[Hans Bengtsson]

”Solen glimmar blank och trind”.

När Bellman plitade ner dessa bevingade ord tänkte han garanterat inte på innebörden av uttrycket blank sol inom astronomin. Det betyder att solskivan saknar fläckar.

Nu på kvällen den 18 september är solen faktiskt blank. Den aktiva regionen AR 4528 har just klivit bortanför västkanten och kan inte längre ses från jorden.

Den tillfälliga frånvaron av fläckar kommer inte att resultera i internationellt solfläckstal noll idag, eftersom SILSO tar hänsyn till hela dygnet, och detta dygn har inte ett helt fläckfritt förflutet. Men kanske i morgon, om ingen ny fläck skulle få för sig att träda in på scenen.

Vi hade tre fläckfria dygn den 9-11 december 2021. Visserligen blev det rätt nära den 22 februari i år, det dygnet landade SILSO-talet på 4, men måhända får vi redan i morgon uppleva första blanka dygnet på nästan fem år.

Attachments:

1. 

   IMG_9635.jpeg
   

[Hans Bengtsson]

Som Timo Karhula rapporterat, blir supernovan allt ljusare. Visuell magnitud 12.3 på kvällen 10 september.

Stjärnan finns nu också med hos AAVSO, med namnet SN 2026aaiv, dvs med mellanslag efter SN. Hos SVO är namnet SN2026aaiv (utan mellanslag).

Kartan nedan innehåller de V-magnituder för jämförelsestjärnor som AAVSO och vi använder. Jag har där också skrivit NGC-nummer för galaxerna i området.

Ett objekt som jag tyckte såg misstänkt galaxlikt ut har visat sig vara en dubbelstjärna. Beteckningen är omväxlande NGC 7325 och NGC 7327 i kataloger, båda dessa namn fungerar exempelvis på DSS Plate Finder. På kartan har jag gett namnet PGC 69291. Men objektet har alltså inget med galaxer att göra.

 

• Det här svaret redigerades för 1 vecka av Hans Bengtsson.

Attachments:

1. 

   IMG_9552.jpeg
   

[Hans Bengtsson]

Ja, det är fullt möjligt att detta är en platånova (P-nova), vi får se om platån håller på ett tag.

Platånova var en av sju novatyper som Strope & Schaefer & Henden introducerade 2010, i huvudsak baserat på ljuskurvans utseende. Bifogar några klipp från den artikeln.

 

• Det här svaret redigerades för 1 vecka av Hans Bengtsson.

Attachments:

1. 

   IMG_9535.jpeg
   

2. 

   IMG_9534.jpeg
   

3. 

   IMG_9531.jpeg
   

[Hans Bengtsson]

Ett rykande färskt och pedagogiskt bra exempel hittar vi i Timo Karhulas obs av supernovan SN2026aaiv (se annan tråd).

Supernovan var lite besvärlig att se vid förstoring 6 D men relativt enkel vid 11 D. Jag menar att det är nästan ett standardscenario, man behöver ofta gå upp till minst 10 D för svaga stjärnor.

[Hans Bengtsson]

Det stämmer att AAVSO har ändrat utseende på hemsidan. Allmän info:

https://apps.aavso.org/v2/

Kartmaskinen VSP (9 sep: fungerar ibland, ibland inte!)

https://apps.aavso.org/vsp/

Ljuskurvor:

https://apps.aavso.org/v2/tools/light-curves/

Databasen VSX:

https://vsx.aavso.org/index.php?view=search.top

Några obsar av den aktuella supernovan står ej att finna hos AAVSO än så länge. Den finns inte heller i VSX.

• Det här svaret redigerades för 2 veckor av Hans Bengtsson.
• Det här svaret redigerades för 2 veckor av Hans Bengtsson.
• Det här svaret redigerades för 2 veckor av Hans Bengtsson.
• Det här svaret redigerades för 2 veckor sedan av Hans Bengtsson.

[Hans Bengtsson]

Namnet finns nu registrerat i SVO:

SN2026aaiv

[Hans Bengtsson]

Mina synpunkter i sammanfattning.

Utbredda nebulösa objekt:

Jag saknar i stort sett erfarenhet, men har förstås lagt märke till att det varierar enormt beroende på objektets egenskaper. Man får testa med olika instrument och olika förstoringar för bästa resultat.

