Forumsvar skapade
-
Månadens bild för februari 2026 blir Spöknebulosan, SH2-136/vdB 141, av Göran Stenberg!
Det här är ett fascinerande och ovanligt motiv i västra delen av Cepheus, inte långt från Irisnebulosan NGC 7023. Spöknebulosan är en mycket ljussvag reflektionsnebulosa, inbäddad i molekylmoln i den så kallade Cepheus Flare-regionen, ett stort komplex av stoft- och gasmoln i vår del av Vintergatan. Den mest precisa avståndsbestämningen tycks i dag vara omkring 1 120 ljusår, baserat på Gaia-data.
Det vi ser här är alltså inte bara själva huvudnebulosan, utan också omgivande stoft och svag nebulositet i samma molnkomplex. Den gråvita, diffusa slöjstrukturen i fältet är i praktiken reflekterat stjärnljus i stoft, blandat med mörkare partier där tätare moln skymmer ljuset bakom. Det centrala området är kopplat till CB 230/LDN 1177, en Bokglobul och stjärnbildningsmiljö som innehåller en ung protostjärna; ett Herbig–Haro-objekt och synliga jetstrukturer.
Görans bild visar därmed inte bara en vacker nebulosa, utan också ett område där stjärnor fortfarande håller på att bildas. Just det gör motivet extra intressant: här möts reflektionsnebulosa, mörka stoftmoln och aktiv stjärnbildning i samma fält. Ett par ljussvaga galaxer skymtar också i övre delen av bilden. Vilket djup!
Att bilden dessutom är tagen från Kungsängen under Bortle 7-förhållanden gör prestationen extra stark. Enligt Görans egen tråd bygger den på omkring 50 timmars exponeringstid insamlad under hösten 2025. Resultatet är ett fint exempel på hur långt man kan nå även från ljusförorenad himmel med en rejäl skopa tålamod och noggrann datainsamling.
För den som vill leta upp objektet själv ligger det högt för oss i Sverige även nu i mars, eftersom det har hög nordlig deklination och är cirkumpolärt i vårt land. I Stockholm står det omkring 40 grader över horisonten även under kvällstid den här veckan. Som observationsobjekt är det svårt visuellt. Eftersom det domineras av svagt reflekterat stjärnljus snarare än stark emissionslinje brukar inget filter vara bäst, till skillnad från många emissionsnebulosor där smalbandsfilter hjälper.
Stort grattis, Göran — @goranstenberg54gmail-com — och tack för att du visar vad som går att få fram ur ett av himlens mer svårfångade spöken.
Klicka här för direktlänk till tråden.
/Fredrik Silow och Peter Folkesson
för Nattmolnetredaktionen. . .
Varje Månadens bild kvalificerar sig automatiskt till Årets bild. Läs mer om Månadens bild och vad som gäller för den rullande tävlingen i första inlägget i denna tråd.
Fortsätt ladda upp era bilder på Nattmolnet. Varje vinnare av Månadens bild kvalificerar sig automatiskt till en nominering i tävlingen om Årets bild 2026, vars slutliga vinnare avslöjas i nr 1 2027 av SAAF:s nya tidskrift Apertur.
Dags för årets första Månadens bild – januari 2026: M31, Andromedagalaxen – ett helt otroligt samarbete mellan Alex Linde och Thomas Hansson. Stort grattis: vilken nivå!
Det här är ett sådant projekt som påminner om varför amatörastronomi är så fantastisk: stora resultat genom mödosamma insatser, med relativt små instrument – och med vilja, nyfikenhet och vänskap som drivmedel under natthimlen.
Här ser vi resultatet av 190 timmar data, insamlat under lång tid av två SAAF-medlemmar i två länder (Sverige och Polen), med två små men vassa riggar (RedCat 51 / 250 mm) – och med en bildbehandling som sitter som en smäck. Alex och Thomas har dessutom varit transparenta med sin process (som vi också sett glimtar av i andra kanaler): stackning i Astro Pixel Processor, vidare i PixInsight (bl.a. LinearFit + Continuum Subtraction för Hα och [O III], plus stretch), och sedan mycket av färg/kontrast/sammanslagning i Photoshop – utan BlurX/NoiseX.
Vad visar bilden?
M31 behöver knappast introduceras – men den här versionen bjuder på mer än ”bara” en extremt välbehandlad galax.
1) H II-regionerna i M31:s spiralarmar
Andromedas armar glittrar av ett detaljrikt rött pärlband av emissionsnebulosor – främst H II-regioner: områden där vätejonisation avslöjar aktiv, eller nyligen avslutad, stjärnbildning.2) OIII-emission – speciellt ”Andromeda Blossom” ungefär i mitten av bilden.
