[timokarhula]

Märkte en lustig sak.  De fem ljusaste supernovorna som jag obsat har alla exploderat i galaxer inom Stora Björnen.  SN2011fe i M101 (magnitud 10.1), SN2014J i M82 (mag 10.7), SN1993J i M81 (min första supernova, mag 10.9), SN2023ixf i M101 (11.2) och nu SN2026sqf i NGC3310 (11.5).

Anledningen torde vara att galaxerna i Stora Björnens riktning ligger ovanligt nära Vintergatan samt att konstellationen är stor och cirkumpolär.

/Timo K

[timokarhula]

Kul!  Egentligen skall det vara 89 supernovor då jag sett två stycken i M74 (SN2002bo och SN2013ej).  SN2002bo finns i SVO men du hade missat att lista den.

Anledningen varför jag råkade komma på det är min text i nästa nummer av Populär Astronomi.  🙂

/Timo K

[timokarhula]

Jag lyckades obsa SN2026sqf inatt, klockan 0:42!  Eftersom det fortfarande är ljusa nätter här i Bergslagen så var jag inte säker på om jag skulle kunna se supernovan.  Eftersom det också var så få kalibreringsstjärnor så letade jag upp området på det gamla sättet, medelst stjärnhoppning.  Merak (Beta Ursae Majoris) var en lämplig stjärna att starta ifrån.  Efter mindre än en minut var jag inom området.  Modergalaxen NGC3310 syntes inte men däremot en ganska ljussvag stjärna.  Denna stjärna var supernovan SN2026sqf!  Jag kunde inte se galaxen NG3310 men denna “nya” stjärna var hur tydlig som helst.

Det var första gången som jag såg en supernova i juli månad, medan nätterna inte har hunnit mörkna.  Solhöjden var -10°.9, så bara nautisk skymning.  Jag skattade supernovan till magnitud 11.5 med mitt 12-tums teleskop och 188x förstoring.  En ganska ljus rackare med andra ord.  Den ljussvagaste stjärnan som jag noterade i synfältet var av mag 12.8.

/Timo K

[timokarhula]

Ja, ekliptikans lutning mot horisonten blir brantare ju mer man närmar sig ekvatorn. Angående att se Jupiter närmast solen så har jag sett Jupiter med blotta ögat på dagtid endast 5 grader från solen. Dock hjälpte en total solförmörkelse till bedriften i Zambia den 21 juni 2001. 😉

Den yngsta månskäran som jag sett med blotta ögat var på 20 timmar 37 minuter, den 5 mars 2011. Det var förresten den natten som jag utförde mitt bästa Messier-maraton med 88 M-objekt obsade med bara kikare från Virsbo. Dock har jag sett en 19 timmar 37 minuter måne före ny med blotta ögat, den 21 december 1995.

Det finns ett begrepp, “opposing crescents”, som betyder månskäror före och efter nymåne observerade två datum efter varandra. Det är möjligt att se opposing crescents om nymånen inträffar nära lokal midnatt. Då kan man i gynnsamma fall se en 18 timmar månskära före nymåne och en 18 timmar ung skära efter nymånen nästa kväll. Världsrekordet torde innehas av Alexander Seidler som såg den gamla och unga månskäran inom 34 timmar och 37 minuter den 31 december 2013 – 1 januari 2014. Optiska hjälpmedel är tillåtna vid observation av opposing crescents. 🙂

Den 21 december 2014 såg jag en 18 timmar 30 minuter månskära före ny. Den 22 december fanns det ett fönster på 1 timme 14 minuter mellan solnedgång och månnedgång så det fanns en stor chans att se opposing crescents. Tyvärr fanns det moln nära horisonten den kvällen. Det kunde ha blivit världsrekord med ca 31.5 timmar opposing crescents! 🙁 Däremot såg jag mycket enkelt månskäran kvällen efter (medan jag körde bil hem efter jobbet), 56 timmar efter obsen av den gamla månskäran.

/Timo K

[timokarhula]

Intressant försök.  Speciellt att du lyckades fånga Jupiter så nära solen på dagtid.  Jag har sett Jupiter med blotta ögat endast 10.6 grader ifrån solen (den 14 februari 2010) men då hade solen gått ned.  Den kvällen försökte jag se en 13 timmar ung månskära men misslyckades.

Värlsrekordet att se den yngsta månskäran innehas av iraniern Mohsen G. Mirsaeed i Iran. Han såg en 11 timmar och 40 minuter ung månskära den 7 september 2002.  Han använde en 40×150 Fujinon-kikare.

https://earthsky.org/space/what-is-the-youngest-moon-you-can-see-with-your-eye-alone/

https://skyandtelescope.org/astronomy-news/observing-news/thinnest-crescent-moon/

Edit:  Jag har sett 7 Danjon-månar (<24 timmar) och den yngsta var 15 timmar och 54 minuter ung, med 18×50 Canon IS-kikare den 25 april 2009.

