Forum Replies Created
-
Planeten Mars fotograferad vid samma tillfälle som Jupiter här ovan alltså under medelmåttiga förhållanden. Johan Warell skrev under sin publicerade bild den 11:e “Den långa mörka rännan Rima Borealis tudelar norra polarkalotten” och jag tycker att man kan skönja den väldigt svagt även i min bild.
Det mörka området ovanför bildens mitt är Terra Meridiani. Fram till oppositionerna 2016 och 2018 låg den frilagd med en ljusare region ovanför men den verkar undan för undan ha fördunklats https://stsci-opo.org/STScI-01EVSZXJDA88VMPPT9D0V5QFGB.png. Dessa bilder visar norr uppåt och 2018 härjade en stor sandstorm som gjorde alla albedostrukturer mindre tydliga.
+2Den här bilden som är en av de tydligaste av totalt ca 80 bilder illustrerar ovanstående bildbehandlingsresonemang.
Den övre raden visar hur osynlig kometen är både i RGB och i de 3 enskilda färgkanalerna med i stort sett original färgbalans. Genom att skifta färgbalansen, öka kontrasten och skärpan framträder kometen och svansen. Jag har genomgående använt mig av råfilerna i 16 bitar som är ställda i Adobe CameraRaw.
Bruset som blir väldigt framträdande får man reducera genom att stacka flera bilder. Här har jag stackat 5 stycken men det räcker inte för att få en helt jämn bakgrund.
Attachments:
Tack alla
Hej Johan. Jag tog 2 bilder vid varje helminut från 07:35 till 08:15, en med uppmätt normalexponering och en med +1 steg. “Olika exponeringar” betyder att jag varje minut också kompenserade för att himmeln blev ljusare så exponeringstiden ökade kontinuerligt från 1/12 s – f/5,6 – Iso 400 till 1/125 s för sista bilden.
Eftersom jag trodde att det skulle bli lätt att detektera kometen på bilderna så var jag lite “slarvig” vid fotograferingen och det kan skifta med upp till 7-8 sekunder från helminuten mellan bildparen. Det låter kanske inte som så mycket men i praktiken motsvarar det flera pixlars vobblande av kometens koma från bild till bild vid en inverterad tracking, dvs en motsvarande förskjutning av bilderna för en stackning. Det går ju att göra ett excelark med den exakta pixelförskjutningen i x och y mellan tagningarna (men kan nog bortse från fältrotationen under ett så pass kort intervall) men kändes som väldigt tidskrävande metod med högst osäkert resultat.
Jag hade nog ändå testat detta om inget annat hade hjälpt men lösningen var mycket enklare. Man måste jobba med råfilerna och någorlunda neutralisera färgbalansen i den del av himmeln där kometen befinner sig samtidigt som man ökar på kontrasten, skärpan och allt som kan öka separationen mellan pixelvärdena, det är ju bara frågan om att få fram en positiv detektering i detta skede och inte en vacker gryningsbild, det kommer senare. Att neutralisera färgbalansen är det viktiga steget för färgerna är väldigt mättade, nära saturering från det orangeröda nertill till det turkosblåa upptill. Luminans och mättnad är de 2 beståndsdelarna i alla färgbilder men även varandras motsatser dvs en hög mättnad minskar separationen i luminans som står för kontrasten. Genom att neutralisera färgbalansen så bidrar alla 3 färgkanalerna i högre grad till luminansinformationen i bilderna. Ock då kunde jag se den lilla ljusa punkten som förflyttade sig från bild till bild
Nu i efterhand så kan jag tänka mig att det troligtvis också fungerar genom att omvandla alla bilder till gråskala eller bara använda grönkanalen som står för 2/4 ljuskänsliga sensorer jämfört med rött och blått som bara står för 1/4 vardera. Jag ska testa det senare.
En gång man har detekterat kometen är det lätt att göra en visuell förskjutning och stackning. Detaljbilden på kometen är en stack av 4 bilder och gjorde att den lilla svansen blev synlig.
