Saturnus 2026-09-21 med 5 månar

[PeterR]

Igår kväll var det klart och stjärnornas ljus ovanligt stadigt så jag riggade runt midnatt för att fotografera Saturnus. Jag kan inte minnas när planeten var så stadig och vacker senast med tydliga skiftningar i molnbanden och en knivskarp Cassinidivision.
Jag började fotografera runt kl. 02:30 (lokal tid) då Saturnus låg på en höjd av 32° och efter att ha passerat meridianen för att undvika en meridian flip av ekvatorialstativet.

När jag packade ihop runt 4-tiden lyste både Jupiter och Mars klart i öst, Orion hade redan kommit högt och Sirius skymtades på endast 2° höjd ovanför Globen vilket är en premiär. Det kanske säger en del om förhållandena. Hade det dessutom varit varit vindstilla hade det varit en perfekt observationsnatt men nu svajade teleskopet en del.

Bilden består av 20.000 frames och är uppskalad 100%.
Månarna är från vänster Rhea, Dione, Thetys, Enceladus och Titan (syd upp)

Objekt: Saturnus
Objekttyp: Planet
Teleskop/objektiv: C9,25 EdgeHD
Montering: iOptron EC-60
Kamera: Asi 462 MC
Ytterligare utrustning: PierroAstro ADC
Plats: Kungsholmen, Stockholm
Mjukvara: FireCapture
Filter: L
Fotograf: Peter R
Datum (UT): 2026-09-21
Tid (UT): 00:30 UT
Exponeringstid: Olika
Bildbehandling: Autostakkert4!, Photoshop
Autoguidning: Nej
Bildens orientering: Syd uppåt
Väder: Lite blåsigt

Tillägg:

Jag har genererat en sydpolsprojektion i Winjupos för att se om det går att detektera den relativt nyupptäckta och nyformade dekagonen (10-sidiga polygonen). Jag har markerat det som verkar vara formationen men givetvis skulle det behövas en högre upplösning för att säkert fastställa dess exakta placering.

Klicka på tummnagelbilden av sydpolen för att sätta igång animationen.

Saturnus nordpolshexagon är känd sedan länge men det var så nyligen som 2024 som de skickliga planetfotograferna Jean-Paul Oger från Frankrike och Trevor Barry från Australien noterade en ny regelbunden jetvindsformation under bildning som senare kunde bekräftas med Hubblebilder. Det kommer väldigt lägligt för oss amatörastronomer då Saturnus nu kommer att uppvisa sin södra hemisfär samtidigt som planeten stiger på natthimmeln under kommande år.

• Detta ämne redigerades för 2 veckor av PeterR.
• Detta ämne redigerades för 2 veckor av PeterR.
• Detta ämne redigerades för 2 veckor av PeterR.

Attachments:

1. 

   2026-09-21-0056_4_04XH.jpg
   

2. 

   2026-09-21-0056-Stereo-SP-Decagon-04L.gif
   

[Georgios Dimitriadis]

Men jäklar vad snygg!! Jag kämpar med Saturnus också med min Edge HD8 och ASI715MC Pro men jag lyckas inte få något ens i närheten. Jag kan inte ens se Cassinidivisionen på mina videos. Har du något bra tips?

jag spenderade två timmar igår och kollimerade med tribahnitovmask och sen fotade till ca 1 på natten (innan den försvinner utom räckhåll). Ändå var filmerna suddiga och cassinidivisionen är helt omöjlig att se (då jag läste att det är bästa sättet att fokusera ordentligt på). Har försökt två gånger nu och börjar ge upp, fattar inte varför mina bilder blir så dåliga för. Är det teleskopet eller seeingen, vem vet. Jag har ju hela Stockholm åt öster, men det har du ju också, funderar på om det är grannbyggnaden. Men samtidigt borde man väl kunna se Casinidivisionen i NÅN frame..?

Aja, alla tips mottages tacksamt 🙂 Har UV/IR-cut filter på den och kör typ med 50ms exponeringar i 2 minuter långa filmer. Blir ca 500 frames som jag stackar – bästa 20%.