/Timo K

[timokarhula]

Snyggt fångat, Peter!

/Timo K

[timokarhula]

Grattis till konjunktionsbilden!  Jag hade molnigt mot väster så det blev ingen observation.

Imorgon kväll, midsommarafton, passerar Venus den norra delen av M44 (Bikupan).  Kanske borde det vara möjligt att kunna fota eller se någon stjärna i M44 med teleskop?

/Timo K

[timokarhula]

Det går att urskilja någon enskild stjärna visuellt i M33 redan med normalstora teleskop.  De är faktiskt skenbart en magnitud ljusare än de ljusaste stjärnorna i M31. Den ljusaste stjärnan i M33 verkar vara den gula superjätten  [HS80] B324 i HII-regionen IC142.  Enligt Simbad är den av V-magnitud 14.9.  Jag identifierade stjärnan med 12-tums teleskop i oktober 2018.  [HS80] B324 är nog den mest avlägsna enskilda extragalaktiska stjärnan (icke-supernovan) som går att se med “normala” amatörteleskop, avstånd 2.83 miljoner ljusår.

/Timo K

[timokarhula]

Otroligt!  En gång har jag lyckats se en jupitermåne i dagsljus.  Den 29 mars 2012 kunde jag med VARFs datorstyrda Celestron 9.25 och 290x förstoring skymta Ganymedes (magnitud 5.2) två minuter innan solnedgången.  Några minuter senare började alla fyra månarna synas.  Lustigt nog låg den innersta månen Io nu ytterst av de galileiska månarna.  Borde vara sällsynt?

/Timo K

[timokarhula]

Snyggt Peter!  Att Jupiter kunde uppvisa så mycket detaljer på dagtid.

Jag spanade också in konjunktionen igår kväll.  Jupiters och Venus separation var 1°.8 men kommer att vara något närmare ikväll, 1°.6.  Kunde du se Merkurius också?  Jag hann se Merkurius med 10×50-kikare precis innan den försvann bakom en molnbank.  Detta var den 90:e merkuriusapparitionen jag sett.

/Timo K

[timokarhula]

Så synd att höra!  Här finns en lång intervju med Alan Hale (och några andra kända kometobservatörer / -upptäckare):

https://www.youtube.com/watch?v=WoALTZSS8Qk

/Timo K

 

[timokarhula]

Fantastiskt bra gjort Olle!  Du är Sveriges svar på Wil Tirion,

Wil Tirion – Wikipedia

Ronald Stoyan skickade mig 2014 ett gratis exemplar av den då nya Interstellarum Deep Sky Atlas.  Det berodde dels på att jag hade hjälpt honom med en del kataloger av mörka nebulosor samt mina Karhula-hopar/asterismer dryga 10 år tidigare.

/Timo K

[timokarhula]

Den 14.6 mag UCAC4-305-142110 är den (skenbart) närmaste stjärnan till Vintergatans supermassiva svarta hål Sagittarius A* som kan ses med amatörinstrument.  Enligt Gaia EDR3 är stjärnans avstånd 3600 ljusår jämfört med det galaktiska centrats avstånd på 27000 ljusår.  UCAC4-305-142110 börjar synas på din karta nr 4 och på den sista, karta nr 9, är stjärnan den ljusaste vid övre kanten.

Stjärnan S2 låg tydligen 0.599 bågsekunder ifrån (epok 2011.314) svarta hålet enligt The Guide Star Catalog, Version 2.4.2 som listar 3.5 miljarder objekt! S2 tycks ha i-magnituden 21.036.  Visuellt bör den vara av magnitud 50-60.  🙂

/Timo K

• Det här svaret redigerades för 2 månader av timokarhula.

[timokarhula]

Jag kollade upp i Cartes du Ciel, som bland annat använder UCAC-4 katalogen, så är den närmast plottade stjärnan till svarta hålet UCAC4-305-142110.  Den 14.6 mag stjärnan ligger 19 bågsekunder NE om Sgr A*.  Det är den ljusstarka stjärnan i övre kanten i den mest förstorade bilden i Olles sökarkartor.  Då inser man hur ljussvag S2-stjärnan är (även i IR)!

Gaia listar en G-mag 20.6 stjärna 11″ från svarta hålet.

/Timo K

[timokarhula]

Bra kartor!  Första gången som jag tittade “exakt” mot Vintergatans centrum var med min gamla Celestron-90 teleskop från Geraldton den 7 februari 1995.  Det blev något av en besvikelse för det syntes inte så värst många stjärnor precis där.  Det beror ju på de framförliggande absorberande stoftmolnen.  Noterade inte vilken stjärna som jag såg allra närmast centrum (Sgr A*).  Däremot såg jag flera öppna stjärnhopar i närheten, bland annat Collinder 347, Ruprecht 131 och Collinder 351.

/Timo K

[Författare]

Inlägg