Forumsvar skapade
-
Tack Fredrik. Jag trodde initialt att detta var den minsta partiella umbrala månförmörkelsen som jag observerat, 8.5%. Kollade i mina loggar och noterade att jag faktiskt sett en som var något mindre. Såg nämligen en 6.2% månförmörkelse från Australien den 17 oktober 2005.
Morgonens nebulosa var dock den (tangerat) största jag sett. Den täckte åtminstone 180×180 grader av himlen. 🙂 Tänkte försöka hitta Merkurius också men det var dömt att misslyckas.
/Timo K
Obsade nyss den partiella månförmörkelsen. Himlen var fylld med dimma så endast de ljusaste stjärnorna syntes men dimman påverkade inte fullmånen avsevärt. Månen låg ovanligt mycket på sniskan medurs. Här följer en kort redogörelse under förloppet för min 25:e observerade månförmörkelse.
Klockan 3.45 noterade jag med blotta ögat en svag schattering mot “klockan halv ett” (där “klockan 12” är rakt upp från månens centrum). Man såg det aningen mörkare området bäst om man bara gav en snabb titt mot månen så att man inte blev bländad.
Kl 4.05 märkte jag tydligt att området mot “klockan 1” var mörkare. Det sträckte sig ungefär halvvägs mot månens centrum.
Kl 4.13 började den umbrala förmörkelsen. Sedd med 7×50-kikare var kanten mot “klockan halv två” tydligt mörk.
Kl 4.18 kunde jag inte avgöra med blotta ögat om jag kunde se hela månranden. Med 7×50 tycktes den förmörkade randen vara plan.
Kl 4.27 såg umbrans kant rak ut sedd med blotta ögat.
Kl 4.28 var umbrans kant något böjd sedd med 7×50. Kunde inte längre se den förmörkade månranden.
Kl 4.44 inträffade förmörkelsens maximum då 8.5% av månens diameter var umbralt förmörkad. Sedd med 7×50 sträckte sig kärnskuggan till Mare Imbrium.
Kl 5.15 var det svårt att avgöra med 7×50 om det var kärnskuggan eller halvskuggan som ännu syntes mot “kl 3”.
Kl 5.16 var i alla fall penumbran mycket tydlig även med blotta ögat efter att den umbrala förmörkelsen just hade avslutat.
Kl 5.41 var penumbran fortfarande skönjbar vid den högra månkanten.
En helt OK månförmörkelse trots denna tidiga timma (dimma).
/Timo K
För den djuprymdsintresserade vill jag påpeka att det finns flera spännande men utmanande stjärnhopar alldeles i närheten av Nova Vul 2024.
Den första är Czernik 40, endast 11′ NW om novan! Dess ljusstarkaste stjärnor lyser bara med 15 magnituden. Jag kunde inte se någonting här (än).
Den andra är NGC6827, 1°.4 E om novan. På foton ser den ut som en liten, 2′ bred, klotformig stjärnhop. Här kunde jag skymta tre enskilda stjärnor. Det ska bli spännande att se hur de ser ut när det blivit helt mörkt.
En tredje grupp är French 3, en pilformad asterism 4′ NE om Czernik 40.
Som grädde på moset finns en annan asterism Dias 7, endast 7′ SE om NGC6827!
/Timo K
Denna regelbundenhet heter Meton-cykeln och dess period är 235 synodiska månader eller 19 år. När månens uppstigande nodens longitud (där månbanan skär ekliptikan på väg norrut) sammanfaller med vårdagjämningspunkten uppnår månen extrema plus- och minusdeklinationer. Då adderas ekliptikans lutning (23°) med månbanans lutning (5°).
Efter 19 år är månfaserna de samma på ungefär samma datum. Det betyder att sol- och månförmörkelser inträffar ungefär på samma datum vart 19 år. Redan astronomen Meton av Aten kom på detta 432 år f.Kr.
