Sirius B i omloppsbana runt Sirius A under 6 år

[PeterR]

2018 lyckades jag fotografera Sirius B när den redan var på väg ner och endast befann sig på 8° över hustaken.
Detta är ett projekt som jag har haft igång sedan 2011 men inte lyckats fånga en andra bild

När Hans H laddade upp sin bild på Sirius B igår så kontaktade jag honom för gratulera, jag vet ju själv hur svårt det är och för att att få tillstånd att kombinera den med min egen och göra en 2-bilds animation som nu är klar.

Nu får vi väl gemensamt satsa på en tredje bild 2030 😀

Sirius B är en väldigt intressant stjärna och jag återkommer med lite mer fakta inom kort.

Objekt: Sirius B
Objekttyp: Stjärna
Teleskop/objektiv: OOUK OMC-200 f/20 Maksutov resp. TEC 160 FL f/7
Montering: iOptron EC60 resp. AP Mach2 GTO
Kamera: DMK-41AF02 resp. ASI 6200 MM
Ytterligare utrustning: PA ADC men inget filter resp. ingen ADC men G-filter
Plats: Centrala Stockholm resp. Malmö
Fotograf: Peter R resp. Hans H
Datum (UT): 2018-03 resp 2024-03-17
Tid (UT): 19:00
Exponeringstid: Olika
Bin: 1×1
Autoguidning: Nej
Pixelskala i bågsekunder: 0,69
Bildens orientering: N uppåt

Attachments:

1. 

   Sirius_2018-2024_PR-HH-02.gif
   

[PeterR]

Här kommer lite fakta klippt från nätet runt Sirius B som verkligen är en spännande stjärna.

På ett avstånd av endast 8,6 ljusår är Sirius en av våra närmaste stjärnor.Tidigt i sin livscykel anses Sirius A och B ha varit två blåaktigt vita stjärnor som kretsar kring varandra i en elliptisk bana med en omloppsperiod på 9,1 år och där B-komponeneten var den mer massiva av de två. Sirius B har gått igenom sin livscykel, blivit en röd jätte och efter att ha kastat ut sina yttre höljen förvandlats till en vit dvärg.

1844 började man misstänka att Sirius A hade en osynlig följeslagare eftersom den verkade wobbla och 1862 gjorde Alvan Clark en visuel detektering när han testade ett nytt 18,5″ teleskop, dåtidens största refraktor. Det påminner om hur man även upptäckte Neptunus och Pluto, först genom störningar i banorna, uträkningar och till slut observationer.

Sirius B är den första vita dvärg man har upptäckt. Det som gör den så svår att se eller fotografera  är närheten till Sirius A som är 10.000 gånger ljusstarkare och dränker sin följeslagare i ett bländande sken. Sirius B har ungefär samma massa som vår sol men är endast aningens mindre än vårt eget jordklot. Dess gravitationella dragningskraft är 350.000 gånger starkare än jordens så kunde jag stå på dess yta skulle jag väga 30 miljoner kg. Kanske dags att börja banta 🙂

Tack och grattis till fångsten Hans H. När man har jagat den här nästan osynliga lilla ljuspricken i 13 år så känns det stort att inte bara kunna uppvisa stillbilder utan påvisa dess rörelse i omloppsbana runt Sirius A.

/*Peter R

 

[Hans Bengtsson]

Det finns en märklig detalj när det gäller upptäckten av Sirius B, så som den beskrivits av Ashbrook (The Astronomical Scrapbook), se klipp. Jag minns att jag påpekade saken en gång på AstronomiGuiden eller kanske Astronet, men har aldrig sett någon annan göra det.

Vet ni vad jag tänker på?

 

• Det här svaret redigerades för 8 månader av Hans Bengtsson.

Attachments:

1. 

   B63FF122-5A06-4E7C-B1F1-E763DA776740.jpeg
   

[PeterR]

Utifrån vad jag kan läsa så tror jag att texten beskriver när far och son Alvan Clark observerar Sirius B genom att att låta Sirius A glida in i skuggan av en byggnad och då kunna observera denna “osynliga följeslagare” under 3 sekunder. Sirius B borde ha stått i samma position som år 2012 i grafen, dvs nästan rakt öster om Sirius A med en separation på kanske 8-9″.

Fast jag får ändå inte ihop det då Jorden roterar med 15″/sek så med den metoden borde de bara kunna observera Sirius B ca 0,5 sekunder.

Jag får kasta in handduken och vänta på svaret. Men “The Astronomical Scrapbook” verkar ha många högintressanta artiklar så jag ska se om det går att få tag på ett begagnat ex då de inte är billiga.

 

/*Peter R

[Hans Bengtsson]

Jag har ju egentligen inte svaret, men det som slog mig när jag läste kapitlet var att Sirius B vid den tiden, som nu, låg öster om huvudstjärnan, dvs var ”following”. Hur den trots detta kunde glida in i synfältet före huvudstjärnan förstår jag inte. Det borde ha varit precis tvärtom.

