Svar till: Högsta användbara förstoring på djuprymdsobjekt i Sverige?

[Olle Eriksson]

Det är väl en allmänt vedertagen tes att utbredda objekt förmörkas tillsammans med himlen. Men ändå är det något som gör att djuprymdsobservatörer stannar vid en viss förstoring. Det kan ha med utgångspupillen att göra, att man önskar att vyn ska ha en viss allmän ljusstyrka och när saker blir för svaga så är inte vyn “vacker” längre. Det var därför jag använde ordet “estetiskt tilltalande” i min fråga. Och så försökte jag komma fram till om det verkligen är atmosfären som är den primära faktorn som i praktiken gör att man anser en viss förstoring inte ge mer. Förstås är allt detta väldigt subjektivt. Jag tycker jag hör detta till höger och vänster: “i Sverige kan man sällan använda högre förstoring än X”. Kanske pratar de flesta då om mer punktformiga objekt, såsom stjärnor, kvasarer, supernovor osv?

Om jag ställer frågan så här då. Vid vilken okular-brännvidd går era okular från att användas mindre än 10% till över 10% av observationstiden? Och anser ni att den gränsen sätts av atmosfären/seeingen eller är det pga mörkheten i okularet pga liten utgångspupill?

Lite relaterat:

Igår gjorde jag en liten upptäckt hemma i lägenheten. Jag monterade upp mina två teleskop (8″ dob & 120mm refraktor) inomhus, släckte ner och riktade mot en mörk vägg för att jämföra utgångspupiller med olika okular. Jag har gjort det förr nån gång och fått känslan av att det faktiskt är ett smidigt sätt att jämföra okular, iaf om man vill känna på eye relief, hur lätt det är att ta in fälten, jämföra ljusstyrka osv. Man ser ju inga stjärnor där på väggen, men man får ändå en rätt bra känsla för okularets ergonomi och om det kommer passa en.

När jag började jämföra presentationen av synfältet mellan de två teleskopen och olika okular för att jämföra effekten av olika utgångspupiller så upptäckte jag att “upplevelsen” av synfältets ljushet styrs väldigt mycket av okularets AFOV. Först kändes det spontant som att ett 50-graders 5 mm EP (exit pupil) gick att jämföra med ett 92-graders 3 mm EP i ljushet. Jätteskumt tyckte jag först. En 3 mm exit pupil ska väl alltid vara mörkare än en 5 mm exit pupil. Men det faktum att man ser ett mycket större fält verkar innebära att mer ljus når ögat på nåt sätt. Så här i efterhand känns det samtidigt logiskt, för inte ska väl ett större synfält göra en specifik del av synfältet (ex de centrala 20 graderna rakt fram) mörkare. Min slutsats är att ju mer synfält du ser, desto mer totalt ljus når in i ögat, och desto ljusare “känns” vyn, även om en galax mitt i synfältet gissningsvis är exakt lika ljus. Jag börjar misstänka att det är anledningen att mitt 85-graders APM HiFw 12.5mm känns så mycket ljusare än mitt Morpheus 12.5mm med dess smalare 76 grader. Sen kan det förstås vara skillnader i transmission i okularen osv, men jag märkte att effekten av ett störra synfält hade extremt stor påverkan på den uppfattade ljusheten. Lägg till på lite EOFB så kan två okular med samma EP men olika synfält kännas som två helt olika okular rent ljushetsmässigt.

Någon annan som har tänkt på detta?

Kanske innebär det här att det finns ytterligare en poäng med att bredda synfältet i de högra förstoringar, för att ge effekten av ett ljusare synfält för att kompensera för den mindre utgångspupillens inneboende mörkhet.

Obs! Siffrorna 3 och 5 mm i exmpelet ovan är bara exempel, kommer inte ihåg om det var exakt dessa, men ungefär.