/*Peter R
Tack Hans,
Men jag skulle nästan ändå vilja hålla med dig om att den är “osynlig”.
Jag har gått igenom alla bilder jättenoga flera gånger och det fanns inte en tillstymmelse till någon ljus prick. Men så kom jag på en ny bildbehandlingsidé och då dök den diskret upp på samtliga bilder med en regelbunden förskjutning. Jag borde ha satt kameran med följe på en kameravridare för då kan man stacka 20-30 bilder även av något som verkar osynligt. Det var så jag lyckades få fram en några timmars gammal Danjonmåne mitt på dagen för några år sedan men jag trodde inte att det skulle vara så knepigt att få syn på denna komet.
+1Tack Hans, så är det nog för trots att jag vet exakt var kometen borde befinna sig i bilderna så finns det absolut ingen avvikelse från himmelsbakgrunden.
Simuleringen i SkySafari visade att vinklarna gjorde det värt ett försök och det var ändå en fantastisk gryning att njuta av och väl värd att försaka lite nattsömn på.
Attachments:
Lite innan midnatt när jag skulle ta mina sista sekvenser så ökade turbulensen markant och det såg ut som vågor som sköljde över Jupiter. Jag fortsatte ändå och tog 4st sekvenser på 3.000 bilder var och stackade totalt 10.560.
Till vänster en typiskt representativ enskild frame och till höger det stackade och efterbehandlade resultatet. Visst är det sämre än bilden ovan men fortfarande en användbar bild. Den stora röda fläcken GRS syns vid den vänstra kanten. Slutsatsen är väl att man aldrig ska ge upp.
Tack Johan,
Ja, det stämmer och det var därför jag skrev “Planeterna är inte i inbördes rätt skala”.
Som du ser så har jag fått med både Jupiters och Uranus 4 ljusaste månar i familjeporträttet. Callisto, längst upp till höger i bild, befann sig nästan i maximal elongation så det fick bestämma en rimlig storlek på bilden. Hade jag då behållt samma skala på planeternas synbara diameter så hade Mars bara blivit 20 pixlar mot 50 nu, Uranus ca 7 pixlar bred i stället för 13 och dess månar hade knappast synts så jag valde att presentera dem på ett mera visuellt tilltalande sätt
Imponerande fin bild av Saturnus
Men som Johan undrar jag varför du inte nämner något om teleskopet eller kameran som du har använt. Det ska ju till ett ordentligt fokalavstånd för att komma upp i den här bildskalan
/*Peter R
Tillägg: Månen Titan syns svagt ovanför Saturnus sydpol och förstärker man bilden kraftigt framträder även Tethys aldeles i bildkanten till vänster om ringen.
Det finns en annan lösning och det är att köpa en enkel 2x Barlow lins. Resultatet kombinerat med eran 25mm motsvarar ett 12,5 mm. Om ni har en Explorer 130 som är f/7 så ger 25mm en förstoring på 36x och kombinerat med en 2x Barlow får ni 72x vilket kan ge fina vyer av månen och planeterna. Även enkla barlows för några hundralappar brukar kunna vara relativt bra optiskt
Det finns en annan modell av teleskopet som heter Explorer 130P (med parabolisk spegel) som ligger på f/5 och är det den ni har så får ni 26x resp 52x och då kanske en 3x Barlow eller ett 8mm okular vore att föredra för att komma upp i ca 80x förstoring.
Det finns en ganska bra mobiltelefonadapter, Celestron NexYZ, som tillåter injustering av telefonen i alla 3 axlarna, därav namnet. Men jag tycker inte den är så lätt att använda i praktiken så jag använder ofta telefonen handhållet framför okularet när jag fotograferar månen (se bifogade bilder). Ett annat problem som jag har med min iPhone 13 är att den har ofta svårt att hitta rätt fokus och skiftar lins mellan normal och 3x zoom. Då kan det vara bra att ha en photo app som exempelvis ProCamera som tillåter att låsa den till en bestämd lins samt att fokusera manuellt. Planeterna är däremot svåra att få bra med en mobil.
/*Peter R
Attachments:
+2
