Forumsvar skapade
-
Så där, då var det dags! Efter ett litet välbehövligt uppehåll under solen är nu tiden inne för att avslöja månadens bilder för både juni och juli.
Vi börjar med månadens bild för juni. Nattmolnetjuryn fastnade nästan dirket för Abell 43, fångad av Sven Eklund.
Abell 43 ligger bara 5° öster om Rasalhague i Ormbäraren. På himlen är den liten, cirka 1,3 bågminuter, men ändå full av dramatik. Det är en planetarisk nebulosa, alltså de sista andetagen från en stjärna som en gång liknade solen. Särskilt spännande är dess centralstjärna: den är en så kallad hybrid-PG 1159-stjärna, ett sällsynt mellanting som fortfarande innehåller väte men samtidigt bär drag av den annars vätefria PG 1159-klassen. Just därför är Abell 43 extra intressant för forskarna – den visar på en ovanlig väg i stjärnors sena utveckling mot vita dvärgar.
Abell 43 är också en riktig utmaning för astrofotografer. Nebulosan är mycket ljussvag och kräver lång exponeringstid och noggrann bildbehandling för att komma fram. Sven har lyckats lyfta fram dess svaga strukturer och placerat den lilla nebulosan mot en stjärnrik bakgrund – ett imponerande hantverk.
Grattis Sven till Månadens bild för juni!
Här är en direktlänk till diskussionstråden med högupplöst bild.
/Fredrik Silow
för Nattmolnetredaktionen. . .
Varje Månadens bild kvalificerar sig automatiskt till Årets bild som vi utser i samband med nr 1 av Telescopium varje år. Läs mer om Månadens bild och vad som gäller i första inlägget i denna tråd.
Fortsätt ladda upp era bilder på Nattmolnet — Månadens bild 2025 rullar vidare för varje månad. Och varje vinnare kvalificerar sig automatiskt till Årets bild, som avslöjas i Telescopium nr 1 2026.
Jag tror inte du ska gå inte ner till 60 mm för visuella observationer (min maggropskänsla).
Min maggrop säger också att du med tiden nog kommer känna dig begränsad av en liten 60 mm, och att du kanske kommer känna att en 80 mm blev för stor som reseteleskop (om du inte hittar en kort och lätt tub).
Det du förlorar med att gå ner till 60 mm i ljusinsamlingsförmåga (27%) och upplösningsförmåga (16,7 %) är svårt att kompensera för genom att lägga massa pengar på extremt bra linselement och glaskvalitet som krävs om du ska ha tre eller fyra linser istället för två element. Lägg hellre lite extra pengar på att få en så bra 70 mm som möjligt – om du vill hålla utrustningen nätt.
Dessutom: spara också pengar till en bra diagonal och vassa okular! 🙂
Lustigt, jag gick faktiskt och funderade på precis just det – att du nog borde skaffa en liten refraktor som komplement.
Jag har själv en gammal 70 mm TS APO-ED i kolfiber som jag är väldigt nöjd med. (Förutom att jag nu upptäckte att den legat på ett fuktigt ställe och fått in fukt mellan objektivlinserna.)
Kan absolut rekommendera en liten, kort och snabb refraktor – av många olika anledningar. Men köp inte en för snabb akromatisk refraktor, det kanske säger sig själv men de gör sig bäst med långa brännvidder. Speciellt om du ska observera planeterna med en kort refraktor och kräma upp förstoringen, då behöver du bra optik som klarar att ”pressas” lite.
Istället för ovan nämnda Klevtsov-Maksutov skulle jag alltså istället lägga till ca 1700 kr mer och köpa exempelvis denna lilla refraktor som grab-and-go-teleskop: TecnoSky AP 70/420 ED.
Med bra okular ska du kunna pressa denna tub även för enklare planetobservationer, det kan jag med min APO. Men förvänta dig inte magiska högupplösta planetvyer. Specifikationen säger maxförstoring på 140x men i texten anger de att den duger för observationer upp till 180x för planetobsar. Kanske.
Egentligen skulle jag för planeter rekommendera en apertur över 80 mm, men här får du överväga smidighet kontra pengar kontra andra krav och fördelar med vikt och smidighet osv.
Refraktorn har inte samma upplösningsförmåga som K-M.en, och egentligen inte heller mer effektivt ljusinsläpp – trots den stora centralobstruktionen på Cassegrainteleskopet. Centralobstruktionen i K-M:en är ca 52 mm vilket ger en ringformad effektiv apertur på ca 85 mm. En 85-90 mm refraktor är ytterligare ett lite dyrare köp om du vill ha ett ljusfång som är bättre än K-M:en. Även om den effektiva aperturen är ringformad, så är det 100 mm som gäller för upplösningsförmågan.
