Att välja Dobson-teleskop: Skyliner vs ES Ultralight Truss

Hej Björn,

Jag har en Explore Scientific 12″ Dobson, dock inte generation II. Den är äldre.

Jag får nog säga att jag är nöjd med den, det är ett lättransporterat teleskop för att vara 12″ och jag har använt det mycket till bl a just Herschelkatalogen. Jag kan väl dock nämna att inte ens med 12″ teleskop så hittar man lätt alla de objekten. En del är mycket svåra.

Några kommentarer om teleskopet: Det är inte supermjukt i rörelserna utan kräver något mer kraft än vissa andra dobsonteleskop för att manövreras. Rödpunktsiktet som följde med mitt teleskop var ganska kass men jag vet ju inte vad som följer med ett Gen. II. Desutom så kan du ju montera på vad du vill. Jag föredrar en vinklad s k RACI-sökare 8×50 i kombination med rödpunkt.

Du vill dessutom antagligen ha en “kjol” eller “kappa” att ha runt teleskopet för att förhindra dagg och ströljus.

Du är välkommen att ställa fler frågor.

Mvh Torbjörn

Jag har aldrig använt något av de två aktuella teleskopen, och kan inte ge något råd som gäller vilket du bör välja. Men några helt allmänna synpunkter:

– Du kommer att kunna se betydligt fler Herschel-objekt med 12-tum än med 10-tum. Många av objekten ligger någonstans i gränslandet mellan 10 och 12 tum.

– En bra sökare är ett måste! Minst 5 cm öppning. RACI är mest praktiskt om du vill spara ryggen. Undvik sökare som ger spegelvänd bild!

– En kappa behövs till ett öppet teleskop. Skyddar mot ströljus, fuktbeläggning, tappade prylar osv.

– Bra kartmaterial, annars går det inte. Finns både på nätet och i böcker.

– Tänk på att höjden till okularet måste vara bekväm. Antingen kan du välja att observera stående rakt upp och ner, eller sittande på en stol. Bekvämlighet i obs-positionen är A och O.

– Bra okular är viktiga. Ett zoom-okular av hög kvalitet tycker jag personligen sparar enormt mycket tid.

– Träning krävs för att hitta snabbt och lätt, men i grund och botten handlar det mest om att lära sig ”läsa en karta”. Det är enklare än man kanske kan tro.

– Små mycket lätta teleskop är enklare att frakta än tyngre. Samtidigt är större och stabilare teleskop enklare att observera med när de väl är på plats. Rimliga kompromisser är alltid det som gäller.

Hej Björn,

Jag håller med Hans om att man behöver en bra sökare. Det brukar ge sig själv vad man tycker bäst om efter ett tag. Om du åker på någon stjärnträff så får du tillfälle att titta på olika varianter.

Det kan vara lite trickigt att sätta upp teleskopet i svagt rött ljus men med lite övning går det. Öva hemma först. Det bästa är nästan att använda en pannlampa som ger både vitt och rött ljus. Alternativt kan man ju använda vitt ljus när man sätter upp teleskopet och sedan börja passet med ljusstarka objekt som inte kräver speciellt mycket av mörkerseendet.

Jag brukar sällan använda fläktarna men de påskyndar ju nedkylningen om man gör det.

Du lär märka vad som funkar när det gäller stjärnhoppning. Personligen tycker jag att det är rätt jobbigt att stjärnhoppa långt i okularet och brukar stjärnhoppa i sökaren så långt jag klarar innan jag går över till okular i låg förstoring.

Det är rätt blandat med svårigheten på Herschelobjekten. NGC-numret säger ingenting om det. Herschel 400 är en bra start och sedan Herschel 400-II. Det klarar du med 12″ teleskop så länge som objekten inte ligger för långt söderut så att de blir svårobsade. Jag har ägnat mycket tid åt Herschelobjekten och har väldigt kul med dem. Jag har sett 1787 stycken nu. 510 st objekt har jag letat efter med 12″ teleskop från Sverige eller med 8″ från Kanarieöarna utan att lyckas… Återstår 138 objekt, sedan har jag gått varvet runt så att säga.

Jag har för mig att jag såg ca 170 Herschel 400-objekt inifrån Stenungsund men man kommer så småningom in på objekt som kräver så mörk himmel som du kan hitta med rimlig ansträngning…

Ljusföroreningar ställer till det ordentligt när det gäller ljussvaga objekt, speciellt när det gäller galaxer och ljussvaga utbredda nebulosor. Himlen blir gråaktig istället för mörk.