Minns att jag tänkte att det kanske inte var Sirius  B som observerades vid det tillfället … utan möjligen en spökbild av Sirius A? En annan möjlighet är att Ashbrook helt enkelt citerat fel.

• Det här svaret redigerades för 8 månader av Hans Bengtsson.

[PeterR]

Jag tror att urklippet inte riktigt ger någon antydan på vilken stjärna som försvinner först in i skuggan, för mig kändes det logiskt att byggnaden skuggade åt väster dvs att Sirius A försvann först tätt följt av B.

Du kanske kan lägga ut hela sidan så småningom, skulle vara intressant att läsa.

[Hans Bengtsson]

Själva frågetecknet jag har gäller texten ”a faint star came into view three seconds before dazzling Sirius itself”. Och jag vet inte hur det kunde bli så  att Sirius B kom in i synfältet före Sirius A. Alldeles oavsett hur synfältet är orienterat kommer ju en västligare stjärna (Sirius A) in i synfältet före en ostligare (Sirius B).

Hela den aktuella sidan ses nedan. Boken är mycket bra, jag sträckläste den i september 1985 då jag köpte den, och det var då jag fastnade för texten som jag citerar ovan.

 

 

• Det här svaret redigerades för 8 månader av Hans Bengtsson.

Attachments:

1. 

   23AB5B38-B8D0-49AD-B9B8-6EB520C03B1B-rotated.jpeg
   

[PeterR]

Jag minns att du brukade ställa en del svåre quiz på Astronet så jag trodde att du hade gjort en väldigt snäv beskärning i texten för att göra det svårare och att den lilla “thumbnail” som syns här på Nattmolnet var enda ledtråden. Men nu har poletten trillat ner och när jag klickar på den så öppnas ju bilden i större format och man kan läsa hela raderna, dumt av mig att inte tänka på det.

Men kvarstår, och det är oförklarligt, att Sirius B skulle kunna uppträda innan Sirius A med den positionsvinkel stjärnorna hade vid tillfället.

Om man i stället hävdar att Sirius B syntes i 3 sekunder efter att Sirius A hade försvunnit in i skuggan hade det varit mera logiskt men om min tidigare uträkning är rätt så borde den ändå inte ha kunnat synas i mycket mer än 0,5 sekunder.

Så jag håller med dig att det är besynnerligt men mycket intressant.

• Det här svaret redigerades för 8 månader av PeterR.

[Hans Bengtsson]

Det var ju så, att existensen av Sirius B blev känd redan 1844 pga egenrörelsen hos Sirius A. Så när Clark (som var optiker snarare än observatör) gjorde sitt teleskoptest 1862 var han förstås mycket väl medveten om möjligheten att se kompanjonen i detta utmärkta instrument.

Men om Ashbrooks redogörelse stämmer, och inte är baserad på någon förvanskad muntlig källa eller liknande, då kan det knappast ha varit Sirius B som Clark såg. Sirius B låg på helt motsatt sida om Sirius A. Men det visste ju inte Clark, han visste bara att kompanjonen borde finnas där, inte exakt var.

Ända sedan 1985 har jag tänkt att det kanske inte stämmer att det var Clark som upptäckte Sirius B. Konstigt nog har jag aldrig sett någon annan som reagerat inför Ashbrooks text i detta avseende, så jag vet inte riktigt vad jag ska tro.

[PeterR]

Det här var en väldigt intressant observation som borde ha uppmärksammats och åtminstone sätter ett stort frågetecken framför Clarks tillskrivna upptäckt och lite märkligt att inte Ashbrooks kollade upp detta. Det finns en annan beskrivning https://www.naturalhistorymag.com/universe/102167/curiouser-and-curiouser som talar om att far och son Clark testade teleskopet på flera ljusstarka stjärnor för att kontrolera färgåtergivningen och detta borde tala emot att de hade valt en speciell placering där Sirius B skulle skuggas av en byggnad. Jag antar att en riktigt fin 18,5″ refraktor kan tillåta en visuell detektion på 31,15° höjd (Cambridgeport, Cambridge, Massachusetts) under bra förhållanden utan speciella arrangemang men det är ju inte så upptäckten beskrivs av Ashbrook.

Nu har jag i alla fall beställt ett inbundet begagnat exemplar av boken och ser fram emot spännande läsning under våren.

• Det här svaret redigerades för 8 månader av PeterR.

[Hans Bengtsson]

Boken är på 468 sidor, mycket välskriven och lättläst, svårt att sluta läsa när man börjat. Stabila och bra pärmar. Jag är säker på att du blir nöjd!

Det som jag i första hand tänker mig att Clark såg var en spökbild (lens flare) av Sirius A. Sådana är ju mycket vanliga när man visuellt observerar ljusstarka stjärnor.

Hela upplägget med att man väntade på att Sirius skulle vandra in i synfältet efter att ha varit dold bakom en husvägg känns ganska udda … om avsikten inte hade varit just att hitta Sirius kompanjon, som man visste fanns genom att stjärnans egenrörelse hade visat sig wobbla. Annars borde man ha väntat någon minut eller mer till Sirius gick fri utan problem. Men problemet var alltså att Sirius B i verkligheten måste ha drivit in efter Sirius A.