Så här:
- Effektiv apertur gällande ljusstyrka K-M: 85 mm
- Effektiv apertur gällande ljusstyrka APO: 70 mm
- Effektiv öppningsdiameter gällande upplösning K-M: 100 mm
- Effektiv öppningsdiameter upplösning APO: 70 mm
Med den matematiken skulle man lätt kunna utesluta refraktorn, även om den inte tar hänsyn till skillnader i transmissionsförmågan m.a.p. optikens beskaffenheter.
Så varför hävdar jag att refraktorn är ett bättre köp?
Framförallt för att det är ett mer allsidigt och smidigare instrument som du kommer ha större glädje av länge:
- Du kan i och för sig nå högre förstoringar med K-M-teleskopet för planetobsar, iaf rent teoretiskt. Men du är också lite begränsad av den långa brännvidden och det hög f-talet för andra observationer. K-M:en låter sig nog inte fokalreduceras så mkt pga av den stora sekundären.
- Snabbare optik i refraktorn, f/6.
- K-M fri från kromatisk aberration men jag tror inte spegelns kvalitet är så super.
- Bra glas i TecnoSky-refraktorn, japansk optik med FPL51 från Ohara, även om den inte kommer vara helt fri från kromatisk aberration då detta är en ED dubblett och inte en triplett.
- K-M har bara ca 94% reflektionsförmåga, tror refraktorn har bättre transmission baserat på generella antaganden.
- Refraktorn är enklare att hantera och hålla ren (om du inte slarvar som jag och glömmer bort den i garaget).
- Du slipper kollimera.
- Robustare konstruktion, lättare att packa, inte lika lätt att skada.
- Bättre och robustare fokuserare.
- Möjlighet till både 1,25” och 2”-tumsdiagonal och dito okular.
- Framtida möjlighet att fotografera med refraktorn (med fieldflattener-korrektorlins).
- Kanske tom piggyback på din MAK om du framgent köper en robustare montering.
- Ungefär samma tubvikt.
Notera dock att om du köper TecnoSky-refraktorn i detta utförande att den saknar diagonal, jag skulle satsa på en bra 2″ så du något går förlorat där. Och sedan behöver du kanske köpa en vixenskena för att kunna montera den på din montering.
Allt detta är ju i allra högsta grad mina åsikter och tankar, välkomnar gärna andra aspekter.
Finns ju stor risk att jag missat någon viktig teknisk eller subjektiv aspekt.
Hej Matteo!
Jag håller med Peter i de rent allmänna kommentarerna kring konstruktionen, känner samma tveksamhet. Teleskopet ser lite plastigt ut också.
Jag har som du också en MAK 127 från Sky-Watcher och använder det just som mitt flexibla reseteleskop på sommaren med familjen (då jag reser med bil). Kanske en vanesak då jag egentligen vill ha med mig större prylar, 16″ Dobson, känns 127:an extremt liten i förhållande till de stora grejerna. Svårt att hitta ett bättre litet rese-all-roundteleskop än 127:an tycker jag, speciellt med tanke på att monteringen jag har inte heller väger så mycket.
Men allt beror ju på hur du reser och har för möjligheter men också vad du vill observera – själv kan jag inte tänka mig att använda för liten apertur, då tappar jag lite glädjen med att ha med mig ett teleskop över huvud taget och tar hellre med mig min 15×70-kikare med bröststativ.
Attachments:
Månadens bild i maj blir denna fina M13, i stjärnbilden Herkules, av Håkan Paulsson.
Ibland väljer vi att lyfta fram lite äldre motiv ur bildskatten på Nattmolnet, denna är just en sådan, fotograferad av Håkan i augusti förra året.
Den klotformiga stjärnhopen M13, bestående av flera hundra tusen stjärnor på ett avstånd från oss av ungefär 25000 ljusår, är en av norra stjärnhimlens verkliga pärlor. Från en riktigt mörk plats och vid goda förhållanden kan den ses med blotta ögat. Redan i en vanlig fältkikare framträder den som en diffus fläck, likt en liten suddig hög av vitgrå sand mot natthimlens mörker. I de flesta teleskop är den en majestätisk upplevelse.
Under sommaren står M13 högt i söder efter midnatt och är ett av få djuprymdsobjekt som överhuvudtaget kan observeras under Sveriges ljusa sommarnätter (beroende på var man befinner sig i vårt avlånga land). I augusti blir kontrasterna åter tydligare när natthimlen mörknar något. Trots att M13 då sakta börjar röra sig mot västhorisonten är den fortfarande väl placerad för observation under sensommaren och tidig höst.Grattis Håkan @h_paulssonlive-se till Månadens bild – fint jobbat!
Direktlänk till diskussionstråden med högupplöst bild.
