stort område. Vi har också följt motljuset, den lättaste att se av de tre, flytta sig över himlen i Virgo i takt med antisolarpunktens rörelse.
Vintergatan är övermäktig med mängder av strukturerade mörka nebulosor, lätt synliga med direkt seende redan för blotta ögat. Tarantelnebulosan i LMC är lätt med direkt seende och SMC kan ses även i undre kulmination.
Riktigt mörkt här alltså, även om SQML-mätarna inte har visat så mörkt som vi hade förväntat. Jag har gjort noggranna mätningar på flera punkter på himlen varje natt. Timos mätare har nått 21,8 medan två andra mer moderna som har tillverkats långt senare inte har visat bättre än 21,5. Spontant skulle jag säga att Timos mätare ligger närmare sanningen med tanke på himlens visuella kvalitet. Något skumt på gång här som måste redas ut.
Det har varit kul att testa sin observationsförmåga på en himmel som inte begränsar möjligheten att se riktigt svaga objekt. Centaurus A är extremt svag men ändå synlig med indirekt seende för blotta ögat, liksom M4 som är svårare än man kan tro eftersom den är diffus även utan optiska hjälpmedel.
När jag inte har fotat har jag obsat visuellt med Timos 25×100 och min Comet Catcher, ett ljusstarkt “richest field-teleskop” (RFT), bland annat objekt i LMC och SMC. Det har blivit 205 ordentliga observationer, de flesta av nya objekt. Området runt eta Carinae kan man spendera timmar i på jakt efter öppna hopar och nebulosor.
Herschels stråle, den ljusaste delen av Velas supernovarest, är häftig i CC:n x31 med UHC-filter. Humunculusnebulosan vid eta Carinae var en riktig överaskning i 25 cm x178 utan filter med sin bruna färg och sin ringa storlek. “Södra ringnebulosan” NGC 3132 med sin ljusa centralstjärna är fin i CC x200 men slår inte sitt nordliga original.
Vissa objekt har jag också tecknat, som eta Carinae, Humunculusnebulosan, Taranteln, Lambda Centaurinebulosan och Herschels stråle.
Natten i Kalbarriparken skymtade jag Hästhuvudnebulosan med 25×100-kikaren. Denna observation kunde jag bekräfta i går kväll, då vi även såg den i 25 cm x39 med UHC. Bästa vyn var faktiskt i CC:n vid x31 utan filter. Man behöver inga stora teleskop och filter för att se den om man har en mycket mörk himmel. Höjden var ca 30 grader.
Nu har vi kommit in i en mer ostadig period och förväntar oss spridda moln de kommande nätterna. Vi har en vecka kvar här innan det bär hemåt igen.
-
This reply was modified 6 days ago by
.
-
This reply was modified 6 days ago by .
-
This reply was modified 6 days ago by .
-
This reply was modified 6 days ago by .
Även gårdagens Titanskuggepassage (7 jan) stördes tyvärr av vädret. Det var tidvis luckor i molntäcket men allt för kraftig frisk vind. Med tuben i vindriktningen blev den en riktig vindstrut som aldrig slutade dallra.
Kunde se Titan, Rhea, ringarna och deras smala skugga över skivan, men ingen Titanskugga. En så liten prick (0,7”) kräver stabila och lugna förhållanden, dessutom välkorrigerad dispersion med ADC. 25 cm dob x250, obs 1720-1735 UT med Saturnus på 20 graders höjd.
Nästa och sista chans att se detta fenomen de närmaste 15 åren sker 23 januari direkt efter solnedgången.
Någon som hade tur med vädret och kunde se passagen? Det fanns en del klara områden över västra Götaland och Skåne.
Härifrån (söder om Skurup) var det ganska usla förhållanden. Mest klart till 1953 UT då passagen precis hade börjat och hann ta några 1-minutersfilmer med 52 cm Newton. Planen var att ta en film varannan minut. Seeing 2/10, konstant flimrande och förvrängande turbulens. Då kom ett Cb snabbt in och dumpade 1 cm snö. En timme senare var det mest klart igen men urusel seeing och aperturen skymdes delvis av observatorieväggen.
Jag tog då ut 25 cm dobben till åkern med bättre sikt men lika dåliga seeing där. Saturnus var en suddig utdragen fläck med ett streck igenom. Ingen chans att se någon Titanskugga.
Ett par rejäla kornblixtar lyste också upp himlen, den första råkade jag titta rakt mot, cirka 10 graders höjd rakt mot söder och var nästan bländande ljus. Radarkartan visar några urladdningar över Östersjön under denna period.
Så nej, ingen vy av skugga, men det var på håret. En något frustrerande kväll med ovanligt intressant atmosfärisk aktivitet dock… Nästa möjlighet om ett Titanomlopp, 6 december.
Johan