[PeterR]

Hej Georgios,

Jag känner så väl igen det du beskriver från otaliga misslyckade försök som jag själv har gjort och då hamnar det oftast i papperskorgen. Det räcker med lite värmeutsläpp från någon fastighet i siktriktningen. Men just denna natt hade jag de bästa omständigheter som jag har upplevt på många år och det syntes redan visuellt med en klar, skarp och stabil bild vid okularet. Ändå så syns det tydlig turbulens på ser-filerna så det finns utrymme till förbättrade omständigheter men det var tillräckligt bra för att kunna stacka upp till 80% av 4.000-bilders sekvenser.

Min kamera har en pixelstorlek som är dubbelt så stor som din, 2,9μm mot 1,45 vilket i stort sett skulle motsvara om jag körde med en 2x barlow men jag bedömde inte att jag skulle vinna något på det. Med samma men omvänd logik kanske du ska börja med att testa att köra med 2×2 bin och då få snabbare exponeringstider och/eller lägre gain. Mina exponeringstider i FireCapture låg på 24-29 ms med en gain på 258-320.

Fokus ställer jag manuellt med FireCaptures “Auto Allign” funktionen påslagen vilket underlättar enormt då den försöker motverka alla vibrationer. Då kan man fokusera fram och tillbaka tills det känns att man har hittat rätt. Jag gör om det ganska ofta för att försäkra mig om att någon sekvens kommer ut ok.

Men, det absolut viktigaste var användningen av ADCn (Atmospheric Dispersion Corrector). När planeten ligger på bara 30° så är det ett absolut nödvändigt tillbehör, det räcker inte med RGB-align i AutoStakkert. Jag körde även några sekvenser utan och lägger upp jämförelsen här nedan.

Om du vill kan du komma förbi mig med din C8 senare i höst när Saturnus kommer upp i lite beskedligare tid så kan vi köra parallellt uppifrån min terrass.

Här har jag lagt ihop flera sekvenser utan ADC (vänster) och samma sak med ADCn (höger). Bilderna är skärpta och lätt färgkorrigerade samt uppförstorede 100% för att förenkla jämförelsen men annars bara basic. Bortsett från skillnad i skärpa har den vänstra bilden ganska mycket färgspill i cyan och grönt som skulle behöva åtgärdas. Skillnaden i storlek är ca 10% och beror troligtvis på att ADCn även påverkar utdraget och därmed även förstoringsgraden.

På min Mac med en skärm på 144 ppi behöver man klicka på bilden och öppna den i en ny flik för att se den i rätt storlek. Vet inte hur det är med andra datorer.

[Georgios Dimitriadis]

OJ vilken skillnad med ADC! Jag får se om jag investerar i en sån – hade inte tänkt satsa extremt mycket på plaenter, men samtidigt… ja, du vet 🙂

Kommer jättegärna över nån gång! Jag körde igår igen, denna gång var jag extremt petig med kollimering och lyckades för första gången få till en riktigt bra sådan. DÅ blev Saturnus plötsligt extremt mycket bättre. Har däremot antagligen fortfarande lite för dåliga verktyg (SiriL är där jag stackar allt) får överexponerade centrum hela tiden, men detta är bästa jag lyckades åstadkomma från gårdagens session: Fattar fortfarande inte varför stackningen i SiriL skapar ett överexponerat centrum

 

/G

[PeterR]

Nu har du åtminstone partiellt fått med Cassinidivisionen och det är ett resultat som man ofta kan förvänta sig i Stockholm. Förhållandena är väldigt beroende av vad du har i siktrikningen som värme som stiger från byggnader. När jag tog min bild så var det fantastiskt fina förhållanden och det gör stor skillnad för slutresultatet. Igår såg jag att stjärnorna blinkade så det var lite mera turbulens.
Jag kan inte säga om det är Siril som har åstadkommit överstrålningen i det ljusa ekvatorialbandet, det kan också vara att du bör sänka exponeringen för bilden verkar vara saturerad i den röda kanalen. Jag brukar låta histogramet toppa vid 75-80%. Även om dina exponeringar ligger under 100% så kan de saturera i en eller flera kanaler vid efterbehandlingen, framför allt vid skärpning och kontrastökning och därför är det bra att ha lite extra marginal. Den röda kanalen verkar vara extra känslig. Planeten Mars som är rödaktig kan vara väldigt problematisk att behandla just på grund av detta.
Om du tittar på den röda kanalen så är det konstigt nog så att de överexponerade delarna faktiskt har blivit mörkare. På silverfilmtiden fanns det en process som kallades “solarisation” eller “Sabattier-effekten” och det är när en exponering slår i taket och vänds negativt under speciella förhållanden. Samma sak kan i vissa fall ske med digitala bilder när sensorn eller programmet inte kan tolka signalen korrekt. Det går dock att lätt korrigera i Photoshop.
Nästan alla vi som fotograferar planeter använder Autostakkert för stackningen alternativt Astrosurface som också har flera verktyg för skärpning, Du kan ju testa någotdera och se om satureringen försvinner. I så fall är det bildbehandlingen I Siril som är boven.