/Timo K
Här kommer då en lite sen rapport från Texas-förmörkelsen. En grupp från Västerås bokade resan till Texas då VARFs ordförande Jim Gage kommer från Houston och hans släktingar bor i trakten. Väderprognoserna från en vecka innan eklipsen var övervägande ganska negativa. I bästa fall skulle det bli växlande molnighet.
På lördagen sammanstrålade vi med gruppen från UAA, Uppsala, hemma hos Jims kusin. Lördagen var varm och solig. Söndag kväll före förmörkelsen var himlen ännu klar och vi observerade den något ljusförorenade himlen (SQM-L 20.7) från Langfords Ranch NW om Waco, en mil från centrallinjen dit det fullbokade Texas Star Party hade flyttats och tidigarelagts i år pga eklipsen. Vi kunde i alla fall se den 4 mag komet 12P/Pons-Brooks med en uppåtpekande svans. M83 kunde jag lokalisera med 20×80-kikaren. Vi skulle ha försökt se Omega Centauri senare men det var nog en för ljus horisont mot syd åt Waco / Houston hållet. Senare mulnade det på.
Måndag morgon var fortfarande mulen men det började spricka upp så småningom. Vi ställde upp våra stativ, kameror och kikare på ranchen där det fanns Texas Longhorn kor. Solen sken varmt mellan de tunna molnen. Första kontakt skedde klockan 12:21. Ett litet bett mot “klockan halv fyra” kunde urskiljas. Med teleskop kunde jag räkna till sju solfläckar i två grupper.
Jag monitorerade temperaturen i skuggan. Som högst var det +28°.9 vid första kontakt. Den sjönk till +23°.2 vid andra kontakt, en temperatursänkning med 5°.7. Efter förmörkelsen ökade temperaturen igen.
En reporter från Sveriges Radio hade också rest från Västerås till Texas för att göra ett reportage om oss. Jag och Jim fick en mikrofonmygga som skulle spela in våra reaktioner och en direktintervju gjordes som sändes i lokalradion dagen efter, https://sverigesradio.se/artikel/lansborna-sag-solformorkelsen-pa-plats-i-texas . Ett längre reportage lär komma framöver.
Jag videofilmade förmörkelsen till strax efter tredje kontakt. Förmörkelsen skedde högt upp på himlen, 66°, vilket ökade chansen att moln inte skulle förstöra sikten. Venus och Jupiter dök upp på ömse sidor av solen innan andra kontakt och det fanns lite moln åt de hållen.
9 sekunder innan totaliteten avlägsnar jag mylarfiltret framför videokamerans objektiv och fångar en överexponerad solskära men redan nu syns den inre, ljusa koronan på motsatta sidan av fotosfären. Diamantringen lyser uppe till vänster, en kort rad av Bailys pärlor och en protuberans rakt upp och en rakt till vänster syns. Totaliteten börjar! Solskivan ser ut som ett overkligt svart hål på himlen och runt den en silvervit korona som sträcker sig knappt en soldiameter ut symmetriskt i alla riktningar (som det brukar göra nära solfläcksmaxima).
Jag försökte med 20×80 och 10×50 kikare på fri hand se komet Pons-Brooks. Den skulle vara lätt att lokalisera 6° från Jupiter men kunde inte se kometen med en kort titt. Inte heller Mars och Saturnus som var i konjunktion med varandra på höger sida om solen. Där fanns det mera moln.
Det fanns en damm i närheten av oss och grodorna där började kväka som galningar under totaliteten! Efter 4 minuter ser man två stora protuberanser komma fram. Den största var mot “klockan 5”. Ett koronahål syns mot ”klockan halv 6”, strax till vänster om den stora protuberansen.
Sakta dyker Bailys pärlrad upp igen med den andra ljusa diamantringen som innebar slutet av totaliteten. Det stämde att totaliteten varade i 4 minuter 21 sekunder från vår utsiktsplats men min videokameras klocka gick 3 sekunder före.