Nedanstående bygger däremot på lång erfarenhet med främst Newton 6-tum f/5 och 8-tum f/5, från Göteborg, utan drivning, när det gäller att nå djupaste gränsmagnitud.

Stjärnor och kvasarer och små galaxkärnor:

Som hög förstoring är det lämpligt att åtminstone börja med 10 D. Fungerar i stort sett alltid oavsett yttre förhållanden.

Om man är ambitiös kan man gå vidare till ca 13 D (Whittaker-värdet). Fungerar i kanske 50 procent av fallen.

När allt stämmer kan man testa med 15 D. Det har jag dock aldrig gjort för egen del.

[Hans Bengtsson]

De utbredda och ytljussvaga objekten är verkligen speciella när det gäller synbarhet. Det är hänsyn till varje sådant objekts egenskaper som måste tas. Två exempel:

– Med mörk småländsk himmel kollade jag på M33 när jag just hade börjat med astronomi, det bör ha varit 1968 eller 1969. Syntes problemfritt med 7×50 fältkikare. Något år senare försökte jag med Newton 4.5-tum. Kunde inte se minsta spår av M33. Inte förvånande, men ganska symptomatiskt för utbredda objekt.

– Många år senare (2011) obsade jag en supernova i M101 med Newton 8-tum, från Göteborg. Såg supernovan. Såg stjärnor av magnitud 14. Såg inte galaxen (magnitud 9). Möjligen kunde jag ana att det fanns något suddigt i synfältet men inte mer än så. Att förstora hjälpte inte mycket, eftersom den ytljussvaga galaxstrukturen reagerade på nästan samma sätt som himmelsbakgrunden! Den mörknade kraftigt och kontrastförbättringen blev obetydlig. De ljussvaga och nästan punktformiga stjärnorna behöll däremot kontrasten och syntes bra.

[Hans Bengtsson]

Som traditionen bjuder, kommer här en månatlig kort rapport gällande solaktiviteten.

Augusti 2026 fick internationellt solfläckstal 76.0, vilket är lägsta värdet på fyra år. Ingen X-flare registrerades under månaden.

Den långsiktiga trenden är som väntat tydligt nedåtgående. Vad beträffar 13-månaders-talet har vi nu kommit fram till februari 2026, som landade på 99.8, dvs för första gången under denna fas av innevarande solcykel ligger det under 100. Förra gången vi hade ett lägre värde var i oktober 2022, då 98.9 noterades.

Kraftiga geomagnetiska stormar som genererar fina norrsken kan förekomma flera år efter cykelns maximum (oktober 2024), ska dock påpekas.

Diagrammet från SILSO visar månadsvärden i blått och långtidsvärden i rött. Zooma gärna in för att se detaljerna.

Attachments:

1. 

   IMG_9380.jpeg
   

[Hans Bengtsson]

Ett intressant nytt ATel om V0488 Sge. Den avtar snabbt i ljusstyrka.

Precis som Magnus har gjort, kunde ATel-författarna konstatera P Cygni-profil både vid H-alfa och H-beta den 25 augusti.

https://www.astronomerstelegram.org/?read=18021

Uppdatering med ytterligare ett ATel:

https://www.astronomerstelegram.org/?read=18022

Ännu en uppdatering:

https://www.astronomerstelegram.org/?read=18028

Och ett par till:

https://www.astronomerstelegram.org/?read=18033

https://www.astronomerstelegram.org/?read=18053

• Det här svaret redigerades för 3 veckor av Hans Bengtsson.
• Det här svaret redigerades för 3 veckor sedan av Hans Bengtsson.
• Det här svaret redigerades för 2 veckor av Hans Bengtsson.
• Det här svaret redigerades för 5 dagar av Hans Bengtsson.

[Hans Bengtsson]

Det kan också vara intressant att tänka på varför man kan se ljussvagare objekt när man ökar förstoringen. Det handlar om kontrast.

När man höjer förstoringen blir bilden mörkare. Allra ljusast bild har man för blotta ögat!

