Sirius B i omloppsbana runt Sirius A under 6 år

Det finns en märklig detalj när det gäller upptäckten av Sirius B, så som den beskrivits av Ashbrook (The Astronomical Scrapbook), se klipp. Jag minns att jag påpekade saken en gång på AstronomiGuiden eller kanske Astronet, men har aldrig sett någon annan göra det.

Vet ni vad jag tänker på?

• Det här svaret redigerades för 8 månader av Hans Bengtsson.

Jag har ju egentligen inte svaret, men det som slog mig när jag läste kapitlet var att Sirius B vid den tiden, som nu, låg öster om huvudstjärnan, dvs var ”following”. Hur den trots detta kunde glida in i synfältet före huvudstjärnan förstår jag inte. Det borde ha varit precis tvärtom.

Minns att jag tänkte att det kanske inte var Sirius  B som observerades vid det tillfället … utan möjligen en spökbild av Sirius A? En annan möjlighet är att Ashbrook helt enkelt citerat fel.

• Det här svaret redigerades för 8 månader av Hans Bengtsson.

Själva frågetecknet jag har gäller texten ”a faint star came into view three seconds before dazzling Sirius itself”. Och jag vet inte hur det kunde bli så  att Sirius B kom in i synfältet före Sirius A. Alldeles oavsett hur synfältet är orienterat kommer ju en västligare stjärna (Sirius A) in i synfältet före en ostligare (Sirius B).

Hela den aktuella sidan ses nedan. Boken är mycket bra, jag sträckläste den i september 1985 då jag köpte den, och det var då jag fastnade för texten som jag citerar ovan.

• Det här svaret redigerades för 8 månader av Hans Bengtsson.

Det var ju så, att existensen av Sirius B blev känd redan 1844 pga egenrörelsen hos Sirius A. Så när Clark (som var optiker snarare än observatör) gjorde sitt teleskoptest 1862 var han förstås mycket väl medveten om möjligheten att se kompanjonen i detta utmärkta instrument.

Men om Ashbrooks redogörelse stämmer, och inte är baserad på någon förvanskad muntlig källa eller liknande, då kan det knappast ha varit Sirius B som Clark såg. Sirius B låg på helt motsatt sida om Sirius A. Men det visste ju inte Clark, han visste bara att kompanjonen borde finnas där, inte exakt var.

Ända sedan 1985 har jag tänkt att det kanske inte stämmer att det var Clark som upptäckte Sirius B. Konstigt nog har jag aldrig sett någon annan som reagerat inför Ashbrooks text i detta avseende, så jag vet inte riktigt vad jag ska tro.

Boken är på 468 sidor, mycket välskriven och lättläst, svårt att sluta läsa när man börjat. Stabila och bra pärmar. Jag är säker på att du blir nöjd!

Det som jag i första hand tänker mig att Clark såg var en spökbild (lens flare) av Sirius A. Sådana är ju mycket vanliga när man visuellt observerar ljusstarka stjärnor.

Hela upplägget med att man väntade på att Sirius skulle vandra in i synfältet efter att ha varit dold bakom en husvägg känns ganska udda … om avsikten inte hade varit just att hitta Sirius kompanjon, som man visste fanns genom att stjärnans egenrörelse hade visat sig wobbla. Annars borde man ha väntat någon minut eller mer till Sirius gick fri utan problem. Men problemet var alltså att Sirius B i verkligheten måste ha drivit in efter Sirius A.

PS:

Jag har nu antecknat mig för fjärrlås av boken i klippet nedan. Det är Ashbrooks huvudsakliga källa när det gäller Clark.

• Det här svaret redigerades för 8 månader sedan av Hans Bengtsson.
• Det här svaret redigerades för 8 månader sedan av Hans Bengtsson.
• Det här svaret redigerades för 8 månader sedan av Hans Bengtsson.
• Det här svaret redigerades för 8 månader sedan av Hans Bengtsson.

PeterR skrev: 1844 började man misstänka att Sirius A hade en osynlig följeslagare eftersom den verkade wobbla och 1862 gjorde Alvan Clark en visuel detektering när han testade ett nytt 18,5″ teleskop, dåtidens största refraktor. Det påminner om hur man även upptäckte Neptunus och Pluto, först genom störningar i banorna, uträkningar och till slut observationer.

Sirius B är den första vita dvärg man har upptäckt. 

Det är en sanning med modifikation.  Omikron2 Eridani B (40 Eri B) är en vit dvärg på 16 ljusårs avstånd som sågs först av William Herschel 1783.  Men det var först 1910 som man insåg att den absolut ljussvaga komponenten på grund av sin vita färg och spektrum, måste vara en vit dvärg.  40 Eri B är den enda vita dvärgen som enkelt kan ses med små teleskop för den befinner sig hela 83 bågsekunder från huvudstjärnan.

Edit:  Mycket intressant och imponerande att se en animation av Sirius B rörelse!  Jag har en gång lyckats se Sirius B visuellt.  Det var från bushen i Western Australia den 14 februari 2016.  Med 10-tums Dobson och 250x förstoring syntes Sirius B tidvis under flera sekunder när seeingen tillät, även med direkt seende.  Separationen var då 10.4 bågsekunder.  Observationen påminde mycket om hur centralstjärnan i M57 syns med större teleskop.  Sirius höjd var 54° vilket möjliggjorde observationen.  Temperaturen var då förresten +26° C och SQM-L 21.76.  Ganska trevliga förhållanden (men senare på dagen blev officiella temperaturen +45°.).  Som en dåligt uppvärmd sauna.  🙂

/Timo K

• Det här svaret redigerades för 8 månader sedan av timokarhula.
• Det här svaret redigerades för 8 månader sedan av timokarhula.
• Det här svaret redigerades för 8 månader sedan av timokarhula.

Det förefaller som om Ashbrook har beskrivit händelseförloppet på felaktigt sätt, jag vet inte varifrån han fått sin info. Den bok om Alvan Clark som jag fjärrlånat ger inget svar.

Men: jag fann nu en artikel på nätet (funkar inte att ge länken här, se istället bifogat klipp så kan ni googla), där det hela beskrivs ganska detaljerat. Och där uppges tydligt att kompanjonen enligt Clark låg 10 bågsekunder ”following”, dvs där Sirius B verkligen befann sig. Så det tycks som om Clark verkligen var upptäckaren, något som verkade tveksamt om man bara läser Ashbrook.

• Det här svaret redigerades för 7 månader av Hans Bengtsson.
• Det här svaret redigerades för 7 månader av Hans Bengtsson.