Venus och Jupiter i konjunktion

[PeterR]

I eftermiddags riggade jag min WO FLT-110 aporefraktor för att försöka fånga Venus och Jupiter.
Genom att utgå från solen gick det ganska lätt att hitta Venus som lyser otroligt starkt även dagtid.
Därifrån försökte jag sedan hitta Jupiter som var betydligt svårare då den nästan helt smälte in i den ljusa himmelsbakgrunden. Till och med när den låg mitt i synfältet var den nästan osynlig men efter några minuter kunde jag även börja skönja de båda mörkare ekvatorialbanden. Solen stod då på en altitud av ca. 30°
Jag tog 8.000 frames och efter stackningen och efterbehandlingen kom den fram ganska skaplig.
Venus är främst tagen med L-filter men jag la även till lite data från IR 850nm och UV filtrena.
Lite innan midnatt tog jag sedan stadsvyn med planeterna som närmar sig horisonten.

Objekt: Jupiter och Venus
Objekttyp: Planet
Teleskop/objektiv: WO FLT-110 Aporefraktor
Montering: iOptron EC-60
Kamera: ASI462
Ytterligare utrustning: 4x TeleVue PowerMate
Plats: Kungsholmen, Stockholm
Mjukvara: FireCapture
Filter: L, IR 850nm, UV
Fotograf: Peter R
Lokalförening: SAAF
Datum (UT): 2026-06-08
Tid (UT): 15:35 UT
Exponeringstid: Olika
Bildbehandling: AS4!, Photoshop
Autoguidning: Nej

Attachments:

1. 

   P3A0673-03H.jpg
   

[timokarhula]

Snyggt Peter!  Att Jupiter kunde uppvisa så mycket detaljer på dagtid.

Jag spanade också in konjunktionen igår kväll.  Jupiters och Venus separation var 1°.8 men kommer att vara något närmare ikväll, 1°.6.  Kunde du se Merkurius också?  Jag hann se Merkurius med 10×50-kikare precis innan den försvann bakom en molnbank.  Detta var den 90:e merkuriusapparitionen jag sett.

/Timo K

[PeterR]

Tack Timo,

Ja, resultatet på Jupiter blev en bra bit över förväntan och jag lyckades även fotografera Callisto, Europa och Io så ner till magnitud 6,45!

Jag försökte mig inte på Merkurius igår men såg den tydligt med 8×42 kikare för några dagar sedan mycket nära horisonten.

/*Peter R

[timokarhula]

Otroligt!  En gång har jag lyckats se en jupitermåne i dagsljus.  Den 29 mars 2012 kunde jag med VARFs datorstyrda Celestron 9.25 och 290x förstoring skymta Ganymedes (magnitud 5.2) två minuter innan solnedgången.  Några minuter senare började alla fyra månarna synas.  Lustigt nog låg den innersta månen Io nu ytterst av de galileiska månarna.  Borde vara sällsynt?

/Timo K

[PeterR]

Intressant frågeställning. Om det bara varit för Io, Europa och Ganymedes så hade problemet varit lättare att räkna på då de befinner sig i resonans 1:2:4. Men Callisto är en joker och befinner sig oftast på en hög elongation från Jupiter så det inträffar inte speciellt ofta. Men som genom ett märkligt sammanträffande befinner sig Io idag 10 juni igen som mest avlägsen av de 4 månarna!

EDIT:

Jag har nu bytt ut grafiken som var lite överdrivet svårläst mot en som tydligare visar de tillfällen då Io kommer att ha den största elongationen från Jupiter av samtliga 4 månarna under juli månad som exempel. Som syns så är det 2 korta tillfällen som jag har ritat in som lila staplar. Sett på perioden juni 2026 till maj 2027 har jag hittat totalt 10 tillfällen som visar sig vara väldigt ojämt fördelade: 2 månader med 2 tillfällen, 6 månader med 1 tillfälle och 4 månader helt utan.

• Det här svaret redigerades för 1 månad av PeterR.

[Författare]

Inlägg