/Torbjörn

Björn:

När det gäller hur svaga stjärnor man kan se med olika teleskop vid olika förstoringar, så har jag gjort en sammanställning här (några inlägg ner i tråden) …

http://astronet.se/phpBB3/viewtopic.php?t=16068

För deep-sky-objekt är saken mycket mera komplicerad. Objektets totala magnitud säger inte så mycket om hur enkelt det är att observera. Generellt gäller att utbredda objekt kräver mörk himmel, eftersom man då ofta inte kan utnyttja tricket att höja förstoringen för att öka kontrasten mot himlen. Ett svagt nebulöst skimmer uppträder som om det vore himmelsbakgrund!

Inte heller den angivna ytljusstyrkan är ett pålitligt indicium på objektets synbarhet. En galax kan ha en stjärnlik kärna som är synlig även mot ljus bakgrund, medan en annan galax kan ha sin totala ljusstyrka jämnt fördelad över hela ytan och då blir svår att se när himlen är ljus.

Varje deep-sky-objekt är således unikt vad gäller synbarhet.

Stjärnhoppning:

Metoden är rolig och mycket snabb och effektiv när man fått en smula vana. Det mesta av stjärnhoppningen görs i sökaren, det är bara alldeles i slutet som man behöver justera synfältet i teleskopet en smula för att komma exakt rätt. Med 9×50 sökare ser du ungefär magnitud 8 utan ansträngning. Nästan oavsett var på himlen du befinner dig så finns en stjärna av mag 8 eller ljusare strax intill det objekt du ska observera. Att förflytta sig kanske 5-10 grader i teleskopokularet är i normalfallet helt onödigt och skulle ta lång tid. Det är sådant man fixar i sökaren på nolltid.

Zoom-okular:

Det mest populära är Baader-zoomen 8-24 mm. Men jag vet inte om det finns bra zoomar för bara en tusenlapp idag. Det kanske det finns? Har ingen aning faktiskt.

Den stora fördelen med en zoom är just … zoomfunktionen. Man behöver inte hålla på och skifta okular hela tiden. Baader-zoomen är bättre vid alla förstoringsgrader än fasta okular i prisnivån några hundralappar. Sedan kan det kanske inte fullt ut tävla mot fasta okular som kostar många tusenlappar, men man slipper som sagt hålla på och byta stup i kvarten och det är värt mycket.

För egen del har jag med 8-tum f/5 använt zoom genomgående vid obs av variabla stjärnor. I kritiska fall, när jag har varit tvungen att komma ner mot magnitud 14, så har jag bytt till 5 mm fast Baader-Hyperion, ett mycket bra okular till rimligt pris.

Hej Björn,

Kanske ett stickspår, men jag tänkte på det du nämnde om att man kan ”med tillräckligt hög förstoring se lika ljussvaga små objekt och detaljer oavsett sky brightness”.

Det stämmer att man med ökad förstoring gör himmelsbakgrunden mörkare medan den punktformiga stjärnan fortsätter ha samma ljusstyrka koncentrerad till en punkt. Alltså, kontrasten ökar och det blir enklare att se ljussvaga stjärnor.

Man skulle då kunna tänka sig att om himlen är ljus vid gryning/skymning eller under sommaren så är svaret att öka förstoringen tills himmelsbakgrunden är så svart att stjärnorna syns lika bra som vid lägre förstoringar under en mörk vinternatt.

Intuitivt kan man ana att det inte stämmer och det beror (bland annat) på teleskopets begränsning i upplösning. När du ökar förstoringen når du till slut en punkt där den punktformiga stjärnan börjar se ut som en skiva, en airy disk. Det är den diffraktionsbegränsade minsta storleken en ljuspunkt kan ha när du observerar med ditt teleskop. Ökar du förstoringen ännu mer förstorar du skivan som blir mörkare och beter sig som ett utdraget objekt. Någon förbättring av kontrasten mellan stjärna och bakgrund får du inte.

Kort sagt, även hur bra du kan observera stjärnor påverkas av ljusföroreningar och du kan bara använda ökad förstoring en bit för att kompensera. Utdragna objekt som galaxer och nebulosor påverkas ännu mer påtagligt som tidigare sagts.