Vi ser också strukturer som avtecknar sig tydligt i turkosblått [O III] vilket betyder dubbeljoniserat syre (O²⁺) – syreatomer som tappat två elektroner. Det som sticker ut i bilden är området i Andromedagalaxens armar nära satellitgalaxen M32 i bild, populärt kallat ”Andromeda Blossom/OIII flower/OIII outburst”. Detta är en mycket svag, spray- eller blomlik struktur inne i M31:s armar, och flera ultradjupa projekt lyfter fram den specifikt i [O III]. Dess ursprung är fortfarande okänt. (Hakparenteser [] innebär att det är en så kallad ”förbjuden” emissionslinje, vanlig i mycket tunn gas i rymden. När [O III] lyser starkt pekar det ofta på hög excitation: gas som joniseras av mycket heta stjärnor, eller av chocker t.ex. i supernovarester, eller i/kring planetariska nebulosor där den centrala stjärnan är väldigt varm. )3) De svaga röda ”slöjorna” över hela fältet – främst Vintergatans IFN
De mycket svaga, luddiga strukturer som ligger som slöjor över stora delar av bildfältet i denna och liknande ultradjupa M31-projekt är förgrundsobjekt i vår egen galax – galaktisk cirrus / Integrated Flux Nebula (IFN). IFN är främst stoft (och blandat interstellärt material) som belyses av det samlade stjärnljuset från Vintergatan – alltså inte samma sak som en ”klassisk” emissionsnebulosa som drivs av stjärnbildning lokalt. IFN kan ibland upplevas som svagt rödbrun i astrofoto (beroende på kameraspektrum, filtermix och hur stoftet sprider ljus).4) Och sist men inte minst – den mystiska OIII-bågen nära M31 (”Andromeda OIII-arc”) i övre högra hörnet
Bilden avslöjar också den extremt svaga [O III]-nebulositet som ligger som en båge i närheten av M31 – populärt kallad ”Andromeda OIII-arc” och vetenskapligt ofta refererad som SDSO1 (Strottner-Drechsler-Sainty Object 1) efter efternamnen på de amatörastronomer som upptäckte den 2023. Sedan upptäckten har huvudfrågan varit: hör den till M31 – eller ligger den i förgrunden? Här har det kommit flera färska studier som pekar tydligt mot att den inte är fysiskt kopplad till M31, utan sannolikt är ett galaktiskt objekt projicerat i samma siktlinje. Spektroskopi/linjehastigheter blir ett tungt argument: de stämmer bättre med Vintergatans gas än med M31:s systemhastighet. En av de mer specifika (och spännande) tolkningarna är att SDSO1 kan vara en bågchock kopplad till en mycket sen fas av en ”ghost planetary nebula”, där chocken gör objektet synligt i [O III] – och där ett föreslaget drivande system är EG Andromedae. (Samtidigt: det här är fortfarande aktiv forskning.) Extra roligt är att just den här typen av fenomen – extremt svagt och i smalband – är något där amatörer faktiskt kan bidra: upptäcka, kartlägga, och leverera data som triggar uppföljning.Klicka här för länk till diskussionstråden med högupplöst bild + all exponerings- och processdata.
Helt otroligt jobb och grattis till Månadens bild i januari – @astroalex och @totto1968
Det här måste vi be att få återkomma till i ett webbkafé framöver! 🙂
/Fredrik Silow och Peter Folkesson
för Nattmolnetredaktionen. . .
Varje Månadens bild kvalificerar sig automatiskt till Årets bild. Läs mer om Månadens bild och vad som gäller för den rullande tävlingen i första inlägget i denna tråd.
Fortsätt ladda upp era bilder på Nattmolnet — Månadens bild 2026 har bara börjat. Varje vinnare kvalificerar sig automatiskt till en nominering i tävlingen om Årets bild 2026, vars slutliga vinnare avslöjas i nr 1 2027 av SAAF:s nya tidskrift Apertur.
Vinnaren av förra årets bild 2025 avslöjas i första numret av Apertur nu i april 2026. Vi i juryn jobbar fortfarande hårt med att komma fram till ett resultat – kampen är jämn.
Tack för uppmärksamheten Matteo, jag hade druckit för lite kaffe, eller för mycket, när jag gjorde inlägget. Tyvärr är det som du befarade, 25/2, när du njuter (hoppas vi) av norrsken. Lycka till!
Året är förvisso slut, men inte vår rullande tävling astrofototävling.
Månadens bild i december 2025 blir Dubbelhopen i Perseus av Filip Gloria – vilket fyrverkeri och vilken final på astronomiåret!
