Forumsvar skapade
-
För min del sträcker sig säsongen för att kunna observera T CrB, även vid minimum, från mitten av juli till mitten av december. Detta med 8-tummare från balkongen. Övriga tider under året kan jag vid behov ta ut min ultralätta refraktor 8 cm f/5 på videostativ och se i andra väderstreck.
Ska försöka att bidra så gott jag kan men lovar inget.
Boken är på 468 sidor, mycket välskriven och lättläst, svårt att sluta läsa när man börjat. Stabila och bra pärmar. Jag är säker på att du blir nöjd!
Det som jag i första hand tänker mig att Clark såg var en spökbild (lens flare) av Sirius A. Sådana är ju mycket vanliga när man visuellt observerar ljusstarka stjärnor.
Hela upplägget med att man väntade på att Sirius skulle vandra in i synfältet efter att ha varit dold bakom en husvägg känns ganska udda … om avsikten inte hade varit just att hitta Sirius kompanjon, som man visste fanns genom att stjärnans egenrörelse hade visat sig wobbla. Annars borde man ha väntat någon minut eller mer till Sirius gick fri utan problem. Men problemet var alltså att Sirius B i verkligheten måste ha drivit in efter Sirius A.
PS:
Jag har nu antecknat mig för fjärrlås av boken i klippet nedan. Det är Ashbrooks huvudsakliga källa när det gäller Clark.
-
Det här svaret redigerades för 2 år av
.
-
Det här svaret redigerades för 2 år av
-
Det här svaret redigerades för 2 år av
-
Det här svaret redigerades för 2 år av
Attachments:
Själva frågetecknet jag har gäller texten ”a faint star came into view three seconds before dazzling Sirius itself”. Och jag vet inte hur det kunde bli så att Sirius B kom in i synfältet före Sirius A. Alldeles oavsett hur synfältet är orienterat kommer ju en västligare stjärna (Sirius A) in i synfältet före en ostligare (Sirius B).
Hela den aktuella sidan ses nedan. Boken är mycket bra, jag sträckläste den i september 1985 då jag köpte den, och det var då jag fastnade för texten som jag citerar ovan.
Jag har ju egentligen inte svaret, men det som slog mig när jag läste kapitlet var att Sirius B vid den tiden, som nu, låg öster om huvudstjärnan, dvs var ”following”. Hur den trots detta kunde glida in i synfältet före huvudstjärnan förstår jag inte. Det borde ha varit precis tvärtom.
Minns att jag tänkte att det kanske inte var Sirius B som observerades vid det tillfället … utan möjligen en spökbild av Sirius A? En annan möjlighet är att Ashbrook helt enkelt citerat fel.
Det finns en märklig detalj när det gäller upptäckten av Sirius B, så som den beskrivits av Ashbrook (The Astronomical Scrapbook), se klipp. Jag minns att jag påpekade saken en gång på AstronomiGuiden eller kanske Astronet, men har aldrig sett någon annan göra det.
Vet ni vad jag tänker på?
Attachments:
Karta för 12P ges nedan, gällande den 20 mars klockan 19 UTC (klockan 20 svensk normaltid). Den ljusaste stjärnan är Beta Andromedae, magnitud 2.1.
Kometen har inte ljusnat påtagligt under den senaste tiden utan ligger rätt stadigt kring magnitud 5.5. Får vi be om ett utbrott snart?
Attachments:
Det råder ingen tvekan om att NSV 1161 låg i minimum igår kväll 18 mars. En kurva med V och TG (Magnus resp. Petter) blir sylvass. Det vore spännande att se om det i framtiden går att få lika extremt spetsiga (i stort sett momentana) minima, eller om slumpen och mätosäkerhet spelat viss roll i det här fallet.
Attachments:
Snyggt fångat! Verkar stämma bra med positionen för Sirius B.
Attachments:
Kometen C/2023 A3 ska vi inte glömma bort. Om den inte förstörs vid passagen runt solen kan den bli riktigt spektakulär från mitten av oktober i år.
