Svar till: Western Australia DS-expeditionen 2025

[Johan Warell]

Det har varit några helt fantastiska nätter här down under, de tre senaste “allnighters”. Att kunna observera i 25 graders värme med t-shirt och kortbyxor under varma lätta vindar och inte någon antydan till dagg är verkligen en lyx. Hittills har vi fått 55 timmar under en i det närmaste perfekt stjärnhimmel.

De extremt svaga och utbredda motskenet, zodiakalbandet och Magellans spöke har varit synliga under alla nätter. De kan ses endast genom att jämföra himlens ljusstyrka över ett stort område. Vi har också följt motljuset, den lättaste att se av de tre, flytta sig över himlen i Virgo i takt med antisolarpunktens rörelse.

Vintergatan är övermäktig med mängder av strukturerade mörka nebulosor, lätt synliga med direkt seende redan för blotta ögat. Tarantelnebulosan i LMC är lätt med direkt seende och SMC kan ses även i undre kulmination.

Riktigt mörkt här alltså, även om SQML-mätarna inte har visat så mörkt som vi hade förväntat. Jag har gjort noggranna mätningar på flera punkter på himlen varje natt. Timos mätare har nått 21,8 medan två andra mer moderna som har tillverkats långt senare inte har visat bättre än 21,5. Spontant skulle jag säga att Timos mätare ligger närmare sanningen med tanke på himlens visuella kvalitet. Något skumt på gång här som måste redas ut.

Det har varit kul att testa sin observationsförmåga på en himmel som inte begränsar möjligheten att se riktigt svaga objekt. Centaurus A är extremt svag men ändå synlig med indirekt seende för blotta ögat, liksom M4 som är svårare än man kan tro eftersom den är diffus även utan optiska hjälpmedel.

När jag inte har fotat har jag obsat visuellt med Timos 25×100 och min Comet Catcher, ett ljusstarkt “richest field-teleskop” (RFT), bland annat objekt i LMC och SMC. Det har blivit 205 ordentliga observationer, de flesta av nya objekt. Området runt eta Carinae kan man spendera timmar i på jakt efter öppna hopar och nebulosor.

Herschels stråle, den ljusaste delen av Velas supernovarest, är häftig i CC:n x31 med UHC-filter. Humunculusnebulosan vid eta Carinae var en riktig överaskning i 25 cm x178 utan filter med sin bruna färg och sin ringa storlek. “Södra ringnebulosan” NGC 3132 med sin ljusa centralstjärna är fin i CC x200 men slår inte sitt nordliga original.

Vissa objekt har jag också tecknat, som eta Carinae, Humunculusnebulosan, Taranteln, Lambda Centaurinebulosan och Herschels stråle.

Natten i Kalbarriparken skymtade jag Hästhuvudnebulosan med 25×100-kikaren. Denna observation kunde jag bekräfta i går kväll, då vi även såg den i 25 cm x39 med UHC. Bästa vyn var faktiskt i CC:n vid x31 utan filter. Man behöver inga stora teleskop och filter för att se den om man har en mycket mörk himmel. Höjden var ca 30 grader.

Nu har vi kommit in i en mer ostadig period och förväntar oss spridda moln de kommande nätterna. Vi har en vecka kvar här innan det bär hemåt igen.

 

• Det här svaret redigerades för 1 år sedan av Johan Warell.
• Det här svaret redigerades för 1 år sedan av Johan Warell.
• Det här svaret redigerades för 1 år sedan av Johan Warell.
• Det här svaret redigerades för 1 år sedan av Johan Warell.