Nu är själva grejen att det först och främst är himmelsbakgrunden som mörknar. Rent teoretiskt mörknar en exakt punktkälla inte alls, men eftersom stjärnorna trots allt blir små fläckar snarare än punkter, så kommer även stjärnorna att mörkna något. Dock inte på långa vägar lika mycket som bakgrunden. Alltså får man ökad kontrast mellan ljus och mörker, och stjärnor som inte alls har kunnat skönjas vid låg förstoring kan bli hur enkla som helst att se vid hög förstoring. Även den förbättrade upplösningen bidrar förstås, speciellt i täta stjärnfält.

När jag på 90-talet använde Newton 6-tum f/5 (på en kulle i närheten) brukade jag först använda 8.3 D som hög förstoring. Om jag ändå inte såg den sökta stjärnan gick jag upp till 12.5 D, vilket ibland hjälpte och ibland inte.

När jag på senare tid har använt Newton 8-tum f/5 från balkongen i Göteborg har jag med zoom först använt 6.6 D när stjärnan varit svag. Om jag fortfarande inte sett stjärnan har jag bytt till fast okular och fått 10.0 D. Det har nästan alltid förbättrat gränsmagnituden med cirka en halv magnitud, från 13.0 till 13.5, ibland från 13.5 till 14.0, i enstaka fall ned till 14.5.

Under variabelpassen på 90-talet hände det att jag gjorde ett litet uppehåll på en timme eller så, och kollade istället på en del deep-sky-objekt som jag inte tidigare hade sett. Utan att anteckna eller rapportera, och jag har i stort sett glömt vilka objekt det var. Men det jag minns är att det vanligen krävdes åtminstone 8.3 D för att jag skulle se objekten, och det hände förstås också att jag ändå inte såg dem.

Rent generellt tycker jag att man bör ha ett bra okular som ger förstoring minst 10 D, annars är man inte i närheten av att nyttja teleskopets fulla kapacitet när det gäller ljussvaga objekt. Men gärna också okular som ger 13 D eller vid mycket goda förhållanden 15 D.

Den legendariske franske amatörastronomen Maurice Duruy använde rutinmässigt 600x-900x förstoring när han med sitt Newton 24-tum studerade variabla stjärnor och kvasarer kring magnitud 15-17. Det motsvarade 10-15 D. När jag i augusti 1971, det är länge sedan, såg Ringnebulosan med det teleskopet och hög förstoring blev jag överraskad av två saker: dels hur väldigt stor denna lilla nebulosa framträdde i okularet, och dels hur ljussvag centralstjärnan faktiskt var.

• Det här svaret redigerades för 3 veckor av Hans Bengtsson.
• Det här svaret redigerades för 2 veckor av Hans Bengtsson.

[Hans Bengtsson]

För stjärnor har jag alltid tyckt att Whittaker-gränsen 13 D (där D är öppningen i cm) stämt väldigt bra. Detta förutsatt goda men inte optimala förhållanden. Med högre förstoring brukar jag inte se svagare stjärnor, de blir bara suddigare.

Rent antalsmässigt skulle jag tro att 13 D gäller även för deep-sky, eftersom de flesta sådana objekt som kan ses är mer eller mindre stjärnlika galaxkärnor. Men det hela beror enormt mycket på vilket objekt det handlar om. Svaga utbredda objekt kan kräva att man får in hela objektet i synfältet för att de ska kunna uppfattas.

[Hans Bengtsson]

SS Cyg är åter i utbrott just nu (28 augusti). Med stor sannolikhet är detta utbrott kort, i likhet med förra.

Attachments:

1. 

   IMG_9369.jpeg
   

[Hans Bengtsson]

Aha, det var detaljer som jag inte kände till. Jag tänkte mera att obsar kunde skickas från det gamla namnet till det nya, och att det då skulle underlätta om det nya namnet redan fanns registrerat. Men jag förstår nu att det handlar om en omdöpning, och att det då blir konflikt ifall det nya namnet redan finns.

Ska tänka på det när nästa nova kommer.

Är det fortfarande möjligt att registrera obsar med namnet Nova Sge 2026? Dvs finns det någon spegling som automatiskt döper om till V0488 Sge? Eller är det enbart det nya namnet som nu gäller?

[Hans Bengtsson]

En liten påminnelse för er som vill se en delvis förmörkad fredagsmorgonmåne.

[Författare]

Inlägg