Med det sagt så är inte ögat en kamera och hjärnan gör en tolkning av intrycken. Ett utdraget objekt kan därför ofta uppfattas som lättare att observera vid högre förstoringar trots att det blir ljussvagare per ytenhet i okularet.  Många förordar en utgångspupill kring 2mm för observationer av djuprymdsobjekt som galaxer, men det bästa är att prova sig fram.

En intressant sak apropå olika storlekar på teleskop är att ögonpupillens största storlek, kring 6-7mm, sätter en begränsning. En större utgångspupill än så innebär att ljus från teleskopet inte kan tillgodogöras utan slösas bort.

En galax som observeras med ett litet teleskop på 80 mm vid en förstoring x12 som ger en utgångspupill på ca 7mm har samma ytljusstyrka om den observeras med ett 500 mm teleskop med en lika stor utgångspupill. Den är alltså lika ljus per ytenhet i okularet i båda teleskopen, men i det större teleskopet är objektet större. Man skulle kunna säga att 500 mm-teleskopet alltså inte gör objektet ljusare, men däremot större (x12 jämfört med x75) med bibehållen ljusstyrka och därför enklare att observera.

Den lite märkliga slutsatsen: Inget teleskop kommer ge större ytljusstyrka för ett utdraget objekt än vad man ser för blotta ögat!

I likhet med mig tror jag att många nya observatörer har gått igenom tre faser när det gäller instrumentets öppning vs förstoringen:

1. Innan man vet något alls så tänker man att det är förstoringen som avgör hur svaga stjärnor man kan se.

2. Snart får man lära sig att det inte alls är förstoringen utan instrumentets öppning som betyder något.

3. Vid minsta lilla praktiska test upptäcker man att det är öppning och förstoring i kombination som avgör.

Jag blev medveten om detta när jag precis hade börjat (1969) med hobbyn, och inte kunde undgå att märka att de flesta stjärnor jag såg i min 5 cm refraktor på bordsstativ (50x eller om det var 40x?) inte alls kunde skymtas med 7×50 fältkikare. Trots att öppningen i båda fallen var 5 cm.

Det jag hade läst var formellt helt korrekt: instrumentets ljussamlande förmåga beror endast på objektivets öppning. Men: det är inte bara den ljussamlande förmågan som avgör gränsmagnituden, utan även kontrasten mot bakgrunden. Och den ökar med högre förstoring.

Jag får erkänna att det dröjde många år innan jag insåg fullt ut hur långt det faktiskt går att pressa gränsmagnituden genom att öka förstoringen. Det var när jag till en Newton 6-tum f/5 började använda 4 mm okular istället för 6 mm för högsta förstoring. Funkade förvånansvärt ofta att skönja svaga stjärnor med 4 mm trots att de var osynliga med 6 mm.

Men, som sagt, stjärnor och nebulösa objekt är två ting som observationsmässigt kan skilja sig åt mycket vad gäller metoder.

• Det här svaret redigerades för 1 år av Hans Bengtsson.

Hej Björn!

Fästet på mitt teleskop (vet inte hur det är på Gen II) var inte standard utan passade bara för deras rödpunktsikte men du kan ju lätt montera ett standardfäste bredvid det. Jag har för mig att det fanns färdiga hål för det, men är inte helt säker på det. Annars får du väl ta fram borrmaskinen 🙂

Det följde inte med något spegelskydd men det gör du lätt själv av t ex en bit plywood. Såga till ett fyrkantigt stycke som passar ovanpå spegellådan och kapa av hörnen så att skivan passar mellan stagen när de är monterade.

Jag har hittills bara använt 1.25″ okular…har bl a ett 24 mm Baader Hyperion som jag använder mycket.

UHC-filter är ett s k smalbandsfilter och kan öka kontrasten på många nebulosor en hel del. Skall du ha ett djuprymdfilter så skulle jag nog rekommendera det. OIII-filter är ännu smalare, ett s k linjefilter, och kan ge hög kontrast på nebulosor som emitterar i våglängderna för syre. H-Beta är ett mer udda filter och ger ökad kontrast på ett mindre antal objekt. Ur minnet tror jag att jag har använt det med framgång på Californianebulosan och Kattfotnebulosan (den senare ligger i Skorpionen och syns inte från Sverige).

Sökare kan man ju flytta fram och tillbaka mellan olika teleskop, tänk bara på att du antagligen behöver justera den varje gång du flyttar den.

Jag har också hört att 0.63-reducerare funkar dåligt på Maksutovteleskop men jag har aldrig provat.

