Svar till: Att välja Dobson-teleskop: Skyliner vs ES Ultralight Truss
I likhet med mig tror jag att många nya observatörer har gått igenom tre faser när det gäller instrumentets öppning vs förstoringen:
1. Innan man vet något alls så tänker man att det är förstoringen som avgör hur svaga stjärnor man kan se.
2. Snart får man lära sig att det inte alls är förstoringen utan instrumentets öppning som betyder något.
3. Vid minsta lilla praktiska test upptäcker man att det är öppning och förstoring i kombination som avgör.
Jag blev medveten om detta när jag precis hade börjat (1969) med hobbyn, och inte kunde undgå att märka att de flesta stjärnor jag såg i min 5 cm refraktor på bordsstativ (50x eller om det var 40x?) inte alls kunde skymtas med 7×50 fältkikare. Trots att öppningen i båda fallen var 5 cm.
Det jag hade läst var formellt helt korrekt: instrumentets ljussamlande förmåga beror endast på objektivets öppning. Men: det är inte bara den ljussamlande förmågan som avgör gränsmagnituden, utan även kontrasten mot bakgrunden. Och den ökar med högre förstoring.
Jag får erkänna att det dröjde många år innan jag insåg fullt ut hur långt det faktiskt går att pressa gränsmagnituden genom att öka förstoringen. Det var när jag till en Newton 6-tum f/5 började använda 4 mm okular istället för 6 mm för högsta förstoring. Funkade förvånansvärt ofta att skönja svaga stjärnor med 4 mm trots att de var osynliga med 6 mm.
Men, som sagt, stjärnor och nebulösa objekt är två ting som observationsmässigt kan skilja sig åt mycket vad gäller metoder.
