I viss mån avtar synskärpan med åren, men ofta i ganska begränsad grad när man använder glasögon/kikare/teleskop. ”Eagle-eyed Dawes”, han med Dawes-gränsen för upplösning av dubbelstjärnor, var utan glasögon så närsynt att han inte kände igen sin egen hustru när han mötte henne på vägen (eller om det möjligen var medvetet, därom tvista de lärde).
När det gäller att försöka detektera objekt alldeles vid gränsen för det möjliga, då är det bäst att veta objektets exakta läge förutsatt att man vill säkra en negativ obs. Om ögat trots hjärnans kunskap inte ger någon positiv signal så kan man dra slutsatsen att objektet inte kunde ses.
Ifall man däremot vill säkra en positiv obs, då bör man undvika att känna till objektets exakta position. Man rensar i förväg minnet, det går ganska bra med träning. Sedan kollar man i efterhand att objektet låg exakt där det skulle ligga.
Hjärnan är otroligt lätt att manipulera när det gäller synintryck, det som kallas ”bias” är ju inget man medvetet utsätter sig för, men en fälla som är ruskigt lurig. Kanske den sak inom visuell astronomi som tar längst tid att lära sig klara av.
