Svar till: Högsta användbara förstoring på djuprymdsobjekt i Sverige?

De utbredda och ytljussvaga objekten är verkligen speciella när det gäller synbarhet. Det är hänsyn till varje sådant objekts egenskaper som måste tas. Två exempel:

– Med mörk småländsk himmel kollade jag på M33 när jag just hade börjat med astronomi, det bör ha varit 1968 eller 1969. Syntes problemfritt med 7×50 fältkikare. Något år senare försökte jag med Newton 4.5-tum. Kunde inte se minsta spår av M33. Inte förvånande, men ganska symptomatiskt för utbredda objekt.

– Många år senare (2011) obsade jag en supernova i M101 med Newton 8-tum, från Göteborg. Såg supernovan. Såg stjärnor av magnitud 14. Såg inte galaxen (magnitud 9). Möjligen kunde jag ana att det fanns något suddigt i synfältet men inte mer än så. Att förstora hjälpte inte mycket, eftersom den ytljussvaga galaxstrukturen reagerade på nästan samma sätt som himmelsbakgrunden! Den mörknade kraftigt och kontrastförbättringen blev obetydlig. De ljussvaga och nästan punktformiga stjärnorna behöll däremot kontrasten och syntes bra.