Otroligt vilken tur vi hade med vädret under dessa minuter! Alla tjohoade och vi alla närvarande, 16 svenskar och 16 amerikaner, firade med eklipsbubbelvatten. Sedan bjöd ranchägaren oss på en smaklig buffé med bland annat bringa (brisket). På natten badade en del av oss i en jacuzzi och en swimmingpool hos Jims släkting.
Det var min tionde centrala solförmörkelse men faktiskt min första resa till USA. Det var kul att besöka Naturhistoriska museet i Houston (massor av dinosaurieskelett), alligatorerna i Brazos Bend State Park, Waco Mammoth National Monument, NASA Space Center Houston, baseball-matchen mellan Houston Astros och Texas (Dallas) Rangers i Astrodome, Art Car Parade (nästan 300 tokigt utsmyckade bilar), Montgomery Rodeo och Galveston vid Mexikanska Golfen med delfiner som simmade utanför restaurangen. Sedan var det trevligt att känna av texanernas generositet.
Man brukar säga att den senaste eklipsen är alltid den bästa vilket verkar stämma. 🙂 Jag ska så småningom digitalisera videosnutten av förmörkelsen (samt mina övriga gamla!) så att de kan ses på nätet. De andra i våra grupper får gärna visa upp sina bilder innan.
Edit: Jag har extraherat några snapshots från min videofilm. I bilden langre_exponering tycker jag mig i en förstoring kunna urskilja mörka och ljusa detaljer (bl.a. Mare Imbrium och kratern Kopernikus?) på den annars svarta månskivan.
/Timo K
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
.
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
Attachments:
Bra och djup bild. Till vänster om centrum ser man dubbelsystemet NGC3561 / NGC3561A. NGC3561A är den märkliga galaxen där det sticker ut en plym mot norr. Galaxen kallas populärt för The Guitar. Under NGC3561 ser man en liten galax (NGC3561C, PGC33994) som av någon anledning har fått smeknamnet Ambartsumian’s Knot. Jag såg galaxerna (ej NGC3561C eller plymerna) med min 12 tums Dobson den 6 april 2018. I mitt rum hänger en tavla som den framlidne Jan Sandström hade målat och efter min observation insåg jag att det var dessa galaxer och några till som jag hade sett. Tavlan vann jag på en tipspromenad på Värmland Star Party för 20 år sedan.
/Timo K
PeterR skrev: 1844 började man misstänka att Sirius A hade en osynlig följeslagare eftersom den verkade wobbla och 1862 gjorde Alvan Clark en visuel detektering när han testade ett nytt 18,5″ teleskop, dåtidens största refraktor. Det påminner om hur man även upptäckte Neptunus och Pluto, först genom störningar i banorna, uträkningar och till slut observationer.
Sirius B är den första vita dvärg man har upptäckt.
Det är en sanning med modifikation. Omikron2 Eridani B (40 Eri B) är en vit dvärg på 16 ljusårs avstånd som sågs först av William Herschel 1783. Men det var först 1910 som man insåg att den absolut ljussvaga komponenten på grund av sin vita färg och spektrum, måste vara en vit dvärg. 40 Eri B är den enda vita dvärgen som enkelt kan ses med små teleskop för den befinner sig hela 83 bågsekunder från huvudstjärnan.
Edit: Mycket intressant och imponerande att se en animation av Sirius B rörelse! Jag har en gång lyckats se Sirius B visuellt. Det var från bushen i Western Australia den 14 februari 2016. Med 10-tums Dobson och 250x förstoring syntes Sirius B tidvis under flera sekunder när seeingen tillät, även med direkt seende. Separationen var då 10.4 bågsekunder. Observationen påminde mycket om hur centralstjärnan i M57 syns med större teleskop. Sirius höjd var 54° vilket möjliggjorde observationen. Temperaturen var då förresten +26° C och SQM-L 21.76. Ganska trevliga förhållanden (men senare på dagen blev officiella temperaturen +45°.). Som en dåligt uppvärmd sauna. 🙂
/Timo K
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
-
Det här svaret redigerades för 1 år av