Två mycket unga öppna stjärnhopar, NGC 869 och NGC 884, sida vid sida i Perseusarmen av Vintergatan – bara några hundra ljusår från varandra och cirka 7 500 ljusår från jorden. Här samsas blåvita heta stjärnor med röda superjättar i ett stjärnströssel som syns för blotta ögat som en dimmig fläck, men som två tydliga hopar i teleskop. Motivet gör sig bäst i kikare, låga förstoringar och kortare teleskopbrännvidder.
Dubbelhopen är en riktig vinterklassiker som just nu kan skådas högt på himlen, här fångad med otroligt djup och fin skärpa som vi nog aldrig tidigare skådat den.
Stort grattis, Filip! – @filip-gloria87gmail-com
Direktlänk till diskussionstråden med högupplöst bild.
Månadens bild 2025 utgör nu en komplett samling nomineringar till Årets bild. Vinnaren avslöjas i första numret av vår nya tidskrift Apertur 2026. Innan dess hinner vi starta ett nytt varv, så fortsätt dela era bilder på nattmolnet.se!
/Fredrik Silow och Peter Folkesson
för Nattmolnetredaktionen
Oj, det har jag aldrig noterat. Tror jag ser exakt samma, ett verklighetstroget hund-, varg- eller rävliknande huvud.
Månadens bild i november 2025: NGC 2146 – ”Dammiga handens galax” av Petter Åström – ett kosmiskt tecken på att julstädningen närmar sig.
Varför dammar det så om den här galaxen?
NGC 2146 i Giraffen (Camelopardalis) är en skev atypisk (pec) stavspiralgalax, klass SB(s)ab pec, som har blivit kraftigt gravitationellt påverkad av en tidigare nära interaktion med en annan galax, vilken vi nu förmodligen ser slutskedet av. Effekterna syns bland annat i den dramatiska, ”dammiga” stoftarmen som skär rakt över centrum – en arm som tros ha vridits ungefär 45° vid mötet. Interaktionen har också triggat en hög stjärnbildningstakt (starburst), som tydlig avslöjar sig i infrarött.
Galaxen ligger relativt nära oss (ca 55–70 miljoner ljusår), är ungefär stor som Vintergatan och ett skolboksexempel på hur gravitationella möten omformar galaxer och tänder stjärnbildning. På himlavalvet ligger den hyfsat nära norra himmelspolen i Giraffen, vilket gör den gynnsamt placerad för oss nordbor: synlig redan i mindre teleskop, men blir intressant först från cirka 16″ apertur under mörk himmel. Det engelska namnet Dusty Hand Galaxy kommer av att, de av kollisionen utdragna, stoftstråken som framträder kontrastrikt framför centrum liknar en skeletthand. Resten överlåter vi till din fantasi.
Grattis till en mycket fin bild på ett ovanligt objekt Petter – @petter_astrom!
Direktlänk till diskussionstråden med högupplöst bild och bilddata.
/Fredrik Silow och Peter Folkesson
för Nattmolnetredaktionen. . .
Varje Månadens bild kvalificerar sig automatiskt till Årets bild. Läs mer om Månadens bild och vad som gäller för den rullande tävlingen i första inlägget i denna tråd.
Fortsätt ladda upp era bilder på Nattmolnet — Månadens bild 2025 har nu enbart december månad kvar. Och varje vinnare kvalificerar sig automatiskt till en nominering i tävlingen om Årets bild, vars vinnare avslöjas i nr 1 2026 av SAAFs tidskrift.
Senaste diskussionerna
-
svar av
Månadens bild i galleriet
-
- SH2-136 (Göran Stenberg)
Årets bild i galleriet
-
- C/2023 A3 (Tsuchinshan- ATLAS) (Andreas Holmström)
Senaste bilderna i forumet
-
- Patchick 4 (Sven Eklund)
-
- M51 (Petter Åström)
-
- Solen (Peter R)
Senaste nytt från SAAF-webben
- Variabelmöte 12/5 – öppet för alla, speciellt nyfikna astrofotografer
- Introduktionsmöte om bildbehandling i Siril, 26 mars
- Årsmöte i SAAF – 16 april 2026
- Vårhimlens pärlor – observationskafé med SAAF, 25 februari
- Leoträffen — ny observationsträff med SAAF, 10–11 april på Öland
- Årets första variabelmöte 12 mars – välkommen alla SAAF-medlemmar
- Värmland Star Party 2026
- Apertur blir SAAF:s nya medlemstidskrift!
- Telescopium nummer 4 2025 snart ute – 93:e och sista numret!
- Observationsbeställningar – nytt sätt att ta bilder med fjärrteleskopet