PS:

Jag har nu antecknat mig för fjärrlås av boken i klippet nedan. Det är Ashbrooks huvudsakliga källa när det gäller Clark.

• Det här svaret redigerades för 8 månader av Hans Bengtsson.
• Det här svaret redigerades för 8 månader av Hans Bengtsson.
• Det här svaret redigerades för 8 månader av Hans Bengtsson.
• Det här svaret redigerades för 8 månader av Hans Bengtsson.

Attachments:

1. 

   AC7E12EE-7BD9-431D-B1CB-92C74A2ACC49.jpeg
   

[timokarhula]

PeterR skrev: 1844 började man misstänka att Sirius A hade en osynlig följeslagare eftersom den verkade wobbla och 1862 gjorde Alvan Clark en visuel detektering när han testade ett nytt 18,5″ teleskop, dåtidens största refraktor. Det påminner om hur man även upptäckte Neptunus och Pluto, först genom störningar i banorna, uträkningar och till slut observationer.

Sirius B är den första vita dvärg man har upptäckt. 

Det är en sanning med modifikation.  Omikron2 Eridani B (40 Eri B) är en vit dvärg på 16 ljusårs avstånd som sågs först av William Herschel 1783.  Men det var först 1910 som man insåg att den absolut ljussvaga komponenten på grund av sin vita färg och spektrum, måste vara en vit dvärg.  40 Eri B är den enda vita dvärgen som enkelt kan ses med små teleskop för den befinner sig hela 83 bågsekunder från huvudstjärnan.

Edit:  Mycket intressant och imponerande att se en animation av Sirius B rörelse!  Jag har en gång lyckats se Sirius B visuellt.  Det var från bushen i Western Australia den 14 februari 2016.  Med 10-tums Dobson och 250x förstoring syntes Sirius B tidvis under flera sekunder när seeingen tillät, även med direkt seende.  Separationen var då 10.4 bågsekunder.  Observationen påminde mycket om hur centralstjärnan i M57 syns med större teleskop.  Sirius höjd var 54° vilket möjliggjorde observationen.  Temperaturen var då förresten +26° C och SQM-L 21.76.  Ganska trevliga förhållanden (men senare på dagen blev officiella temperaturen +45°.).  Som en dåligt uppvärmd sauna.  🙂

/Timo K

• Det här svaret redigerades för 8 månader av timokarhula.
• Det här svaret redigerades för 8 månader av timokarhula.
• Det här svaret redigerades för 8 månader av timokarhula.

[PeterR]

Nu när valpen är på tapeten mindes jag att även Lars Hermansson och Magnus Johansson lyckades observera Sirius B visuellt 2018 med hjälp av den akromatiska refraktorn från 1892 i Uppsalas gamla observatorium. Berättelsen finns på gamla Astronet med en fin bild på det vackra teleskopet: http://astronet.se/phpBB3/viewtopic.php?t=16303 .

/*Peter R

[Hans Bengtsson]

Det förefaller som om Ashbrook har beskrivit händelseförloppet på felaktigt sätt, jag vet inte varifrån han fått sin info. Den bok om Alvan Clark som jag fjärrlånat ger inget svar.

Men: jag fann nu en artikel på nätet (funkar inte att ge länken här, se istället bifogat klipp så kan ni googla), där det hela beskrivs ganska detaljerat. Och där uppges tydligt att kompanjonen enligt Clark låg 10 bågsekunder ”following”, dvs där Sirius B verkligen befann sig. Så det tycks som om Clark verkligen var upptäckaren, något som verkade tveksamt om man bara läser Ashbrook.

• Det här svaret redigerades för 8 månader sedan av Hans Bengtsson.
• Det här svaret redigerades för 8 månader sedan av Hans Bengtsson.

Attachments:

1. 

   0E435149-E80E-40BE-AAFC-683D6C747866.jpeg
   

[Gustav Holmberg]

Artikeln av Holberg och Wesemael i Journal for the History of Astronomy finns att ladda ner här.

• Det här svaret redigerades för 8 månader sedan av Gustav Holmberg.

[PeterR]

Tack för länken till artikeln.

En annan intressant artikel är den som Lasse H la upp en länk till på gamla Astronet http://astronet.se/phpBB3/viewtopic.php?p=76791&sid=e90b6bb10d091e90af33f3ce59336c62#p76791 (länken finns på rad 2).

Ja, man får säkert dra slutsatsen att Ashbrooks beskrivning är felaktig, märkligt nog eftersom det inte saknades beskrivningar av hur upptäckten gick till.

Vad som också är märkligt och som framgår av artikeln här ovan är frågan varför ingen lyckades observera Sirius B mellan 1844 till 1862 då man visste att det fanns en “osynlig kropp” och att separationen under delar av perioden var tillräcklig stor, och att samma men även mindre instrument lyckades vid ett flertal tillfällen efter den bekräftade detektionen av Alvan Clark.

När jag började jaga Sirius B 2011 så hade jag ingen aning om dessa spännande historiska perspektiv.

/*PeterR

[Författare]

Inlägg