Det finns många olika formler för att beräkna gränsmagnitud, en del av dem tar hänsyn till en hel radda olika faktorer som påverkar. Ändå är min erfarenhet att den enklaste formeln är den som verkligen håller:
mlim = X +2.5 log D + 2.5 log M
Den kallas Bowen’s formel.
Som värde på X sätter Sidgwick 5.5, vi får då Bowen-Sidgwick’s formel:
mlim = 5.5 + 2.5 log D + 2.5 log M
Formeln fungerar i mitt tycke väldigt bra, den har stämt med de instrument jag har använt. Oavsett stadsmiljö eller landsbygdsmiljö, förvånansvärt nog.
Sedan är Whittaker-värdet av avgörande betydelse. Det säger att man kan förstora upp till 13 D och fortfarande tjäna gränsmagnitud. Även Whittaker har mitt stora förtroende, hans värde stämmer utomordentligt väl under normala men inte exceptionella förhållanden.
Man måste också tänka på att formlerna gäller vid vanliga storlekar för amatörteleskop, säg upp till 50 eller 60 cm öppning.
– Angående okular:
För egen del är det 1.25 tum som alltid har gällt. För att få extremt stort synfält kan ju behövas 2-tums-fattning så att man slipper vinjettering … men det har jag aldrig haft behov av. Mycket stort synfält får jag i sökaren.
Vid ”normala” förstoringar räcker 1.25-tums-fattning gott och väl. Vill man tränga djupt ner i gränsmagnitud måste man ändå använda hög förstoring.
Det finns förstås enstaka objekt med stor utbredning där 2-tum kan vara bra, men dessa är så få till antalet (jämfört med alla som kan ses) att det aldrig varit aktuellt för mig med 2-tum.
Zoomen jag har kan användas både som 1.25 och 2 tum, men jag nyttjar bara 1.25 tum. Då kan jag vid behov snabbt skifta till annat okular (5 mm) och själva uppställningen vid okularändan gör 1.25 tum mera praktiskt.