Fortsätt lägga upp era fina bilder på nattmolnet.se!
/Fredrik Silow
för Nattmolnetredaktionen. . .
Varje Månadens bild kvalificerar sig automatiskt till Årets bild som vi utser i samband med nr 1 av Telescopium varje år. Läs mer om Månadens bild och vad som gäller i första inlägget i denna tråd.
Japp Hans, det är verkligen mycket glädjande och inspirerande – och sporrande för vårt land, eller borde vara.
Det är dags att ta tag i att skapa en Dark Sky Park på södra Öland – den borde bli Sveriges första. Och visst, det kommer kräva mycket jobb; DarkSky Internationals krav utgörs av en diger lista vilket Anholts 112-sidiga ansökan också visar svar på. Men någonstans måste man börja.
Det har länge förbryllat mig att Sverige inte har en enda Dark Sky Park, medan våra grannländer redan har flera. Det finns många intresseorganisationer med goda förutsättningar att möjliggöra skapandet av en mörkerpark på södra Öland, vars hedlandskap liknar Anholts som du nämner. Och det finns många anledningar för regionen att ta sitt ansvar för södra Öland om man för en stund enbart fokuserar på hur stor roll mörkret har för att bevara den biologiska mångfalden:
- Stora Alvaret på södra Öland är ett världsarv, ingår i Natura 2000-nätverket, är ett naturskyddsområde och omfattar även flera naturreservat.
- Ottenby är känt framför allt som ett fågelskyddsområde. Det omfattar både ett naturreservat och är delvis skyddat inom Natura 2000-nätverket.
Områdena har omfattande skyddsbestämmelser och är starkt präglade av ett bevarandeintresse, vilket gör dem potentiellt mycket lämpliga för etablering av en Dark Sky Park.
Det görs mycket satsningar inom många kommuner just nu för att testa och införa smartare belysning och anpassa belysningen så att den spiller mindre ljus och används på rätt sätt. Men det är tyvärr i väldigt liten skala och vad jag sett så sker de slutliga besluten med vänster hand av de upphandlade elektriker som ska byta ljuskällor och armaturer – då oftast inom en alltför bred ram för vad som är okej och dessutom på ett sätt som gynnar deras marginaler bäst.
Kommunernas belysningsplaner borde vara ljus- och mörkerplaner där man istället agerar utifrån en djupare förståelse för den intrikata balansen. Mörkerparker kan vara ett utmärkt sätt , tänker jag, som övergripande mål, att tvinga kommuner i regioner att samverka när de inser hur stadens ljus sprider sig långt och påverkar natur och djurliv på 10–30 mils radie genom det skyglow som gör natten grå för djurlivet.
Om man dessutom kan prata om mörkret som en tillgång för människors hälsa och stjärnhimlens bevarande som ett kulturarv i sig men också som en (ansvarsfull) mörkerturistmöjlighet och något unikt att kommunicera – då borde många gemensamma incitament kunna sammanstråla i ett krafttag.
EU:s nya Naturrestaureringsförordning, som Hernán nämner i sin tråd, kan definitivt vara en ”knuff” för att få regioner och länsstyrelser att agera mer beslutsamt mot ljusföroreningar, särskilt för områden som Alvaret och Ottenby. Men frågan är hur effektivt.
En Dark Sky Park på södra Öland skulle kunna tjäna som ett utmärkt pilotprojekt och förebild i linje med EU:s ambitioner att restaurera och skydda ekosystem från ljusföroreningar. Det skulle även bidra till ökad förståelse och stöd för att bevara våra natthimlar och den biologiska mångfald som är beroende av mörker.
Det är ett oerhört långt projekt, och jag tror inte att en liten kommun som Mörbylånga har kraft att äga frågan – här krävs att regionens krafter samverkar och tar ett gemensamt ansvar. Kanske finns det EU-pengar att söka rentav?
Lagom till galaxsäsongens avrundning, innan juninätterna blir alltför ljusa, utser vi Nattmolnets Månadens bild för april: spiralgalaxen NGC 2403 i stjärnbilden Giraffen (Camelopardalis), mästerligt fångad av Petter Åström i Lidköping. Stort grattis och snyggt jobbat Petter! – @petter_astrom
NGC 2403 (även Caldwell 7) ligger bara 8–10 miljoner ljusår bort från oss, i utkanten av M81-gruppen. Trots sin ljusstyrka (magnitud 8,4) hamnade den märkligt nog utanför Messiers katalog, men den är ett av de mest tacksamma ”icke-Messierobjekten” på vårhimlen. Redan i ett 15 cm-teleskop syns ett ovalt, disigt sken med relativt ljusstarkt centrum; i större instrument och mörk himmel framträder spiralarmarna med sina H II-regioner – främst den ljusstarkare emissionsnebulosan tillika stjärnfabriken NGC 2404 som ligger i de yttre partierna av den inre norra armen. Märk väl att denna nebulosa dock inte är den mest framträdande i Petters bild. Galaxen har dessutom hyst två spektakulära supernovor under modern tid (SN 1954J och SN 2004dj).