Du kan få låna en Zwo ADC om du vill testa och se om du tycker att det är värt investeringen.

Jag ljusade upp din bild och då dök det upp 3 små ljusa prickar. Om det är som jag tror så är det månarna Dione till vänster, Rhea lite till höger under planeten och Thetys till höger och då bör bilden vara tagen igår kväll runt midnatt 🤔

 

[Georgios Dimitriadis]

Det stämmer, vilken koll!! 🙂 Jag var ute på balkongen och lekte på en arbetsdag, en bra bit in i småtimmarna. Det förklarar varför ASIAir döpte filerna till Rhea. Jag lyckades faktist få bort det överexponerade området genom att inte stacka lika många frames som tidigare (valde bästa 5% istället för bästa 15%) och då blev det en klart mörkare bild som jag sen t.o.m. behövde stretcha. Vad snällt med ADC, Jag kollade upp den online och var inte extremt dyr så jag kanske investerar i en! 🙂

Hade egentligen inte tänkt köra så mycket planetfoto, men efter att ha börjat leka med det och märker vad man kan ta, samt all fina hjälp man får från er – blir jag ju sugen på att fortsätta!

Här är vad min senaste edit blev efter att ha lekt vidare med datat – Hade ingen koll att månarna var med, så jag tog med dem också men behövde fixa dem lite för att de var så ovala.

[PeterR]

Trevligt om du även tar in planetfoto i din hobby. Naturligtvis kräver det stabil atmosfär vilket vi förvisso sällan har, speciellt som vi kör på långa fokalavstånd ofta på 2 – 6.000 mm. Ljusföröreningar och lite sämre transparens är inget jättehinder vilket gör det även tillgänglig inifrån storstadsmiljön, i motsats till dina smalbandiga djuprymdsfoton som är en bedrift.

Din Saturnusbild har fått en klar förbättring i din senaste behandlingen. Att dina månar först blev lite utdragna är just på grund av avsaknaden av ADCn. Varje R,G och B färg består av ett spektralt intervall och inte bara en diskret våglängd. Var och en blir därför utdraget på grund av atmosfärens refraktion och det är denna geometri som ADCn korrigerar.

Jag efterskärpte din senaste bild ytterliggare en aning. Det är en avvägning då det även kan öka bruset och förstärka artefakter men som du ser så har det även tagit fram ett tunt mörkare band i det ljusaste precis ovanför ringen. Jag har även balanserat färgerna en aning annorlunda och ökat mättnaden. Då framträder även vissa färgskiftningar vilket ökar separationen i molnbanden. Nu börjar din bild bli ganska lik min version som jag tog utan ADCn.

Redan nu är alltså Saturnus samt de lite svårare planeterna Uranus och Neptunus tillgängliga. För den morgonpigga så är även Merkurius och Venus synliga i november innan soluppgången. Jupiter blir lätt att observera i december och Mars växer till 14″ i februari. Vi står med andra ord i början av en väldigt spännande planetsäsong.

 

• Det här svaret redigerades för 2 veckor av PeterR.

[Georgios Dimitriadis]

Men vad coolt! Så det finns mer att hämta 🙂 Tack för komplimangen, det betyder mycket!

Jag tror jag klickar hem en ADC snart, är lite taggad på Jupiter i januari där med röda fläcken som blir bra för mig enligt Stellarium. Har ju redan köpt in allt annat för att börja med planetfoto ändå. Låter alltid ena teleskopet samla DSO-data och så kan man leka med Edgen och planeter 🙂

Men som sagt, kommer gärna över nån gång när det passar i vinter sen med Edgen och testar lite planetfoto med mästaren! 🙂

/G

[Författare]

Inlägg