Maj maj måne

Precis vid just detta tillfälle var det så behagligt att sitta och bara njuta av månen. Många fina bekanta strukturer visade sin bästa sida nära terminatorn. Bland annat Theophiluskraterns centraltopp vars övre del mötte solens strålar. Och förkastningen Rupes Altai som majestätiskt sträcker sig ut från Piccolomini, fint belyst försvann den halvvägs in i mörkret på andra sidan terminatorn.

Jag återkommer ofta till insikten att det enda okular jag (nästan bara) använder oavsett instrument och vad jag observerar är Ethos 13 mm, som om det vore det perfekta allround-okularet (vilket det så klart inte är). Och att jag nästan aldrig orkar sträcka mig längre än till att föreviga minnet med min telefon. Har jag blivit lat? Eller är det den mest effektiva kombon för att astronomin ska bli av?