Petters bild på NGC 2403 bygger på nästan 19 timmars exponering (L + RGB + Hα + O III) med en 20 cm Newton och en PlayerOne Poseidon M, Risingcam 26Mp OSC. Kombinationen av bredband + smalband lyfter fram kontrasten mellan de blå spiralarmarna, de röda stjärnbildningsområdena och den gulaktiga kärnan. Resultatet är en djupt detaljerad vårklassiker som väcker lusten att rikta teleskopet mot Giraffen när mörkret väl återvänder.
Direktlänk till diskussionstråden med högupplöst bild.
Fortsätt lägga upp era fina bilder på nattmolnet.se!
/Fredrik Silow
för Nattmolnetredaktionen. . .
Varje Månadens bild kvalificerar sig automatiskt till Årets bild som vi utser i samband med nr 1 av Telescopium varje år. Läs mer om Månadens bild och vad som gäller i första inlägget i denna tråd.
Glad påsk önskar vi med Månadens bild i mars – Ugglenebulosan (M97) av Filip Gloria – vilket påskägg!
Ugglenebulosan är en fascinerande planetarisk nebulosa i Stora Björnen, ungefär 2500 ljusår bort. Den fick sitt namn eftersom två mörka håligheter i nebulosan skenbart gör att den påminner om ett uggleansikte. Nyare forskning visar dock att det inuti nebulosan inte bara rör sig om ett hantelformat inre med två håligheter, utan om flera överlappande fingerliknande eller lob-strukturer som tillsammans skapar de karaktäristiska ”uggleögonen” – vilka man kan observera visuellt i lite större amatörteleskop på en mörk plats och gärna med hjälp av OIII-filter.
I Filips detaljerade bild av Ugglenebulosan framträder det inre skalet, det yttre skalet och den diffusa yttre halon, samt många fina detaljer i de multipla håligheterna. Den centrala stjärnan är förhållandevis svag men mycket het (över 100 000 K) och har i ett tidigare skede haft en betydligt starkare stjärnvind. Idag ser vi resultatet av denna vind i form av de speciella håligheterna – vissa forskare talar om en helt ny klass av ”ugglelika” nebulosor, så kallade ”strigiforma” nebulosor.
Trots sitt lugna sken är Ugglenebulosan alltså ett komplext objekt, vars studier ger oss nya ledtrådar om hur stjärnor i solens storleksklass utvecklas och formar sin omgivning under de sista stadierna i livet.
Njut av påsken och av mars månads hänförande nattfoto!
Grattis Filip, @filip-gloria87gmail-com, till ett fantastiskt jobb!Direktlänk till diskussionstråden med den högupplösta bilden.
Fortsätt lägga upp era fina bilder på nattmolnet.se!
/Fredrik Silow
för Nattmolnetredaktionen. . .
Varje Månadens bild kvalificerar sig automatiskt till Årets bild som vi utser i samband med nr 1 av Telescopium varje år. Läs mer om Månadens bild och vad som gäller i första inlägget i denna tråd.
Hej Ludvig. Skeptisism är alltid bra, speciellt i dessa tider. Men dessa spiralformade fenomen är precis det som säkra källor som exempelvis Rymdstyrelsen anger.
När raketsteget som just släppt sin last gör sig redo för nedstigning släpper de ut överskottsbränsle. Bränslet fryser direkt till iskristaller på den extremt höga höjden och bildar moln som reflekterar solens ljus på den höga höjden. Så även om det är en stund efter den astronomiska skymningen når alltså solens strålar bränslet på den höga höjden. Raketerna gör olika manövrar, exempelvis roterar de ibland samtidigt som de släpper ut överskottsbränsle. Om de roterar och samtidigt släpper ut bränsle i vardera riktningen bildas ett spiralformat moln.
Jag har själv sett, och dokumenterat, dessa fenomenen och tidpunkter och positioner stämmer exakt överens med de banor som anges. Senast observerade jag när Space X Falcon 9-steget för NROL-69 (med en förmodad övervakningssatellit som last) kvällen 24 mars gav upphov till exakt detta fenomen på natthimlen.
Förloppet från suddig svag ljuspunkt tills att den försvinner varar ungefär 15 minuter, beroende på när man börjar iaktta det hela. Jag började se det hela ungefär vid 20.50-tiden och filmade from ca 20.55.
Se bif. skärmdumpar från film.
Med vänlig hälsning,
Fredrik Silow, ordförande i SAAF