Den senaste efemeriden för klockan 18 UTC ges nedan. Som obsplats använde jag 15 grader ost, 60 nord.
Attachments:
Man skulle lätt kunna tro att det klassiska meteorologiska instrumentet molnräfsa (se bild) var en tidig föregångare till molnpistol … men ändå inte riktigt, namnet till trots.
Attachments:
Kometen 12P har nu avancerat in i Pisces och har en totalmagnitud av ca 5. En karta för ikväll den 17 mars klockan 19 UTC (klockan 20 svensk normaltid) bifogas. Kometen ligger då i västnordväst.
Den ljusaste stjärnan på kartan (magnitud 2.1) är Beta Andromedae.
Edit:
För mycket cirrostratusmoln över Göteborg den 17 mars. Men nu klockan 18:58 UTC den 18 mars kunde den ses problemfritt med 12×80, mellan moln. Tycks ligga rätt konstant vid magnitud 5.5 för närvarande.
Attachments:
I förlängningen tycker jag man kan tänka sig en artikel i JAAVSO, kanske under 2025 eller så?
Egentligen har vi rätt bra koll på hur stjärnan uppträder i visuella våglängder. Men det skulle behövas mera flerfärgfotometri för att se hur färgindexen beter sig. Och det vore förstås också väldigt bra med fler spektra. Är absorptionen mitt i H-alfa-emissionen en bestående egenskap eller något mera tillfälligt?
Stjärnan är definitivt väl värd att följa vidare. En rar blomma i den stellära floran.
Väldigt spännande, och det är verkligen roligt att det går att få så bra spektra för så svaga stjärnor med MWT.
Som jag förstår saken togs spektret på kvällen den 13 mars. Viktigt att det också finns fotometri ungefär samtidigt, och det finns det klockan 21:13 UTC. Thomas mätte från Teide:
V = 14.050
B-V = 1.107
V-R = 0.935
Som framgår av fasdiagrammet nedan bör detta ha varit strax efter maximum. Jag kan tänka mig att det nog kan bli rätt stora spektrala variationer under en cykel? Ett problem är förstås att stjärnan blir svår att studera spektralt under ljussvagare faser.
Att tolka spektra, så att man kan omvandla informationen till en fysisk modell, för såhär komplexa stjärnor är oerhört svårt. Det handlar om att en specialist som Grinin ägnar massor av timmar med modelleringsprogram. För min egen del skulle det kännas enklare att lösa problemet med cirkelns kvadratur, lära mig tala japanska utan brytning på fem veckor, samt bli uttagen som mittfältare i Argentinas fotbollslandslag.
Men jag har en del mejlkontakt med Grinin, så man vet aldrig om han någon gång måhända fastnar för NSV 1161 så mycket som skulle behövas … time will tell.
-
Det här svaret redigerades för 2 år av
-
Det här svaret redigerades för 2 år av
-
Det här svaret redigerades för 2 år av
Attachments:
-
Det här svaret redigerades för 2 år av
Senaste diskussionerna
Månadens bild i galleriet
-
- Solar Flare (Ivar Hamberg)
Årets bild i galleriet
-
- IC434, Barnard 33 (Lars Anmark)
Senaste bilderna i forumet
-
- SH2-129 Flying Bat & OU4 Giant Squid Nebula (Mårten Frosth)
Senaste nytt från SAAF-webben
- Gymnasieprojekt med fjärrteleskopet
- Nystart för SAAF:s fjärrteleskop!
- Årets bild på Nattmolnet 2025!
- Sagittariusträffen, 20–22 augusti på Öland
- Apertur nummer 1 2026!
- Variabelmöte 12/5 – öppet för alla, speciellt nyfikna astrofotografer
- Introduktionsmöte om bildbehandling i Siril, 26 mars
- Årsmöte i SAAF – 16 april 2026
- Vårhimlens pärlor – observationskafé med SAAF, 25 februari
- Leoträffen — ny observationsträff med SAAF, 10–11 april på Öland
