Forum Replies Created
-
Hej!
Ja, bildplanet är inte plant, utan välvt. Det går inte att komma ifrån. Mitt råd är att optimera i mitten, så du får så hög upplösning som möjligt där. Det är normalt inte så stort område man är intresserad av, med högupplöst spektroskopi. Tänk att det är runt Ha-linjen som det är viktigt. Se här på ett spektrum av Be-stjärnan HD 24479:
Det är området mellan ca 6540 och 6580 som är viktigt här, och det är där upplösningen bör vara som störst.
Kollimera i 0:e ordningen, inte på spektrat, och se till så spalten är så skarp som det överhuvud taget är möjligt. Och fokusera sen huvudkameran på Ha-linjen. Så blir det kanon!
Magnus
Hej!
Kanon! Jag har hört Dirk prata om det och har försökt promota HOYS här och på VSP tidigare, med ganska liten framgång. Men det är precis som du säger Thomas ett jätteintressant projekt. Och passar perfekt för den här variabeln!
Magnus
Hej!
First light:
Med solen knappt synlig bakom träd och tunna moln en kort stund. Det är en del som behöver tweakas och fokusering behöver bli bättre osv, men det verkar ju funka 🙂
Magnus
Hej!
Nu är den klar!!
Kollimerad och kameralinsen preliminärt fokuserad. Nu väntar vi bara på en sol (kan ju ta ett tag…..)
Vem mer är på gång? Jag har skruvar och annat över som jag gärna delar med mig av 🙂
Magnus
Hej!
Kul, David!
Jag plockade in några tidigare obsar av superpucklar från tidigare utbrott och jämförde med din, i Peranso. Här är en tidigare till höger och dina obsar till vänster:
Tidsskalan är inte riktigt samma, din är lite mer utsträckt. Men de passar fint ihop, tycker jag. Som att du fångat en topp och sen en dal och nästan fram till botten, innan nästa utbrott kommer. Sinuskurva är det inte, men det är det väl sällan vid superpucklar? Det är lite “flicker” efter puckeln, som jag tolkar som turbulens i nån mening i ackreationsskivan – kan det vara nåt sånt? Alltså, det som lyser och formar superpuckeln är väl inte den heta punkten där materia “träffar” ackreationsskivan utan att skivan blir het och ändrar sina optiska egenskaper, och så får vi ett slags resonansfenomen som ger en period som typiskt är 10% längre än omloppstiden (hade det varit heta punkten hade det varit samma som omloppstiden). Men just nu har jag en lätt dimmig bild av förloppet. (jag tycker Helliers beskrivning av det är klargörande, mycket bättre än Warners – men minnet är som det är).
Anyway: nog är det en superpuckel du fångat, och nästan en hel period.
Sen tycker jag droppet i Airmass mitt i passet är mycket underligt. Meridianvändning, ja, men då ska ändå airmass vara kontinuerlig, ju – den vänder till samma punkt. Nåt mystiskt händer där.
Magnus