Vad gäller okularbrännvidd och vad man kan se med olika förstoringar så får man prova sig fram. Ljusstarka objekt syns nästan hur man än bär sig åt men om man tittar efter t ex galaxer som ligger på gränsen så tittar jag oftast först med 24 mm okularet och ser ingenting men sedan byter jag till 12 eller 8 mm och så framträder objektet. Å andra sidan så kan för mycket förstoring göra att galaxen försvinner igen. Svaga stjärnor klarar hög förstoring bättre, och även planeratariska nebulosor.

Det finns både teorier och formler för att räkna fram synlighet för djuprymdobjekt men min personliga erfarenhet är att de kan ge en fingervisning men inte mer. Ett objekt som anses gå att se med 8″ kan vara jättesvårt att hitta med 12″ teleskop medan ett annat som anses kväva 12″ kan vara synligt med 8″ teleskop. Letar du Herschelobjekt lär du bli varse detta 🙂

/Torbjörn

Många kloka synpunkter här, tycker jag.

Det finns många olika formler för att beräkna gränsmagnitud, en del av dem tar hänsyn till en hel radda olika faktorer som påverkar. Ändå är min erfarenhet att den enklaste formeln är den som verkligen håller:

mlim = X +2.5 log D + 2.5 log M

Den kallas Bowen’s formel.

Som värde på X sätter Sidgwick 5.5, vi får då Bowen-Sidgwick’s formel:

mlim = 5.5 + 2.5 log D + 2.5 log M

Formeln fungerar i mitt tycke väldigt bra, den har stämt med de instrument jag har använt. Oavsett stadsmiljö eller landsbygdsmiljö, förvånansvärt nog.

Sedan är Whittaker-värdet av avgörande betydelse. Det säger att man kan förstora upp till 13 D och fortfarande tjäna gränsmagnitud. Även Whittaker har mitt stora förtroende, hans värde stämmer utomordentligt väl under normala men inte exceptionella förhållanden.

Man måste också tänka på att formlerna gäller vid vanliga storlekar för amatörteleskop, säg upp till 50 eller 60 cm öppning.

– Angående okular:

För egen del är det 1.25 tum som alltid har gällt. För att få extremt stort synfält kan ju behövas 2-tums-fattning så att man slipper vinjettering … men det har jag aldrig haft behov av. Mycket stort synfält får jag i sökaren.

Vid ”normala” förstoringar räcker 1.25-tums-fattning gott och väl. Vill man tränga djupt ner i gränsmagnitud måste man ändå använda hög förstoring.

Det finns förstås enstaka objekt med stor utbredning där 2-tum kan vara bra, men dessa är så få till antalet (jämfört med alla som kan ses) att det aldrig varit aktuellt för mig med 2-tum.

Zoomen jag har kan användas både som 1.25 och 2 tum, men jag nyttjar bara 1.25 tum. Då kan jag vid behov snabbt skifta till annat okular (5 mm) och själva uppställningen vid okularändan gör 1.25 tum mera praktiskt.

Bortsett ämnet.
Men ang FoV.
Vad vore obs utan wide field ?
Små sökare anser inte jag påminner om ’widefield’ direkt.
Tur man fick titta i stora dobbar utomlands i min inledning i hobbyn med 100 graders okular på mörka ställen, fast nu med eget 30’ i Sverige är det svårt pga väder och himlen, tyvärr.
Blir aldrig sas det rätta ’trycket’.

• Det här svaret redigerades för 1 år av Hakann.

Bifogade inlägg från Timo Karhula, landets mest aktive visuelle observatör av deep-sky, supernovor och kometer, tycker jag mycket bra sammanfattar ett standardfall: med zoomen kan man lätt reglera så att man ser deep-sky-objektet allra bäst, och för att se svagare stjärnor ändrar man sedan till högre förstoring (exempelvis med Hyperion 5 mm).

På de SP och astro träffar jag varit i världen har jag sett in i många stora teleskop med Lomo, Kennedy, Lockwood, Zambuto, Galaxy, Baldwin och optik Mel Bartels gjort mm, men jag har aldrig hört om zoom okular kvaliteter.
-Men det jag insett att finns det inget mörker eller väder spelar varken optik, storlek eller wide field okular nån roll.

Om trådens OP. Synd vi inte kommer mer ta ut 30 tummaren igen och jag har ju hela settet Ethos och Nikon HW okular och jag är på för Öland men inte övriga ägare tyvärr, men det kommer ju finnas 2 trevliga 16” bino Dobson därnere i år ang widefield ( om intresse )